Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Politik

De små under strecket

För bara några år sedan ville folk starta eget i politiken i parti och minut. Supervalåret 2014 tycks intresset för nya partier ha lagt sig något. Men det är för tidigt att räkna ut dem. I september kan minsta väljarström få stor betydelse.

Kilt är ett sällan skådat plagg i Almedalen, men musikern Olle Ljungström valde att kombinera det med kavaj och slips i juli 2005. Det var då han mötte medierna som politiker.

Är det på riktigt? undrade en journalist, och blev omgående avsnäst. Så typiskt politiska reportrar att inte ta kulturarbetare på allvar.

Här satt ju Olle Ljungström, och dramatikern Gertrud Larsson, och skådespelarna Kim Anderzon och Nisti Stêrk, och bedyrade allihop att de ville in i riksdagen. Profiler som Helge Skoog, Ernst Billgren, Alexandra Rapaport och Katarina Mazetti ställde också upp och satte sin trovärdighet i pant.

Minnet av det nybildade Kulturpartiets presskonferens i Visby kan fortfarande få politiska reportrar att famla efter skämskudden. De flesta rapporterna från lanseringen var kanske lättsamma, men inte avfärdande. Det gick inte att utesluta att kulturarbetarna menade allvar med utspelet.

Inte sommaren 2005.

Ett år tidigare hade Junilistan stormat in i Europaparlamentet, efter en fyra månader kort men sensationellt framgångsrik kampanj. De EU-kritiska strömningarna efter EMU-omröstningen var starka, och det akademikertunga partiet fick 14,5 procent, eller tre åtråvärda mandat. Spekulationerna om riksdagsvalet var i full gång. I Vänsterpartiet hade konflikterna mellan olika falanger nått sin kulmen och förlorarna sökte sig nya vägar. I april 2005 uppstod Feministiskt initiativ med den före detta vänsterledaren Gudrun Schyman som en av frontfigurerna. Andra så kallade vänsterförnyare försökte skapa vänsteralternativ. I norr höll ett sjukvårdsparti på att formera sig. I söder växte Sverigedemokraterna sig starka, bland annat genom att fånga upp olika lokala missnöjespartier.

För den som hade ett samhällsengagemang, för den som kände sig desillusionerad över det politiska etablissemanget, fanns det vid den här tiden ingen tydligare lösning än att starta eget. Det fattade Riksteatern, nätverket Plural och reklambyrån Studio Total som ville få fart på kulturdebatten.

Kulturpartiet var en blåsning, men en blåsning som följde vindarna.

Det är inte riktigt samma virvelstormar runt nya partier 2014.

– Jag skulle tycka att det vore fantastiskt om vi kom upp i 0,2 eller 0,3 procent i riksdagsvalet, säger Mats Selander, folkhögskolelärare och en av talespersonerna för antiabortpartiet Kristna värdepartiet.

Partiet startade så sent som i januari, och har i dagarna nått första delmålet: 1 500 namnunderskrifter för att registrera partibeteckningen på nationell nivå hos Valmyndigheten. Det är inget som man måste göra för att ställa upp i valet, men det ger ett bättre skydd.

– Framför allt har det kanske en informell betydelse, för att man skickar en signal utåt och får en bekräftelse för sig själv om att det finns någon form av underlag, säger Mats Selander.

Kristna värdepartiet är inte det enda nya partiet som synts och hörts under de senaste veckorna. En rad utstötta Sverige- demokrater har samlats i Framstegspartiet. Industrimannen Lars Carlström och tidigare nydemokraten Bert Karlsson har lanserat Industripartiet.

Men de nya partipionjärerna väcker inte alls lika stor uppmärksamhet som föregångarna under glansdagarna på 00-talet. Den största utmanaren inför Europaparlamentsvalet är Sverigedemokraterna, som får beskrivas som ett ganska etablerat parti. Det är i alla fall inte en nyhet, som Junilistan och Piratpartiet var 2004 och 2009.

Utvecklingen på riksnivå ligger kanske bara steget efter kommunerna.

