Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Politik

35 år av förhandlingar har härdat Stålmannen

Stefan Löfven är tillbaka där han inledde sin resa i arbetarrörelsens tjänst: Vid förhandlingsbordet.

Hans långa erfarenhet är obestridlig. Men det är inte säkert att han har lärt sig rätt saker eller att han klarar en svår konflikt.

De hade suttit ansikte mot ansikte på Socialdemokraternas riksdagskansli. Men bara en av dem kom ut och mötte medierna efteråt.

Det var lite teater, sa en del, om Jonas Sjöstedts känslosvall på pressträffen efter mötet med Stefan Löfven i måndags. Vänsterledaren borde väl ha begripit att det där med ministerposter inte kunde bli något av. Han hade ju kommit med så ultimativa krav om vinster i välfärden. Och Löfven hade hela tiden sagt att han ville bryta blockpolitiken.

Om det var en pjäs som spelades upp på presscentret i riksdagens kammarfoajé, måste Sjöstedts skåde­spelarinsats beskrivas som övertygande: Han talade om besvikelse och visade ilska och sorg.

Stefan Löfven hade lagt sitt utgångsbud som förhandlare. Det blixtrade till av stål från en gammal metallbas.

– Vi har väldigt raka relationer med våra motparter, säger Anders Ferbe, som är Stefan Löfvens efter­trädare som ordförande för IF Metall.

Det är 35 år sedan Stefan Löfven klev in på Hägglunds i Örnsköldsvik som svetsare. Facklig blev han gans­ka snabbt. Han reagerade på att jobbarna fick sitta på trälådor vid fikat och såg till att förhandla fram ordentliga pausplatser med stol och bord. Han var noga med att få med folk i facket och tog fajten om ackordet när jobbarna tyckte att arbetsbördan var orimlig. Det blev en uppgörelse om bättre villkor, och så småningom ersattes ackordet av timtid.

– Stefan Löfven var en mycket skicklig förhandlare redan på Hägglunds. Lugn, sansad och kunnig. Ödmjuk och sympatisk. En sådan som tar reda på fakta och vill veta hur det ser ut, säger den gamla jobbarkompisen Mats-Åke Olsson.

1988 blev Löfven ordförande för Metalls avdelning 26. Då sa en del arbetsgivare att ”den där jäveln kommer att gå långt”. Statsministerposten var det nog ingen som tänkte på.

Men att Löfven var en skicklig förhandlare, det märktes tidigt på fabriker och verkstäder längs Höga kusten.

— Han hade sina mål som han ­ville genomföra. Och då var han fast besluten, säger Mats-Åke Olsson.

När industrifacket och gamla Metallarbetareförbundet gick samman i IF Metall 2006 blev Stefan Löfven ordförande. Han väckte uppmärksamhet direkt, när förbundet ställde sig utanför LO:s samordning för att höja kvinnolönerna. I mars 2009 gjorde IF Metall en historisk uppgörelse med Teknikarbets­givarna som i praktiken innebar en lönesänkning i finanskrisens spår.

– Industrin blödde. Medlemmar förlorade jobben. Staten och regeringen vägrade göra något. Vi var tvungna att hitta en lösning för att stoppa blodflödet, säger Anders Ferbe.

Han beskriver Stefan Löfven som en förhandlare som vågar tänka utan­för den berömda boxen, och som sedan står pall och försvarar okonventionella lösningar:

– Vi visste ju att det skulle blåsa snålt. Då måste du orka som ledare.

Fackföreningsledare kan ha olika stilar. En del är stridslystna och hotar med konflikt för att nå sina mål. Andra är mer lågmälda och gillar inte brösttoner. Stefan Löfven tillhörde tveklöst den senare gruppen. Han kom från den del av facket som traditionellt betraktats som ganska arbetsgivarvänlig.

Anders Ferbe säger att en facklig företrädare måste lära sig att lyssna:

– Man försöker förstå motpartens argumentation för att utifrån den finna en konstruktiv lösning på problemet. Det behövs en väg framåt, och då gäller det att vara kreativ. Det är detta som Stefan Löfven har praktiserat i nästan hela sitt vuxna liv.

Förhandlingar på arbetsmarknaden äger rum i en sluten värld. Teknikföretagens ledning vill inte avslöja detaljer om hur det var att göra upp med IF Metall under Stefan Löfvens ledning.

– Ska man vara kreativ, måste man ha ett förtroendefullt samtal, säger Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe.

Han tror att fackliga förhandlingar kan vara den sista bastionen där medierna helt saknar insyn. Här läcker det minsann inte ut beskrivningar som så ofta inom politiken. Men slutenheten innebär att gamla föreställningar lever kvar, föreställningar om hur direktörer och fackpampar gör upp över ett par järn på krogen.

Det är trams, enligt Anders Weihe:

– Det är sant att ledande befattningar traditionellt har innehafts av män, men det håller på att ändra sig väldigt fort. Och det där med att sitta på middagar och dricka sprit förekommer över huvud taget inte.

Däremot har en fackföreningsledare som Stefan Löfven en lång erfarenhet av nattmanglingar. Omgivningen brukar säga att han trivs vid sådana tillfällen.

– Det har sina nackdelar att sitta i 22 timmar. Men om man bryter en förhandling och tar upp den ett par dagar senare, är man inte kvar vid den punkt där man slutade. Så om man känner att man är på väg att komma fram, då fortsätter man tills man är klar, om det så är mitt i natten, säger Anders Weihe.

För att orka behöver man ett bra lag runt sig. Och en god grundkondition.

