Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Politik

25 dagar som förändrade svensk politik

• Den historiska decemberöverenskommelsen kommer att prägla politiken 2015.

• Både de rödgröna och Alliansen försökte splittra ­motståndarna, men misslyckades.

• DN:s Karin Eriksson och Hans Olsson kartlägger decemberkrisen, med start i ett uppslitande möte för exakt en månad sedan.

Chokladpraliner stod på bordet och tanken var att hela den ekonomiska politiken skulle hamna där också. En statsminister, en finansminister, en statssekreterare och två språkrör väntade besök.

Det vore fel att säga att de var förväntansfulla, men de kände någon form av förtröstan. Klockan närmade sig 21.30 på kvällen den 2 december och det var mindre än 19 timmar kvar till budgetomröstningen i riksdagen, men regeringschefen och hans förtrogna trodde fort­farande att de skulle klara att rädda sitt förslag.

Så kom ledarna för de fyra borgerliga partierna gående från riksdagens lokaler på Helgeandsholmen. De gick alla fyra i bredd, som på marsch, fram till de huttrande reportrarna utanför regeringskansliet Rosenbad. Om man kan sammanfatta supervalåret 2014 på några få sekunder måste det bli just dessa: Hur moderaternas talesperson Anna Kinberg Batra, folkpartiledaren Jan Björklund, KD-ledaren Göran Hägglund och centerledaren Annie Lööf gick fram till kamerorna och leende meddelade att lagd budget ligger.

***

Beskedet från Sverigedemokraterna hade kommit några timmar tidigare: De tänkte fälla regeringens budgetproposition, och varje budget från varje regering som ville öka kostnaderna för invandringen och ge Miljöpartiet inflytande.

Statsministerns svar var att omgående sträcka ut en hand till Alliansen. När inbjudan kom satt allians­ledarna i ett sedan tidigare planerat möte.

Samordningen inleddes ögonblickligen. De kom överens om att tacka ja, och ta med sig ett förslag om regler för minoritetsstyre.

– Vi sa att det är viktigt att vi inte kommer tomhänta, berättar Annie Lööf.

På regeringskansliet förberedde statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson, statssekreteraren Emma Lennartsson samt språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin förhandlingar. De var praktiskt inriktade, och förberedda på att prata om i stort sett allt.

– Jag trodde verkligen att det skulle gå att hitta en förhandlingslösning. Jag har varit med om svåra politiska situationer förut, och i alla sammanhang har det till slut löst sig, minns Fridolin från timmarna före mötet.

Så kom de borgerliga partiledarna och sa nej till förhandlingar om budgeten till journalisterna utanför porten. Besvikelse och förvåning spred sig i förhandlingsdelegationen på Rosenbad.

– Det var en märklig känsla, har Stefan Löfven berättat.

Det verkade som om mötet var över innan det ens hade börjat, men ett samtal skulle det ändå bli.

***

Regeringsföreträdarna och oppositionsledarna hälsade och satte sig i utrymmet utanför gästmatsalen på fjärde våningen, vid ett runt bord med soffor och fåtöljer.

Stefan Löfven upprepade budskapet från sin presskonferens några timmar tidigare: Beskedet från SD innebar att det partiet hotade att fälla alla partier som inte dansar efter deras pipa. Det är en ny situation i svensk politik. Fanns det en väg framåt?

Anna Kinberg Batra fick ordet. Det var tydligt den här kvällen att hon redan axlat ansvaret som oppositionsledare. Hon meddelade att det inte var någon idé att skicka tillbaka budgeten till finansutskottet för ytterligare förhandling. I  stället var alliansledarna beredda att diskutera ett handslag för minoritetsstyre.

Tonläget var formellt.

Mer som en debatt än en förhandling.

***

Om man frågar de borgerliga om varför de såg så glada ut när de gick till Rosenbad kommer lite olika svar.

– Vi är väl glada som personer, säger centerledaren Annie Lööf.

– Vår budget går igenom, säger Jan Björklund.

Det finns ett svar till: Hämnden är ljuv.

Det går inte att förstå vad som händer i december 2014 utan att blicka tillbaka på den förra mandatperioden. Faktum är att grunden för regeringskrisen lades långt ­innan Stefan Löfven var påtänkt som socialdemokratisk partiledare.

Redan i december 2010 röstade de rödgröna och Sverigedemokraterna gemensamt för krav på att regeringskansliet skulle bantas med 300 miljoner.

