Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 09:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/jonas-froberg-det-ar-sveriges-kanske-viktigaste-rattsfall/

Nyheter

Jonas Fröberg: Det är Sveriges kanske viktigaste rättsfall

Medlemmar i Girjas sameby efter att hovrätten meddelat sin dom i januari 2018. Foto: Jonatan Stålhös

Välkommen till Sveriges kanske mest känsliga rättsprocess. Svenska staten står mot samebyn Girjas i en känslig landfråga. Frågan är vad som händer om staten skulle vinna.  

Ibland döljer sig sugande virvlar under en småkrusig yta. Så är det när Högsta domstolen på måndagen inledde fallet Svenska staten mot Girjas sameby. 

Det är Sveriges kanske viktigaste rättsfall. 

Bara att svenska staten driver ett rättsfall mot en sameby om markfrågor reser ögonbryn. Sverige har ett kolonialt förflutet där staten, förenklat, såg samer som en lägre stående ras med dokumenterade skallmätningar och tvångsförflyttningar, något som fick förnyad aktualitet i och med Amanda Kernells spelfilm ”Sameblod” från 2016. 

Men markfrågan är extra pikant: 

Sverige får nämligen tung och alltmer gäll kritik från FN och Europarådet att vi inte respekterar samernas markrättigheter. 

För samernas rättigheter betyder markfrågan allt – det andra är mest fluff. 

På papperet handlar rättsfallet om att samebyn vill ha ensamrätt till jakt och fiske i deras fjällområde i samebyn, för att kunna fördela jakt- och fiskerätten och skydda sina renar.

Staten tog nämligen ifrån samebyarna den rätten 1992. Därefter har länsstyrelserna fördelat jakt och fiske.

Utan framgång, enligt samebyarna.

Genom Girjas sameby stämde därför Svenska samernas riksförbund 2009 svenska staten i det mål som du just nu läser om. 

Tingsrätten dömde först till samernas fördel 2016. Hovrätten ansåg 2018 att samebyn hade rätt i själva sakfrågan – ensamrätt att jaga och fiska, men sedan var det som om Hovrättens ordförande tryckte ut en tjock rökridå på ett klubbgolv: 

Länsstyrelsen skulle nämligen fortsätta att få fördela rätten.

Va? Var det som förut? Nja, När Hovrätten gav samebyn ensamrätt att jaga hänvisade de till ”sedvanerätt att bruka marken”. 

Just ordet ”marken” var en viktig markering – i en av Sveriges känsligaste konflikter:

Urfolket samernas rätt till sina traditionella landområden. 

Domen tycktes framför allt vara en stenhård passning till regeringen och lagstiftarna att klarlägga samernas landrättigheter.

I ett vidare perspektiv kan rättsfallet nämligen sägas handla om samernas rätt att bestämma över sina traditionella landområden på halva Sveriges yta. Exakt där staten har stora planer för gruvor och vindkraft och där det på sina håll finns samefientliga strömningar. 

Det är en politisk krutdurk med beröringsskräck. 

Sverige har folkrättsligt bundit sig att garantera samernas landrättigheter genom att skriva på flera bindande FN-konventioner.

Men vi följder dem inte. Kritiken är stenhård från exempelvis FN:s rasdiskimineringskommitté.

Sverige har också gett sitt stöd till urfolksrättens ena rättsliga grunddokument: FN:s urfolksdeklaration. 

Men bäst illustreras Sveriges rådvillhet – eller ska man skriva hyckleri – genom att vi under 30 år förhalat att ratificera urfolksrättens andra rättsliga grunddokument – urfolkskonventionen ILO169. Vi har visserligen sagt att vi ska göra det ända sedan 1989, men begravt frågan i ett otal utredningar. Som inte lett någonstans.

Om vi ska skriva på måste Sverige nämligen, förenklat, erkänna och garantera samerna mer landrättigheter och det skulle ju äventyra… ja du förstår. 

Men när SvD intervjuade dåvarande näringsminister Mikael Damberg (S), med ansvar för gruvnäringen, förra sommaren sade han att regeringen inte har några planer på ökade landrättigheter åt samerna. 

Ändå sägs regeringens linje vara att jobba i rikting mot att ratificera ILO169.

Det går inte ihop.   

På plats på i sessionssalen i Bondeska palatset är statens juridiska ombud – justitiekanslern (JK) som alltså driver frågan år staten. 

Talande är att förra JK, Anna Skarhed, för exakt ett år sedan valde att ta bladet från munnen när hon gick i pension. Hon sade till SvD att regeringen lämnat walkover i hela den känsliga samefrågan som i stället landat i stora jobbiga rättsprocesser som Girjasmålet, som hon menade inte leder någon vart utan enbart skärper motsättningarna. 

Det var sprängstoff. 

Skarhed hade då själv överklagat Hovrättens dom till HD för statens räkning,

En politisk ”walkover” innebär också allt större konflikter mellan gruvbolag och berörda samer. 

I dag ligger känsliga gruvfrågor färdigutredda på regeringens bord, bland annat den välkända planerade Kallakgruvan i Jokkmokk. 

De ligger där sedan åratal. Inga beslut fattas. Det är alltför känsligt. 

Allt medan alla undrar: vad är det egentligen som gäller? 

I HD-processen maler nu målet på. 

Och det viskas ett möjligt scenario: tänk om staten vinner målet, men att samesidan därefter tar det till Europadomstolen – och vinner. Vilken dager skulle det ställa Sverige i – som snäll urfolksmånande nation?

Sida har, enligt SvD, de senaste 10 åren skänkt 1,44 miljarder kronor till urfolk. Det mesta har gått till kampen för urfolks landrättigheter. 

I andra länder.

Läs mer: Samebyn i strid med staten