Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Partierna pluggar en ny politisk geografiläxa

Hofors är en kommunerna där befolkningen har minskat och samhällsservice har försvunnit, vilket DN:s Måns Mosesson beskriver i ett reportage i dag.
Hofors är en kommunerna där befolkningen har minskat och samhällsservice har försvunnit, vilket DN:s Måns Mosesson beskriver i ett reportage i dag. Foto: Fredrik Funck

En politisk geografiläxa hamrades in i svenska partier efter Brexit och valet av Donald Trump: Sluta att försumma de delar av landet där jobb gått förlorade och befolkningen minskat! 

Nu anstränger de sig. Men vallöften om utlokaliseringar, bredband och servicecenter räcker inte långt när klyftorna växer allt snabbare.

VAL 2018

De som betalar kommunalskatt betalar högst skatt där det är sämst service, röt LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson (S) när han talade i Ale på första maj. Han krävde att staten ska gripa in.

I de tidigare valrörelserna talade politikerna mycket om storstadsväljarna. Nu skådar de ut mot småstäder och landsbygd.

Klyftan mellan centrum och periferi har alltid funnits, men den har fått en starkare politisk laddning under tiotalet. Gapet kan beskrivas på många sätt, i ord eller siffror.

Statsvetaren Katarina Barrling beskriver den som en konflikt mellan någonstans och varsomhelst. 

Hon utgår ifrån den brittiska författaren David Goodhart och hans indelning i två väljartyper: Somewheres och Anywheres. De senare bor ofta i storstäder eller universitetsorter, är välutbildade och tjänar bra. Deras ideal är frihet, internationalism, modernitet och förändring. Somewheres tenderar att bo i industristäder, förorter och småstäder. De har lägre utbildning och inkomster och värdesätter trygghet, traditioner, hemort och nation. 

Någonstansarna har under de senaste åren känt sig allt mer vilsna i politiken. Det är bland dem högerpopulisterna hittat sina väljare. De öppnade riksdagen för Sverigedemokraterna. 

Någonstansarna har under de senaste åren känt sig allt mer vilsna i politiken.

Hemmahörighet är ett färgstarkt men polariserat sätt att beskriva en ny konfliktlinje i svensk politik. Många väljare är ju både och.

Siffrorna beskriver klyftan mer precist. Det skiljer nästan sex kronor i kommunalskatt mellan välmående skånska Vellinge och den krympande inlandskommunen Dorotea, kommunerna med lägst respektive högst skattesats i landet. Trots det har Dorotea svårt att klara sina åtaganden.

Skillnaderna väntas växa. Andelen äldre i befolkningen är på väg att bli den högsta på 50 år. Kommuner i periferin har en större andel äldre sedan många av de unga har flyttat. Det ökar kravet på service och omsorg mest i redan fattiga kommuner. 

Och det är inte i Dorotea eller Hofors som tillväxten väntas ske. Enligt Långtidsutredningen väntas 90 procent av jobbtillväxten ske i de tre storstadsregionerna fram till 2040. 

Det är en dramatisk utveckling. Men försöket som riksdagspartierna gjorde att enas om en ny landsbygdspolitik sprack. Regeringen och Vänsterpartiet lade nyss fram ett eget, mer begränsat, förslag. 

De satsar på bredband, företagande, lanthandlar, myndighetsservice och utlokaliseringar. Men frågan är om det räcker.

Flera regeringar, senast den nuvarande, har misslyckats med att ändra ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och regioner. Den nuvarande grundlades av rikskansler Axel Oxenstierna i regeringsformen 1634 och har stått emot hundra år av demokrati och sekler av urbanisering. Alla våra nordiska grannländer har eller håller på att organisera om sina kommuner och regioner, för att indelningen blivit omodern. 

Men gamle Oxenstierna rår ingen i Sverige på.

Läs också: Så vände misstron till makt i medieskuggans Hofors

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.