– Det fanns en rejäl tillväxt av nya partier i kommunerna mellan 1991 och 2002. Sedan har det avstannat och det tycks inte vara lika populärt att bilda nya partier. Åtminstone har deras framgångar på lokal nivå mattats, säger statsvetaren Gissur Erlingsson, som kom med en avhandling om nya partier 2005.

Möjligen kan man skönja en viss utmattning i den officiella statistiken.

Inför förra valet registrerades enligt TT runt 60 nya partibeteckningar hos Valmyndigheten. De flesta var lokala, men ett tiotal ville satsa nationellt, däribland Spritpartiet och Frihetspartiet.

Deadline för registrering inför valen 2014 går ut först på fredag, den 28 feb-ruari. Men av ansökningarna hittills att döma har det blivit betydligt svårare att skrapa ihop de 1 500 namnunderskrifter som krävs för att registrera ett nytt parti på nationell nivå. Förutom Kristna värdepartiet handlar det om Djurens parti och några partier som funnits tidigare, men bytt namn.

De håller ett påtagligt lågt tonläge om möjligheterna under supervalåret.

– Det kommer inte att vara möjligt att komma över fyraprocentsspärren till riksdagen för oss. Vårt mål är att ta mandat i regionfullmäktige i Skåne och Blekinge. Sedan jobbar vi långsiktigt, säger Göran Dandelo, som är partiledare för SPI Välfärden, tidigare Sveriges pensionärers intresseparti.

Claes Littorin som är en av partiledarna för Landsbygdspartiet oberoende, tidigare Landsbygdsdemokraterna, är lika krass.

– Det är väl i kommunerna som vi har klart störst chans. Det startar ju en lokalavdelning i veckan just nu i partiet. Men landstinget blir tuffare och riksdagen blir ännu tuffare, säger han.

Man kan inte säga att det politiska systemet i Sverige uppmuntrar entreprenörskap. Inte jämfört med länder som Italien och Belgien.

Länge hade vi ett fempartisystem så stabilt att det uppfattades som orubbligt.

– Svensk politik är starkt präglad av höger-vänsterskalan. Ekonomisk politik är väldigt viktig för väljarna. Det är svårt för nya partier att slå sig in med andra frågor eller andra dimensioner, säger statsvetaren Niklas Bolin, som lade fram sin avhandling om nya partiers framgång för ett par år sedan.

Ramverket runt politiken är en annan förklaring till den historiska trögrörligheten. Fyraprocentsspärren till den svenska riksdagen är relativt hög. Hind­ren har i sin tur inneburit att det kan bli svårt och dyrt att starta ett parti.

Pionjärerna i Miljöpartiet de gröna, som bildades 1981 i spåren av gröna vågen och folkomröstningen om kärnkraft, fick ta till många radikala idéer för att få ihop tillvaron de första åren utanför riksdagen. De försökte skänka blod för att få in pengar. De funderade på att ta betalt för sina valsedlar.

Och de kände sig ständigt ifrågasatta och förlöjligade. Till och med när de på tredje försöket kommit in i riksdagen 1988.

Grundaren Per Gahrton berättade i veckan i SVT-programmet ”Min sanning” om hur han fick ta åtskilliga krissamtal med partikamraterna.

– Många kom och berättade för mig att de blev mer eller mindre mobbade. De blev för jävligt behandlade. Jag säger inte att alla riksdagsledamöter bar sig illa åt, men det var många som var taskiga, sa han.

Men Miljöpartiet rubbade partisystemet för gott.

Ny demokrati, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna skulle följa efter. Sverige gick med i EU, och fick parlamentsval där väljarna slapp sätta regeringsmakten på spel och kunde rösta lite friare. Junilistan skrällde 2004, Piratpartiet blev sensationen 2009. Ute i landet, i kommunerna, blev uppsättningen av partier i fullmäktige spretigare och spretigare.

Vad var det som hände?

Frågar man partibildarna, får man ofta höra svar som kretsar kring maktens arrogans. Birgitta Swedenborg var en av Junilistans grundare och har under de senaste åren haft titeln partiledare.

