Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Emanuel Karlsten: Public service har blivit som en tvångströja

Vi köpte en svindyr säng i veckan. 30 000 kronor. Jag var på väg att få panik tills en reklam­skylt förklarade att utslaget på 15 år är det knappt sex kronor per natt. Det lugnade mig på något sätt. Klart jag kan betala några kronor om dagen för platsen där jag kommer att tillbringa mest tid i livet!

När jag återgav saken för min morbror häromdagen påpekade han att det är lika mycket som jag betalar i tv-licensavgift. Det hade jag nog tidigare viftat undan som ett lustigt sammanträffande, men efter veckans debatt om Radiotjänst började tanken skava.

Debatten har varit – och är – så snurrig att det kan vara läge att sammanfatta den.

I kort form handlar det om att vi med tv alltid har behövt betala tv-licens. 2007 bestämde våra politiker att ”tv-mottagare” även kunde vara datorer, surfplattor och mobiltelefoner. De senaste månaderna kom den sista pusselbiten – att tv-kanaler börjar sända hela tablån live på nätet.

Detta, menar nu Radiotjänst, innebär att alla som äger en dator eller en smartphone ska avgifts­beläggas eftersom ägaren har möjligheten att titta på hela tv-kanaler där.

Låter det dumt? Till och med Radiotjänst insåg det till en början. Inte minst eftersom förändringen bara innebär tre procent fler licenspliktiga hushåll. Därför hade Radiotjänst inga planer på att fråga medborgare efter datorinnehav. Det påstår i alla fall en källa högt upp i Radiotjänsts organisation. Men när styrelseordförande Eva Hamilton gick ut och påstod att någon jakt inte skulle påbörjas hörde Kulturdepartementet genast av sig: Skulle Radiotjänst inte följa lagen?

Radiotjänst hamnade i ett dilemma. Skulle de reta upp politikerna eller medborgarna?

Valet blev medborgarna och ett beslut som har satt hela systemet i gungning.

För aldrig har tv-licensens brister blivit så tydliga som nu. Jag har tidigare accepterat att betala avgift för radio jag sällan lyssnar på och tv-kanaler jag undantagsvis använder min tv till. Det har känts okej – vill jag inte betala får jag strunta i tv och tacka nej även till reklamkanalerna.

Med den nya licensen är något ­annat: En internetlicens. En avgift jag omöjligt kan ducka för om jag vill vara med i det moderna samtalet. Vill jag kunna ta emot mejl, få information om ett Facebook-event eller besöka nyhetssidor på nätet måste jag – utöver min internetfaktura – också betala en licens.

Det är orimligt, löjeväckande och provocerande. Men också ögonöppnande. Det går inte längre att kontrollera vilka som ser på tv, för marknaden har luckrat upp begreppet till att handla om något annat än en apparat. Att då kräva betalning av alla är något vi brukar kalla skatt. Vilket nu ser ut som den enda rimliga lösningen.

För det public service som tidigare känts som en lika god investering som en dyr säng, känns nu som en tvångströja jag vill springa ifrån.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.