Men det var hösten 2013 som det stora budgetbråket kom.

De rödgröna och Sverigedemokraterna stoppade en av Alliansens sista skattesänkningar. Förslaget om höjd brytpunkt för statlig skatt skrotades.

De borgerliga partierna hävdar, och hävdade, att det beslutet stod i strid med den ordning och praxis som Sverige haft för budgetbesluten ända sedan krisen på 1990-talet.

Budgetbråket skapade djupa slitningar mellan den dåvarande regeringen och den rödgröna oppositionen. Särskilt Centerpartiet, som varit med om att utforma budget­reglerna ihop med Socialdemokraterna, upplevde den rödgröna oppositionens agerande som ett stort svek.

Men budgetstriden kom också att skada regeringen i praktiken. Under hösten ville Moderaterna lansera ett stopp för skattesänkningar. Den omsvängningen blev obegriplig när de borgerliga partierna samtidigt var låsta i en hätsk strid om brytpunkten – en skattesänkning som dessutom riktades specifikt mot höginkomsttagare – ända in i  december.

Finansminister Magdalena Andersson naglade fast allianspartierna som skattesänkare. En ledande moderat har i samtal med DN pekat ut striden om brytpunkten som en av orsakerna till valförlusten.

Men den kortsiktigt rätta taktiken kan vara den långsiktigt felaktiga strategin: Ett år senare stod Magdalena Andersson inför hotet om att förlora sin första budgetproposition.

I de första tidningsrubrikerna om krismötet på kvällen den 2 december hette det att centerledaren Annie Lööf krävt en ursäkt om budget­ordningen. Det är en formulering som representanter för båda sidor på mötet tillbakavisar.

Däremot var det uppenbart att Alliansen såg förslaget om nya spelregler som ett erkännande av att det som hände hösten 2013 var fel.

– Vi presenterade konkreta och seriösa saker för att Sverige ska kunna styras stabilt och handlingskraftigt. Jag var och är fortfarande förvånad över att Socialdemokraterna då inte tog den möjligheten som vi gav utan valde att utlysa nyval, säger Annie Lööf till DN strax före jul.

Folkpartiledaren Jan Björklund är inne på ett liknande resonemang när DN träffar honom för en jul­intervju.

– Vårt förslag avfärdades mycket snabbt. Min bedömning är möjligen att det var oreflekterat snabbt, säger han.

Tolkning står mot tolkning när det gäller denna del av historieskrivningen.

Klart är att spelreglerna diskuterades på mötet den 2 december. Klart är också att ingen på den rödgröna sidan uppfattade att det förslaget var en öppning till förhandlingar om budgetomröstningen. De ville diskutera den akuta situationen. De andra ville prata om vad som kunde göras längre fram.

Om det fanns en mikroskopisk möjlighet att nå en överenskommelse, begravdes den i ömsesidig misstro den där kvällen.

***

Det var nästan fullmåne över Stockholm, och i fönstren lyste adventsljusstakar. Annie Lööf tog en bit choklad. Det gjorde Magdalena Andersson också.

Pressfolket fick sitta i ett angränsande rum. Det var tio tolv personer på liten yta, några fick stå. Från toppmötet hördes mummel. Ton­läget steg och sänktes.

Stefan Löfven och Annie Lööf hamnade som så ofta på kant med varandra. När han försökte vara statsmannamässig, undrade hon vad han visste om att regera.

Gustav Fridolin och Jan Björklund hamnade i ordväxling om vad som var den logiska följden av att Sverigedemokraterna gav Alliansen sitt stöd.

Låsningarna blev allt mer uppenbara runt bordet på Rosenbad.

Stefan Löfven har i efterhand sagt till DN att det ”faller på sin egen orimlighet” att regeringen och Alliansen skulle gjort upp den 2 december. Det finns några omständigheter som stöder hans tolkning.

Allianspartierna hade gjort en stor sak av löftet till väljarna om att rösta för sin gemensamma budget. På mötet räknade de upp stats­ministerns tre möjligheter i rege­ringskriserna: Regera på alliansens budget, avgå eller utlysa extraval. Det ställdes också en fråga av både Magdalena Andersson och Gustav Fridolin: Finns det något i sak eller form som kan göras för att undvika den uppkomna situationen?