– Skälet till att vi ställde upp och skälet till att det gick så bra, det var ju att de etablerade partierna hade agerat på ett upprörande sätt. Trots det svenska folkets väldigt tydliga nej i EMU-omröstningen, så hade de etablerade partierna inga EU-kritiska eller ens eurokritiska röster på sina valsedlar, säger hon.

Gissur Erlingsson beskrev i sin doktorsavhandling vad han kallar push- och pullfaktorer. Det var något som knuffade ut medlemmar från etablerade partier, och något som lockade några avhoppare att starta nytt. Å ena sidan hade partierna blivit allt mer toppstyrda och mindre måna om sina medlemmar. Det fanns frustrerade partiarbetare som hade anledning att söka sig vidare. Å andra sidan hade väljarna blivit allt mindre lojala. Det fanns en marknad som lockade partientreprenörerna.

Slutligen kunde politikens nyföretagare hämta inspiration från varandra. Partibildningar i en kommun kunde få fart på utbrytare i en grannkommun.

Partiforskaren Niklas Bolin visade några år senare att det behövdes både yttre och inre omständigheter för att de nya partierna skulle slå igenom. Det behövdes nya frågor eller nya dimensioner som väljarna uppfattade som tillräckligt viktiga för att byta parti. Men det krävdes också skickliga politiker, som målmedvetet byggde upp stabila organisationer. Ny demokrati på 90-talet hade det inte, och blev en kortlivad historia. Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har det.

För att förstå varför trenden med nya partier har avstannat, får vi kanske vända på några av förklaringarna.

För det första har frustrationen över det politiska systemet minskat.

– Politikerförtroendet rasade rätt så kraftigt från 1970-talet fram till valet 1998. Sedan dess har det vänt ordentligt, även om den politiska debatten och ledarsidorna inte alltid har uppfattat det. Vi är på samma förtroendenivåer som på 1960- och 1970-talet, säger Erlingsson.

Det kan också vara så enkelt som att marknaden är mättad. Till och med småkommunerna kan ha åtta nio partier.

– Man kan jämföra med en butiks- hylla. Det finns tillräckligt många produkter att välja mellan, väljarna behöver inte fler, säger Gissur Erlingsson.
Kanske spelar de senaste årens ekonomiska kriser också viss roll.

Näringslivets höjdare kan slinta med tungan om kvinnors kompetens. Amerikanska NSA kan övervaka världen. Men frågor som rör jämställdhet eller integritet på nätet får svårt att hävda sig, när folk oroar sig för jobben och framtiden.

– Vi har en ansträngd ekonomi. Vi har relativt hög arbetslöshet. Vi har en stor debatt om skolan efter de dåliga resultaten i den senaste Pisaundersökningen. Då är det sådana frågor som väljarna prioriterar, säger Niklas Bolin.

Utrymmet för skotskrutiga kiltar är, helt enkelt, ytterst begränsat i svensk politik 2014.

Men det betyder inte att de små partierna saknar betydelse. Tvärtom. De kan till och med påverka framför allt riksdagsvalet 2014 på ett dramatiskt sätt.
Den stora frågan för riksdagsvalet i september är ju inte vem som kommer in, utan vem som kanske åker ut.

Landsbygdspartiet oberoende är inget utbrytarparti från Centerpartiet, men kan kanske locka någon tiondel bland landsbygdsbor som känner sig främmande för storstadsliberalismen i det gamla bondepartiet.

– Vår drivkraft är ju att det pågår en total misshandel av landsbygden. Sverige urbaniseras så snabbt, försämringarna i service är så tydliga. Man kan verkligen undra vad Centerpartiet har gjort under sju år i regeringen, säger partiledaren Claes Littorin, som själv är före detta moderat.

Antiabortaktivisterna i nya Kristna värdepartiet är till stor del före detta kristdemokrater som tycker att partiet blivit alldeles för liberalt. De har aldrig förlåtit Göran Hägglund för att han som ganska ny socialminister sa ja till att aborter för utländska kvinnor.

Mycket talar för att de bara kan attrahera en liten del av opinionen. När Kristdemokraterna var ett mer traditionellt kristet parti, på 60-talet, låg stödet bland väljarna på någon procentenhet. Kyrkans inflytande över befolkningen har inte stärkts sedan dess.

