"Graffiti är till sin natur illegal.” Så sade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i samband med utställningen ”Territorial Pissing” för några år sedan. Statsrådet provocerades av verket där en tunnelbanevagn blev nedsprejad. Att hon blev provocerad kan jag förstå. Det blev jag med. Men jag blir också provocerad av kulturministerns uttalande. Att säga att graffitin till sin natur är illegal är att säga att konstformen, inte hur den utövas, är kriminell. Per definition görs konsten till brottet, och konstnären till en brottsling. Även den laglydiga målaren svartmålas.
Jacob Kimvall, forskare i konstvetenskap vid Stockholms universitet, har undersökt det offentliga samhällets förhållande till graffitin. I boken ”Noll tolerans” (2012) går han metodiskt igenom de åtgärder som vidtagits för att motverka graffiti, inte bara i sin kriminella tappning – skadegörelsen – utan i alla sina former.
Boken kommer nog att få några recensioner på kultursidorna av välvilliga kulturjournalister. I övrigt kommer den mest att diskuteras bland de redan initierade. Den undanskymda tillvaron är ofta subkulturens lott. Men det är i subkulturerna som principer kan hänga löst.
”Noll tolerans” förtjänar en större läsekrets än några kulturjournalister. Boken erbjuder nämligen en skrämmande läsning. Jag vill till och med påstå att det är en av de viktigaste böckerna från senare år om hur lätt grundläggande fri- och rättigheter kan hamna på glid och vilka övergrepp som kan ske när det inträffar under radarn för de granskande institutionerna. Det är inte den yttrandefrihet som utövas i Dagens Nyheter som löper störst risker att utsättas för otillbörliga intrång. Utan den som sker i vit makt-musiken, pornografin, eller graffitin.
Kimvall beskriver hur makthavare försökt att bekämpa graffitikulturen även i sin lagliga form. Många av dessa historier är hårresande. Det kanske mest kända exemplet är när Stadsmuseet försökte värna om klassiska graffitimålningen ”Fascinate” i Bromsten från 1989 – en lagligt uppförd målning – men möttes av ett motstånd från stadsbyggnadsnämnden som menade att ”stadens klotterpolicy innebär ett totalt avståndstagande från både klotter och graffiti”. Ett annat exempel är åtgärderna för att förhindra kulturevenemang arrangerade av bland annat Riksteatern. Det läskiga är att det finns så många sådana här historier, särskilt från Stockholms stad. I kampen mot den ogillade konsten tappade kommunen alla koncepten.
Berättelsen om nolltoleranspolicyns effekter kan läsas som en studie i maktmissbruk. Jag undrar om det finns någon motsvarighet i det moderna Sverige av hur ett etablissemang försökt att stampa ut en hel kulturyttring, även i sin lagliga form, understundom med metoder som i sig varit otillåtna. Kimvalls bok är därför ett dokument om yttrandefrihet. Och en påminnelse om hur svagt försvaret för den kan vara när den hotas i samhällets mer undanskymda vrår.