– Jag ville vara säker på att alla möjligheter var prövade, berättar Gustav Fridolin.

Svaret på den frågan var nej.

***

Varför hade de båda sidorna så svårt att nå fram till varandra? Många har pekat på polariseringen i svensk politik. Men man kan också peka på styrkan och lojaliteten i de samarbeten som vuxit fram under det senaste årtiondet.

Stefan Löfvens strategiska misstag under hela 2014 var att han trodde att han kunde splittra fyrklövern, och locka Folkpartiet och Centerpartiet med ministerposter i en rödgrön regering. Kanske lät han sig luras av beredvilligheten hos en del borgerliga veteraner, som själva var aktiva i toppolitiken när Folkpartiet och Centerpartiet framför allt klassades som ”mittenpartierna”.

Kanske skulle han i stället ha lyssnat på de nuvarande partiledningarna. Jan Björklund har i flera år sagt samma sak: Nej. Om block­politiken luckras upp, gynnas Social­demokraterna.

– Det är klart att Socialdemokraterna skulle älska att sitta på rege­ringsmakten i evinnerlig tid. Men det tänker vi inte medverka till, säger Jan Björklund till Dagens Nyheter.

Både Björklund och Anna Kinberg Batra har fört fram prin­cipiella invändningar mot ett samarbete över blockgränsen om den ekonomiska politiken. De varnar för att Sverigedemokraterna blir det enda oppositionspartiet. Den inställningen har kritiserats efter decemberöverenskommelsen. Alliansen föser Stefan Löfven i armarna på Vänsterpartiet, hävdar borgerliga debattörer.

Kanske finns det öppningar för sakpolitiskt samarbete över blockgränsen, men då måste både Socialdemokraterna och Alliansen överge drömmen om att söndra och härska. För även allianspartierna missbedömde styrkan i ett samarbete: det mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

De fyra borgerliga partiledarna har aldrig gemensamt redovisat vad de såg som vägen ut ur rege­ringskrisen. Moderaternas blivande partiledare Anna Kinberg Batra säger med karakteristisk kärlek för formalia att besluten låg hos Stefan Löfven. Men Jan Björklund är lite mer frispråkig till DN om alternativen till extraval: Han trodde på en ren S-regering.

– Stefan Löfven hade kunnat gå till talmannen. Då hade det inletts en ny process. Ska jag bedöma i dag så hade den slutat med att Löfven om han hade velat hade fått bilda en ny regering utan Miljöpartiet. Det hade vi släppt fram, säger Björklund.

Frågan är på vilket sätt en sådan regering hade fått stöd för sin politik.

– Hade Stefan Löfven inte varit uppbunden av sina överenskommelser om energipolitik och flygplatser och motorvägar och valfrihet och veton hade det varit lättare att skapa ett samtalsklimat med Alliansen, säger Björklund.

Decemberdramat befäste Miljö­partiets förändrade position i   svensk politik: Från mitten till kanten.

– Klart man blir lite förvånad. Under hela Fredrik Reinfeldts tid betraktade Alliansen Miljöpartiet som ett naturligt samarbetsparti och vi gjorde upp i flera stora frågor, säger språkröret Gustav Fridolin.

***

Vad gör en statsminister, fyra parti­ledare, en finansminister och två språkrör när deras samtal havererar och regeringskrisen förvärras? De säger tack och går åt skilda håll.

Dagen därpå, efter budget­omröstningen, får Annie Lööf ett sms med beskedet att Stefan Löfven vill utlysa extraval. Det var inte vad hon eller hennes borgerliga kolleger hade väntat sig. Några dagar senare upprepade de erbjudandet om att samtala om regler för minoritetsstyre på DN Debatt.

S-ledningen tog det först inte på så stort allvar. Men det förekom kontakter på olika nivåer. Den tidigare folkpartiledaren Lars Leijonborg var inblandad. Det var även den tidigare civilministern Stefan Attefall.

Två personer som träffats på kvällen den 2 december beslöt sig för att ses igen.

Det är sällan som de rödgröna pekar ut Göran Hägglund som en intressant samarbetspartner. Men han är Sveriges mest erfarne partiledare, den nu så osynlige Reinfeldt undantagen. Företrädare för rege­ringen skulle senare beskriva KD-ledaren som den mest konstruktive på krismötet den 2 december. Möjligen var han också den som minst av alla ville ha ett extraval.

