Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Med Bibeln vid vägs ände

Peter Gembäck, pastor i Knutby, bygger vidare på sitt hus, det som en gång var Knutby Filadelfias bönekapell. "Tro är ett val, en övertygelse. Jag är kristen för att jag vill vara det. Min ambition är att nå andra, men inte att starta ett nytt samfund", säger han.
Peter Gembäck, pastor i Knutby, bygger vidare på sitt hus, det som en gång var Knutby Filadelfias bönekapell. "Tro är ett val, en övertygelse. Jag är kristen för att jag vill vara det. Min ambition är att nå andra, men inte att starta ett nytt samfund", säger han. Other: Erich Stering
I Knutby går livet vidare, medan pingströrelsen känner behov av rannsakan..

På lördagseftermiddagen den 10 januari i år satt pingstpastor Sten-Gunnar Hedin i bilen tillsammans med sin hustru. Strax före klockan fem, var de framme i Tyresö utanför Stockholm där pingstförsamlingen skulle ha en jul- och nyårsfest.

Då satte mobiltelefonen i gång att ringa. Journalisten Marie Kennedy från Göteborgs-Posten ville ställa frågor om pingstförsamlingen i Knutby. Sten-Gunnar Hedin försökte avvärja frågorna eftersom festen just höll på att komma i gång.

"Känner du till någonting om Kristi brud", undrade journalisten.

Det gjorde han. Efter helgen skulle han nämligen ha ett möte med Knutbyförsamlingen, tillsammans med några andra pingstledare. Mötet skulle bland annat handla om just den kontroversiella frågan.

- Men varför frågar du mig om det i dag? undrade Sten Gunnar Hedin.

Det var då han fick veta att ett mord begåtts i Knutby samma morgon.

För Sten-Gunnar Hedin förlöpte festkvällen i chock. Ensam grubblade han över om mordet kunde ha förhindrats och han tänkte på de moderlösa barnen, som han känner.

Bland troende är Kristi brud ett bildligt uttryck för den kristna församlingen. Ibland liknas kristenheten också vid en kropp med olika lemmar. Liksom kroppen behöver alla sina organ, behöver kristenheten alla samfund som tillsammans utgör helheten.

I november 2003, när pastor Helge Fossmos hustru blev misshandlad med en hammare, och i januari 2004, när hon sköts till döds i sin säng och grannen Daniel Linde fick allvarliga skottskador, var församlingen i Knutby fortfarande en del av pingströrelsen.

I dag har församlingen förlorat sin vigselrätt, vilket är detsamma som att de cirka nittio församlingsmedlemmarna är uteslutna ur rörelsen och står helt ensamma.

- Vad händer när man vinkar farväl till det gamla som står på stadig grund och som har byggts på under två tusen år? Vad händer när man är historielös, även om man är en grupp, och den gruppen styrs av unga dominerande ledare med begränsad erfarenhet, vilket man med nödvändighet har som ung? frågar sig Sten-Gunnar Hedin.

- Ska han tala om historielös! Lewis Pethus var 27 år när han blev pastor. Peter Gembäck, en av pastorerna i Knutby, slår ifrån sig när jag berättar om Sten-Gunnar Hedins oro. Vi sitter vid det stora, ellipsformade bordet hemma i Peter Gembäcks och hans frus moderna kök, i det hus som en gång var Knutby Filadelfias bönekapell.

- Ja, man kan nog tala om en generationskonflikt, säger Peter Gembäck. I ett elegant ställ på väggen ligger några flaskor rödvin, på diskbänken står vackra vinglas på fot, något som är otänkbart i de flesta pingstvänners hem.

DN har kommit till Knutby för att tala med Peter Gembäck om församlingens tro och hur den har påverkats av de tragedier som exponerats i alla medier.

- Det som särpräglar församlingen här är att vi inte tar något för givet. Vad säger skriften? frågar vi oss och försöker läsa Bibeln så ordagrant som möjligt. Vi tror på tiondet och Kristi brud, ja, det har varit en frågeställning hos oss, men det är inte vi som har gjort den så stor. Vi har ingen vigselrätt längre men den hägrar heller inte så för oss. Vi har döpt två nya medlemmar under året. Alla som har vatten kan döpa! säger Peter Gembäck.

Hans personliga mål är att leva ett liv som ger Gud ära. Han ser Gud som sin far i himlen. Själv ägnar han sig inte åt traditionell verksamhet som evangelisation och att sjunga på gator och torg. Inte heller praktiserar han morgon-, bords- och aftonbön. "Det är lätt att det endast blir ett beteende", konstaterar han.

- Pröva allt - behåll det goda! Ta ditt personliga ansvar inför Gud! Gör inget som inte känns bra! uppmanar han sina församlingsmedlemmar i dag.

Snart ska han gå till veckans möte mellan pastorerna och församlingens fjorton teamledare.

- Som pastor kan jag hålla riktig kontakt med de fjorton ledarna, men nittio församlingsbor. Jag tror ändå att jag har stöttat några av dem, sådana som har trasig bakgrund och så. Församlingen här har hållit ihop trots allt som hänt, ingen har lämnat.

- Knutby Filadelfia kan vara med i pingst-rörelsen om vi dansar efter deras pipa, men ledningen verkar som ett kontrollorgan och det tycker jag inte om, säger Peter Gembäck och hävdar att pingstpastorn i Trollhättan, Lars-Ivar Nilsson, som är ordförande i riksföreningen Pingst, vill splittra församlingen i Knutby.

- Ni får vara med här om vi får slå ihjäl er, tycker Peter Gembäck att riksföreningen säger.

