Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Ett misstag att inte bärga de döda

"Mayday, mayday, Estonia, please." Nödropet som nådde Vikings och Siljas gigantiska färjor kom som en chock. Att en av de stora, varma, trygga flytande hotellen som går över Östersjön varje natt skulle hamna i sjönöd fanns inte i besättningarnas föreställningsvärld. Sådant väder fanns inte på Östersjön som kunde hota dessa enorma fartyg - bland de största i världen.
"Mayday, mayday, Estonia, please." Nödropet som nådde Vikings och Siljas gigantiska färjor kom som en chock. Att en av de stora, varma, trygga flytande hotellen som går över Östersjön varje natt skulle hamna i sjönöd fanns inte i besättningarnas föreställningsvärld. Sådant väder fanns inte på Östersjön som kunde hota dessa enorma fartyg - bland de största i världen. Other: Leif Engberg
Att inte omedelbart försöka ta upp så många döda som möjligt var en miss. Det anser flera i det etiska råd som nära tre månader efter "Estonia"-katastrofen rekommenderade regeringen att varken bärga döda kroppar eller hela fartyget.

Etiska rådet skulle vägleda regeringen i de etiska överväganden vid olika bärgningsalternativ. Rådet diskuterade att inte bärga alls, att ta upp hela fartyget eller att bärga så många döda som möjligt. Tre månader efter "Estonia"-katastrofen kom rådets rekommendation till regeringen att inte bärga, vare sig kroppar eller hela fartyget. Dessutom föreslog man, utan att gå in på några tekniska detaljer, att "Estonia" borde skyddas för att bevara gravfriden. Så småningom beslutade regeringen om en övertäckning som avbröts efter protester från flera anhöriga.

- Hur vi än gjort skulle några anhöriga blivit ledsna och upprörda, säger barnläkaren Lars H Gustafsson, som lägger till att uppdraget var det svåraste han haft.

Karin Söder var ordförande för gruppen om nio aktade personer med olika erfarenheter. Tio år senare har hon ännu kontakt med anhöriga, och hon ångrar att rådet inte lade ned mer arbete på de kontakterna.

- Det fanns en motsättning mellan de högljudda som ville ha en bärgning och de som inte var så högljudda som ansåg att havet var en grav.

Att man inte direkt började ta upp kroppar var ett beslut som etiska rådet inte hade med att göra. Rådet var inte ens bildat då. När de nio började arbeta på allvar hade det redan gått nära två månader utan någon systematisk bärgning av döda i och utanför fartyget.

Många anhöriga hade redan då börjat betrakta havet som en grav. Och ju längre tid som gick efter katastrofen, desto svårare blev det att välja bärgning, både av enbart kroppar och av hela fartyget.

Karin Söder är inte ensam om att i dag säga att en lärdom man kan dra av "Estonia"-katastrofen är att man skulle gjort ytterligare försök att ta upp döda:

- Vi hade goda skäl för det val vi gjorde. Men kanske hade det varit klokare att rekommendera att bärga kroppar trots att det redan gått en tid, säger författaren Yrsa Stenius.

- Man skulle kanske omedelbart hämtat upp kroppar, konstaterar Caroline Krook, då domprost och i dag biskop i Stockholms stift.

Detsamma anser Lars H Gustafsson och Anders Lindström, då ordförande i Sjöfolksförbundet, senare generaldirektör i Sjöfartsverket. Lindström konstaterar dock att det fanns en komplikation: "Estonia" var ett estniskt fartyg som förlist på internationellt vatten i finländsk ekonomisk zon och räddnings-operationen leddes av Finland och ett beslut om bärgning var inte enbart en svensk angelägenhet även om de flesta döda var svenskar.

Flera i rådet säger att de fick uppfattningen att en bärgning var mycket riskfylld. En fråga var hur långt man skulle gå för att ta upp döda om man samtidigt utsatte dykare för livsfara i det skadade fartyget. Ett liknande resonemang fördes när det gällde en total bärgning: det skulle innebära stora psykiska påfrestningar för väldigt många under lång tid att ta hand om hundratals döda i olika grader av upplösning. Och det skulle dessutom under lång tid låsa stora delar av Sveriges rättsmedicinska expertis.

"Estonia"-katastrofen aktualiserade hur viktigt det är att hålla en hög krisberedskap när det otänkbara inträffar. Då i september 1994 stod regeringen närmast handfallen och vilsen.

- Skulle det hända igen måste man snabbt ha en kompetent kris- och katastrofledning på plats, säger Lars H Gustafsson.

- Kanske borde man också försöka hitta någon annan ansvarig än kommunikationsministern, kanske en särskild myndighet, resonerar Anders Lindström.

Eva Sahlin, som var avdelningsdirektör i Socialstyrelsen, anser att regeringens icke uppfyllda löfte att alla ansträngningar skulle göras för att bärga "Estonia" vållade många anhöriga smärta.

- En lärdom är att inte så snabbt ställa ut löften som är svåra att uppfylla, säger Eva Sahlin.

Båda statsministrarna Ingvar Carlsson och Carl Bildt ångrade senare de löftena.

Samtliga DN talat med konstaterar att de inte ångrar de råd de gav. Om förutsättningarna varit desamma i dag skulle de sannolikt komma fram till samma beslut.

Visst, medger flera, var de på sätt och vis i händerna på experter, främst från Sjöfartsverket. Men rådet fattade ett helt självständigt beslut. Anklagelserna om att de skulle ha gått i regeringens ledband avfärdas unisont:

- En oerhörd förolämpning, säger Sten Andersson.

- Anklagelserna gör mig fruktansvärt upprörd, säger Karin Söder.

- Vi utsattes inte för några påtryckningar. Vi tillsattes för att vi var fristående, konstaterar Bertil Werkström.

- Vi var helt självständiga. Regeringen var ärligt frågande, minns Caroline Krook.

- Upprörande anklagelser, anser Yrsa Stenius.

Bild

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.