Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Magrare tider väntar nästa år och framöver

Vårbudgeten är främst en valbudget, med tonvikt på högkonjunkturåret 2018. Men diskussionen borde istället handla mer om framtiden. Inför nästa mandatperiod finns fler orostecken i ekonomin.

Syftet med den ekonomiska vårpropositionen, kallad vårbudgeten, ska vara att regeringen drar upp sina riktlinjer för flera år framåt. Däremot ska det inte, mer än undantagsvis, komma förslag som gäller det redan påbörjade året.

Läs mer: Satsning på vård och omsorg i vårbudgeten

Den här gången är det precis tvärtom. Tonvikten läggs på de 2,6 miljarder kronor för reformer som avser valåret 2018, särskilt tillskotten till välfärden. Men de längre perspektiven som gäller nästa mandatperiod behandlas ganska översiktligt.

Detta är begripligt, med tanke på regeringens behov att samla krafterna inför höstens val. Samtidigt kan det vara svårt för ett regeringsblock med olika viljor att gå djupare in i framtidsfrågor. 

Ändå är det viktigt att bilda sig en uppfattning om vad som väntar framöver.

Klart är att 2018, ekonomiskt sett, utgör ett toppår för konjunkturen. 

Regeringen spår nu en BNP-ökning på på 2,8 procent i år, som sedan följs av en svagare tillväxt på 2,2 procent 2019, 2,1 procent 2020 och 1,8 procent under 2021. Då har man ändå inte räknat med bakslag, till exempel från en kris på bostadsmarknaden.

Utvecklingen väntas istället bli ganska stillsam, med allt långsammare uppgång i sysselsättningen. Men åtminstone fram till 2021 ligger arbetslösheten fortfarande strax ovanför sex procent. Det är betydligt högre än att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet till 2020, vilket officiellt är regeringens mål. 

De offentliga finanserna beräknas gå med fortsatt överskott, men 2018 och 2019 blir detta lägre än tidigare. Det konjunkturjusterade överskottet, kallat "det strukturella överskottet", hamnar då på 0,5 procent av BNP. Detta ger tunn marginal till det av riksdagen fastställda överskottsmålet som från nästa år är 0,33 procent av BNP.

Nästa mandatperiod blir betydligt magrare, oavsett vem eller vilka som ska regera. Det beror dels på att konjunkturen väntas bli svagare, dels på att strukturella problem gör sig allt tydligare påminda. 

Viktigast är den förändrade demografin, alltså att andelen äldre och barn blir större. Det betyder att välfärdssektorn behöver tillföras stora resurser, både pengar och personal, enbart för att upprätthålla nuvarande standard. 

Detta ökar trycket på generationen som är i yrkesaktiv ålder och ska betala välfärden. Samtidigt inskränks utrymmet för andra utgiftskrävande reformer, liksom även för skattesänkningar. 

I stället tvingas staten justera upp sina bidrag till kommuner och landsting för att dessa inte höja sina skatter. Då räcker pengarna inte till mycket annat, trots att det finns många starka krav.

Målkonflikterna blir tydligare när resurserna känns knappa och det uppstår ofrånkomliga val. Ibland handlar det om vilka försämringar som kan accepteras, för att man ska kunna frigöra medel för det viktigaste. Utöver att klara välfärden kan det gälla att stärka rättsväsendet och påskynda etablering av nyanlända.

Prioritering blir ett nyckelord under nästa mandatperiod. Skattehöjningar kan ändå bli aktuella, även om finansminister Magdalena Andersson vill ge ett annat intryck (DN den 14/4).

Strukturella reformer blir också viktiga. I vårbudgeten framhålls inte behovet av en reformerad bostadsmarknad eller av en samlad översyn av skatterna. Men sådana grepp, som kräver samverkan över den politiska blockgränsen, behöver tas under nästa mandatperiod. 

Då borde man öppet tala om sådant redan före valet.

 

 

 

 

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.