Statsvetaren Niklas Bolin tror inte på någon stor väljarström från Kristdemokraterna till Kristna värdepartiet.

Men:

– Det är klart att varje röst är viktig i ett val där Kristdemokraterna står och väger. Jag tror inte att de jublar över det nya partiet, säger han.
Redan 1994 balanserade Kristdemokraterna på spärren till riksdagen. Då blev valresultatet 4,1 procent.

Och vad var det nu för mål som Mats Selander satte upp? Just det, 0,2 till 0,3 procentenheter. Han funderar gärna högt om hur det kan påverka ett annat parti.

– Det skulle vara hälsosamt för Kristdemokraterna att komma ut ur riksdagen ett tag. Det finns inte bara diken till höger och vänster, det kan finnas diken i mitten på motorvägen också. Det är där Kristdemokraterna har hamnat.

Registrerade partier till riksdagsvalet

Allianspartiet/ Medborgarens röst
Arbetarepartiet Socialdemokraterna
Centerpartiet
Europeiska Arbetarpartiet-EAP
Feministiskt initiativ
Folkpartiet liberalerna
Frihetspartiet
Högerpartiet de konservativa
Junilistan
Kommunistiska partiet
Kristdemokraterna
Landsbygdspartiet Oberoende
Libertas Sverige
Miljöpartiet de gröna
Moderaterna
Mosebacke­demokraterna
Nationaldemokraterna
Nordisk union
Norrländska samlingspartiet
Ny Framtid
Partiet.se
Piratpartiet
Rikshushållarna
Rättvisepartiet socialisterna
SPI Välfärden
Sjöbopartiet
Skattereformisterna
Skånepartiet
Sociala partiet
Socialistiska Partiet
Spritpartiet
Svenskarnas parti
Sverigedemokraterna
Vänsterpartiet
På väg in: Kristna värde­partiet, Djurens parti.
Nuvarande riksdagspartier är fetade.

De tio närmast under riksdagsspärren

Piratpartiet            0,65%
Feministiskt initiativ            0,4
Sveriges pensionärers intresseparti    0,19
Landsbygds­demokraterna        0,03
Rättvisepartiet socialisterna        0,03
Norrländska samlingspartiet        0,02
Nationaldemokraterna         0,02
Klassiskt liberala partiet        0,01
Frihetspartiet            0,01
Svenskarnas parti            0,01
Totalt övriga partier            1,43

Fakta:Framgångsrika lokala partier

Kommunens väl – 20,0 procent i Herrljunga
Kommunens väl – 18,9 procent i Hylte
Perstorps framtid – 24,7 procent i Perstorp
Alvesta alternativet – 18,8 procent i Alvesta
Nybyggarpartiet – 17,8 procent i Valdemarsvik
Hela Edas lista – 21,4 procent i Eda
Nykvarnspartiet – 26,1 procent i Nykvarn
Dorotea kommunlista – 22,6 procent i Dorotea
Åsele Kommunlista – 34,3 procent i Åsele
Malålistan – 29,3 procent i Malå

Fakta:Långt ned på listan, på handskrivna valsedlar

Kalle Anka-partiet    167 röster
Fantomen        4 röster
Jesus        4 röster
kungen        3 röster
Jultomten        3 röster
Göran Persson    2 röster
Musse Pigg    2 röster

Uppstickarnas politiska genombrott i Sverige

1988
Miljöpartiet får 5,5 procent av rösterna i riksdagsvalet.

1991
Kristdemokraterna får 7,1 procent i riksdagsvalet.
Ny demokrati får 6,7 procent i riksdagsvalet.

2004
Junilistan får 14,5 procent i Europaparlamentsvalet.

2009
Piratpartiet får 7,1 procent i Europaparlamentsvalet.

2010
Sverige­demokraterna får 5,7 procent i riksdagsvalet.

2014
Supervalåret 2014 ger två chanser. 25 maj – val till EU-parlamentet. 14 september – val till riksdag, kommun och landsting.

84,6
procent var valdel­tagandet i riksdags­valet. 6.028.682 personer av de 7.123.651 röstberättigade gick till urnorna.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.