Pastor Lars-Ivar Nilsson låter sorgsen när han om igen får frågor om Knutby, trots att han inser att det är vad de nu inledda hovrättsförhandlingarna innebär för hans del. På kvällen den dag i slutet av januari i år när pastor Helge Fossmo anhållits som misstänkt för mord åkte Lars-Ivar Nilsson, Sten-Gunnar Hedin och ytterligare några pingstledare till Knutby. De väntade sig att möta förkrossade människor, gråt och sorg, men det blev egentligen inget möte utan ett avsked bevakat av ett väldigt medieuppbåd.

Pingströrelsen stod beredd med engagemang för drabbade individer och professionell hjälp till dem som kunde behöva det. Men riksföreningens representanter var samtidigt kompromisslösa i kravet på att församlingsledningen i Knutby måste avgå.

- Den hade helt enkelt förbrukat all trovärdighet och alla möjligheter att utöva andligt ledarskap, säger Lars-Ivar Nilsson.

Frågan är nu om det finns flera Knutby i Sverige som orsakar oro bland de gamla ledarna.

- Nej, suckar Sten-Gunnar Hedin, men jag känner sorg och oro över att Kristi kyrka delas igen. Han pekar på det som kallas den tredje vågen; den karismatiska rörelse, som lockar personer från olika kristna kyrkor.

I Västerås finns en sådan pingstförsamling. Den bildades av sex unga familjer för fyra år sedan. Några av dem hade tidigare hört till den gamla filadelfiaförsamlingen som de lämnade för sin nya kyrka, Lifecenter International Church.

En av familjerna var Daniel och Paulina Brolin, som blev riksbekanta för sex år sedan när de satt fängslade i Dagestan i flera månader innan de kunde befrias. De båda unga pingstvännerna var i Kaukasusområdet för att missionera när de togs till fånga.

"Tiden då det som församlingsmedlem räckte med att sitta av ett par timmar i kyrkbänken varje söndag är förbi, en värld håller på att gå förlorad och vi behöver ta vårt uppdrag på allvar", står det på församlingens hemsida. Ledningen vill inte ta emot journalistbesök av rädsla för att förknippas med Knutby.

Lifecenter International Church menar att missionsbefallningen, att vinna männi-skor och göra dem till lärjungar, är deras första uppdrag. De använder en metod som kallas G12. "Den är ett skarpt verktyg som ger oss tydliga förutsättningar att rusta oss till tjänst och mäta vår lydnad", beskriver hemsidan.

Jesu lärjungar var tolv och därför bygger man på grupper om tolv. Metoden påminner om ett pyramidspel, ett kedjebrev som ska ge fantastiska vinster inom kort.

Så här går det till: Några medlemmar bildar en cell. Var och en i cellen försöker vinna nya att frälsa. När en ny själ har fiskats upp skickas den nyfrälste på en kurshelg där tron ska förankras. Därefter tränas den nyalärjungen i Ledarskolan under tre terminer. Under andra terminen kan lärjungen starta sin egen cellgrupp. När alla har egna nya celler blir ursprungscellen en G12-grupp.

När tolv lärjungar har blivit ledare och startat var sin ny tolvgrupp är de 144. Upprepa en gång och de blir 1.728, en gång till och de blir 20.736, meddelar hemsidans vision och hänvisar till Bogotá, Colombia. Församlingen där passerade drygt tjugo tusen medlemmar år 2000. I dag omfattar den fler än 350.000 personer.

I dag växer inte den svenska pingströrelsen som de latinamerikanska, asiatiska och afrikanska. Tvärtom har den stadigt minskat de senaste decennierna, från drygt hundra tusen medlemmar 1985 till under nittio tusen i år. Tendensen är densamma över nästan hela landet. Bara i Mälardalen och det traditionellt frikyrkliga Jönköpings län växer pingströrelsen nämnvärt, med sjuttiosex nya medlemmar i Västmanland och fyrtio i Jönköping förra året.

Det syns ingen minskning i medlemsantalet i år som kan hänföras till Knutby.

Pingströrelsen har aldrig hört till etablissemanget och dess medlemmar har ofta setts över axeln.

Den svenska pingströrelsens grundare Lewi Pethrus utvecklades under 1900-talets första hälft från att vara en utstött baptistpastor på Södermalm i Stockholm till att bli hela rörelsens oomstridde ledare.

Han startade en hel koncern med bland annat pingströrelsens egen tidning, radio, bank, skolor. Men ända sedan 1913, då Lewi Pethrus och hans lilla anhängarskara blev utkörda ur sin baptistförsamling, känner pingstvänner förtrytelse över den behandlingen. Varje församling i rörelsen är därför självständig och fattar sina egna beslut. Alla idéer om ett organiserande samfund är kontroversiella.

Den samlade pingströrelsen kallas nu riksförening för att inte i onödan vifta med samfundsskynket. På något sätt måste man dock gemensamt ta hand om sina stiftelser och fjorton aktiebolag.

- Vi i pingströrelsen måste rannsaka oss och fundera på hur vår framtida gemenskap ska se ut, säger Lars-Ivar Nilsson. Det bekymrar honom att ingen i Knutbyförsamlingen har visat ånger eller sagt ett ord av förlåt och att pingströrelsen inte nått fram med sina försök att hjälpa.

- Jag kan gräma mig över det som hänt, min ambition var att göra rätt. Jag kan rada upp problemen men jag ser inget som jag kan göra just nu. Socialen tar hand om pastorsparets barn, facket tar hand om dem som fått sparken från sina jobb och just nu kan vi kan varken hjälpa Helge Fossmo eller Sara Svensson, säger Peter Gembäck.

Snart ser jag bara hans ryggtavla när han i skymningen går till sitt teammöte på en smal grusväg i Knutby.

Han är en halvtimme försenad. I handen håller han ett litet fodral som liknar en datorväska. Det innehåller hans Bibel.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.