Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Livsfarligt när hatet normaliseras

Kvällarna mörknar och halvmogna äpplen faller i gräset med tunga dunsar. Gula rudbeckior kroknar i regnet. Sommaren lider mot slutet och världen tränger sig obevekligt på.

Min dotter mejlar ett videoklipp, smygfilmat någonstans i Frankrike. Fyra poliser stoppar en burkaklädd kvinna på gatan. Det blir handgemäng och hon skriker, ett hjärtskärande rop som får magen att värka när man hör det: ”Släpp mig! Släpp mig! Titta vad de gör!”

Försöker de slita av henne det förbjudna plagget? Filmen är suddig, men det verkar så. De vrider upp hennes armar på ryggen och släpar in henne i polisbilen. Män i uniform som försöker slita kläder av en kvinna på öppen gata – det känns riktigt, riktigt obehagligt. Ett övergrepp.

Jag går till biblioteket i sommarstaden och lånar boken med Jean-Paul Sartres långnovell ”En ledares barndom” (den får hämtas upp ur magasinet). Har det någonsin skrivits en bättre skildring av en ung mans väg mot högerextrem våldsideologi? Den handlar om Lucien Fleuriers uppväxt i städad fransk borgerlighet under mellankrigsåren, hans potträning, hans förhållande till föräldrarna, allt det där man tar till för att förklara varför individer blir som de blir. Lucien är stökig, osäker på vem han är och på sin plats i världen. Han hänger en tid med haschrökande, Freudläsande surrealister men vänder dem panikslagen ryggen efter en homoerotisk episod. Får av en slump kontakt med franska ultrahögerkretsar och profilerar sig där som superantisemit. Det ger honom status. På en bjudning vägrar han skaka hand med en judisk bekant till värden, han vill ju inte sabba sin image, får ångest och funderar på att gå tillbaka och be om ursäkt. Men till sin förvåning finner han att han enbart vunnit respekt och beundran med sin principfasta antisemitism, även bland dem som inte delar den. Lucien gillar inte judar, och han har ju rätt till sin åsikt, eller hur? Det måste man respektera.

Äntligen vet han vem han är, äntligen är han någon: ”Lucien, det är jag! En som inte kan tåla judar…obeveklig och ren stack hans antisemitism fram ur honom som en stålklinga och hotade andras bröst”.

Klart att det för tankarna till Anders Behring Breivik som umgicks med hiphoppare och graffitimålare innan han valde att bli en krigare mot islam och för den vita rasen.

Stökiga unga män med svag självkänsla kan pröva identiteter

som man prövar masker, och den som fastnar blir den som ger bekräftelse och applåder. Antisemitism var rumsren i stora delar av fransk borgerlighet under mellankrigstiden, även bland dem som inte tyckte man skulle klubba ner judar på gatan. När hat mot en grupp – romer, muslimer, judar – normaliseras som en åsikt bland andra får den våldsamma extremismen näring.

Därför vänder det sig i magen när jag ser män i uniform släpa bort en burkaklädd kvinna, och läser om nya rivningar av romska läger i Frankrike. Allt medan börserna faller.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.