– När du går in i en avtalsförhandling, en period som kan vara i flera månader, försöker du sköta dig extremt bra. Du försöker undvika all form av alkohol, har koll på din kost och ser till att röra på dig. Det är så du håller dig skärpt. Jag vet ju att Stefan är ute så mycket han kan, och tar långpromenader och så, ­säger Anders Ferbe.

En stålman med god fysik – är det så vi ska förstå förhandlaren som nu fått talmannens uppdrag att bilda regering?

Det finns en annan version, inte lika känd, och inte lika smickrande för den gamle metallarbetaren från Höga kusten.

I LO-borgen suckades det ibland över IF Metalls konflikträdde ord­förande. Krisavtalet 2009 var ett exempel. En version är att metallklubbarna överrumplade ledningen. Avtalen uppstod lokalt. Den centrala ledningen hade bara att välja mellan att helt åka av banan eller skapa ett centralt avtal som reglerade det som redan var på väg att ske.

Det var ett brott mot fackliga principer och det blev kaos på LO. Men där uppstod två olika bilder. Från partiet såg man en person som stod upp för konstruktiva lösningar mot gamla konservativa LO. På förbunden såg en del i stället en konflikträdd man som inte hade ordning på sina avdelningar. Avdelningarna gjorde som de ville, och han fick acceptera det.

Den andra bilden av Löfven leder till en ny tolkning av mötet med Jonas Sjöstedt: Socialdemokraternas ledare är inte den som gillar att komma med obehagliga besked. Nu kände han sig tvungen och blev onödigt brysk.

– Han hatar sådana situationer, säger en källa från facket.

Det är ingen tvekan om vad Stefan Löfven ser som sitt projekt i politiken: att bryta blockpolitiken. Möjligen underskattar han motståndet, efter årtionden i fackliga förhandlingsrum.

Han har inte förstått skillnaden mellan arbetsgivare och politiska partier, säger en kritiker:

– Stefan Löfven är inne i arbetsgivarvärlden. Och arbetsgivarna tycker ju att man ska regera över blockgränsen. De vill ha stabilitet och låga elpriser, för då tror man att industrin blomstrar. Men för Folkpartiet och Centerpartiet är det där en bisarr syn på politik. De ser risker med att regera. De har ingen fallhöjd ned till fyraprocents­spärren.

En förhandling på arbetsmarknaden är annorlunda än en förhandling i politiken. Det bekräftar både fack och arbetsgivare.

– I politiken finns inte alls samma behov av att komma överens. Man gör en överenskommelse om man tjänar på det. Men det finns tillfällen när det kostar för mycket i politisk prestige att bli eniga, och då kan man leva med att inte komma överens, säger Anders Weihe.

På arbetsmarknaden är det ingen idé att förhandla om parterna står för långtifrån varandra.

— Om det finns en fråga som jag kan uppleva som väldigt viktig att lösa, och motparten inte ens vill diskutera den, då sitter vi inte och ältar, säger Anders Ferbe.

Han tillägger att det kan vara knepigt för en facklig företrädare att förstå det politiska spelet, där partiernas intressen kan överordnas sakfrågor.

Men Stefan Löfven har varit med ett tag, och är inte politiskt naiv. Dessutom har han fördelen av att veta något om livet bortom maktens korridorer.

– Har du som Stefan levt på Hägglunds och sett alla svängningar i exportindustrin och försvars­debatten, då har du sett hur besluten påverkar dina kamrater. Där kan Stefan ge kött och blod åt politiken, säger Anders Ferbe.

På Hägglunds i Örnsköldsvik pratar jobbarna dagligdags om sin gamla kollega. Stoltheten över svetsaren som kan bli statsminister är stor. Men en och annan känner lite medlidande just nu, enligt den gamla jobbarkompisen Mats-Åke Olsson:

– Folk tycker att det är synd att han skulle hamna i den här situationen. Han har gjort ett bra val och får den här tuffa resan med att sy ihop ett regeringsalternativ. Det är klart, det blir inte lätt. Men han är inte den som ger upp.

Fakta.Stefan Löfven

Sex viktiga årtal i hans karriär

1981

Kontaktombud på Hägglunds Fordon i Örnsköldsvik.

1988

Ordförande i Metalls avdelning 26 i Örnsköldsvik.

1995

Förhandlingsombudsman på Svenska Metallindustriarbetare­förbundet i Stockholm. Arbetade bland annat med internationella frågor.

2006

Förbundsordförande för IF Metall. Drog sig ur LO:s samordning för höjda kvinnolöner. Motiveringen var att upplägget missgynnade kvinnliga metallarbetare.

2009

Var med och tecknade ett kontroversiellt avtal för den hårt drabbade verkstadsindustrin. Det innebar i korthet att anställda gick ned i arbetstid och fick lönen sänkt till 80 procent. Enligt utvärderingar kom de tidsbegränsade krisavtalen att omfatta mer än 80 000 personer, eller närmare en tredjedel av teknikföretagens anställda.

Sådan är han som förhandlare

Påläst. Lyssnande. Försöker förstå motparten tänker, i flera steg.

Van vid tydliga ramverk. När arbetsmarknadens parter möts är det ingen idé att sitta och älta i onödan. Frågor där fack och arbetsgivare har helt skilda uppfattningar läggs åt sidan.

Präglad av samförstånd. Ogillar konflikter. Kan bli brysk när han ska framföra ett rakt besked. Van vid arbetsgivare som ser poängen med samverkan, snarare än konflikt.

Bra på att stå pall när det blåser och försvara medlemmarnas intressen. Har möjligen svårare för att hålla ifrån sig medlemmarnas krav.

Fostrad i en förhandlingskultur där det som sägs i förtroende vid förhandlingsbordet inte läcker ut till medierna.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.