Det var med Göran Hägglund som finansminister Magdalena Andersson stämde träff. Tillsammans gick de igenom vad Alliansen och regeringen kunde komma överens om, och vad som helt enkelt inte var förhandlingsbart. Några dagar senare inleddes regelrätta alliansförhandlingar.

– Det var väl så att kontakterna mellan Magdalena och Hägglund parallellt med kontakterna som Tomas Eneroth hade med grupp­ledarna ledde fram till en gemensam process med några från S, MP och från de borgerliga. Det gick ihop, säger en centralt placerad person.

***

Den andra akten av december­dramat kan tolkas lite som man vill. Socialdemokraterna svängde 180 grader och gick med på Alliansens krav om regler för minoritetsstyre. Allianspartierna blev mindre sturska under hotet om nyval, och kom till förhandlingsbordet.

Det ena utesluter inte det andra.

På annandag jul sågs partiledarna igen. De gick igenom upplägget på presskonferensen och skakade hand på att de var överens.

Fotnot: Artikeln bygger på ett tiotal intervjuer med centralt placerade personer under och efter regeringskrisen.

Detta har hänt.

2 december. SD meddelar att de vill fälla regeringens budget­proposition. Regeringen och alliansledarna möts i  ett resultatlöst möte.

3 december. Regeringens budget ­faller. Stefan Löfven meddelar att han vill utlysa extraval.

9 december. Alliansen skriver på DN Debatt om att de vill göra upp om former för minoritetsstyre.

15 december. Magdalena Andersson (S) och Göran Hägglund (KD) får kontakt. Senare i veckan inleds förhandlingar.

26 december. Sex partier signerar decemberöverenskommelse om former för minoritetsstyre.

27 december. Svenska folket får veta att extravalet är avblåst.

28 december. Stefan Löfven i stor intervju i DN. Hävdar att de fyra borgerliga partierna försökte ta makten i  december.

Fakta.

Blir det fler partiledarskiften? Moderaternas skifte ska äga rum den 10 januari. Frågan är om Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna följer efter. Det är inte omöjligt att Sverige har lika många kvinnliga partiledare som manliga vid årets slut.

Ska Löfven lyckas bryta någonting av blockpolitiken? En uppgörelse om formerna för riksdagens arbete är en sak, att få till stånd sakpolitiska överenskommelser en annan. Decemberöverenskommelsen utlovar samtal om försvaret, energin och pensionerna.

Klarar regeringen att hålla ihop? Adventskrisen blottade en del gnissel mellan arbetarrörelsen och de gröna. Nu väntar nya påfrestningar, från Bromma flygplats till rovdjursfrågor och försvarsanslag.

Vågar allianspartierna gå åt skilda håll? Planen var att de borgerliga skulle ha ett lösare samarbete under resten av oppositionstiden. Då kan interna sprickor om till exempel arbetsrätten bli tydligare.

Håller den migrationspolitiska överenskommelsen? KD har redan flaggat för förändringar, som att ge tillfälliga uppehållstillstånd. Andra borgerliga partier kan komma in på samma spår, i sina nya integrationspolitiska program.

Fakta. Viktiga datum

10 januari. Moderaterna väljer ny partiledare på en extrastämma på Friends Arena i Solna. Anna Kinberg Batra blir första kvinnan på posten.

11–13 januari. Folk och försvars rikskonferens i Sälen.

14 januari. Årets första partiledardebatt i riksdagen.

26 januari. Sverigedemokraternas partistyrelse sammanträder. Richard Jomshof kan eventuellt efterträda Björn Söder som partisekreterare.

29 januari. Statsministerns frågestund i riksdagen.

30–31 januari. Centerpartiets kommundagar i Norrköping.

11 februari. Utrikespolitisk debatt i  riksdagen.

13–15 februari. Feministiskt initiativs kongress i Örebro.

20–21 mars. Sverigemötet, Moderaternas kommun- och landstings­dagar, hålls i Malmö.

24 mars. Sveriges Kommuner och landsting, SKL, har valkongress.

15 april. Sista dag för vårbudgeten.

25–26 april. Liberalt riksmöte, alltså Folkpartiets kommundagar. Plats ej klar.

29–31 maj. Socialdemokraterna har kongress i Västerås. Miljöpartiet har kongress i Örebro.

10 juni. Partiledardebatt i riksdagen.

28 juni. Almedalsveckan inleds.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.