Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Politik

Den borgerliga regnbågen som bleknade

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (KD).
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (KD). Foto: Vilhelm Stokstad/TT

En tröttkörd allians förlorade valet 2014. Nu skulle de gå isär för att kunna uppfinna sig själva igen.

Men friheten blev begränsad. Verkligheten gjorde sig påmind med flyktingkris, terrordåd och gängkrig. Samtidigt hämmades partierna av sin strävan att visa enad front.

Tre år senare ser borgerliga bedömare en allians som ägnat mandatperioden mer åt att blicka bakåt än framåt.

På kvällen den 14 september 2014 klev Fredrik Reinfeldt abrupt ut ur rampljuset och in i kulisserna. Han hade dominerat fyra partier i åtta år. Nu lämnade han efter sig tomhet, förvirring och besvikelse över valförlusten.

Men också lättnad.

- I det borgerliga lägret var man ganska trötta på varandra. Det fanns en längtan efter egen profilering, säger Karin Svanborg-Sjövall, VD på tankesmedjan Timbro och med ett förflutet inom dåvarande Folkpartiet.

De borgerliga eftervalsanalyserna var entydiga. Nytänkandet hade malts ner i regeringskansliets korridorer. Kompromissandet hade suddat ut partiernas egenart. Försummelser i migrations- och integrationspolitiken hade gett väljarflykt till Sverigedemokraterna.

Slutsatsen blev att alliansen skulle ta paus så att de fyra partierna var för sig kunde ompröva och förnya sin politik. För någon vecka sedan nådde den processen sitt slut i och med Liberalernas landsmöte. Nu har samtliga borgerliga partier haft stämmor där de fastslagit den politik som de går till val på nästa år.

Förnyelsen är genomförd. 

Eller?

 

Profilering som blev likriktning

Det finns olika sätt att se på poängen med alliansen. Å ena sidan kan man betona förmågan att komma överens, enigheten som ger regeringsduglighet. Å andra sidan möjligheten att röstmaximera genom att fyra olika partier kan locka olika väljargrupper. 

Karin Svanborg-Sjövall på Timbro ser en mycket stor samstämmighet inom alliansen i dag. Men det har skett till priset av en blekare borgerlig regnbåge. 

– Alla låter som Centern i arbetsmarknadspolitiken. Alla låter som Moderaterna ifråga om skatterna. Alla låter som Liberalerna när det gäller skolan. Förut särskilde sig Kristdemokraterna med sin retorik om värderingar men nu betonar alla det, säger hon.

– Det som förut gjorde alliansen till en regnbåge med olika färger, där har de jämkat sig samman på så många punkter att det nästan blir problematiskt för väljarna.

Det gör det lätt att regera ihop men Karin Svanborg- Sjövall ser en fara för de mindre partierna när deras profilfrågor har blivit mainstream. Samtidigt sådde de själva frön till denna likriktning redan i sina eftervalsanalyser. Såväl C och L som KD konstaterade att efter åren som nischpartier i Moderaternas skugga behövde de nu bredda sig till fler politikområden. Resultatet förvånar inte Svend Dahl, statsvetare och chefredaktör på Liberala Nyhetsbyrån.

– Det här är fyra partier som tycker väldigt lika i sakfrågor. Då är utrymmet begränsat för att odla sin särart, säger han.

 

Frihet men med förnuft

Att ta en paus är ett beprövat grepp för att blåsa liv i ett stagnerat förhållande. Men hur fri ska man vara under pausen? Och tänk om man står ännu längre ifrån varandra när den är slut?

Kanske hade verklig kreativitet krävt att de borgerliga vågade riskera alliansprojektet. Men under hela förnyelsearbetet har de sneglat fram mot valdagen 2018 och behovet av att då stå eniga inför väljarna. Samtidigt har man längs vägen återkommande känt behov av att visa upp en enad front, till exempel varje gång som regeringen har bjudit in till förhandlingar.

– Partierna hamnade i en rävsax. Det fanns ett stort behov av att profilera sig. Samtidigt var analysen att skulle man komma tillbaka till makten så behövde man alliansprojektet. Det har lagt en hämsko på politikutvecklingen, säger Karin Svanborg-Sjövall.

 

Verkligheten tränger sig på

Migrationskris, terrordåd och gängkriminalitet. Oavsett vilka ambitioner de borgerliga har haft så har händelseutvecklingen tvingat dem att lägga det mesta av sin kraft på förslag kring sådant som hänt i omvärlden.

– Risken med att reagera kraftfullt på det som händer just nu är att man glömmer bort andra frågor som är viktiga för väljarna. Alarmismen har blivit för hög. Det hade varit bättre att fokusera förnyelsen på de breda välfärdsfrågorna, säger Moa Berglöf, som tidigare var politisk tjänsteman hos Fredrik Reinfeldt men numera föredrar C.

Samtliga allianspartier, liksom regeringspartierna, har skärpt sin politik kring brott och straff, migration och försvar. För Moderaterna är det ett välbekant steg tillbaka till en politik som präglade partiet före Reinfeldts tid som partiledare.

– Moderaternas roll är inte att hitta på nya saker utan att framför allt se till att vi ligger steget före och ser hur världen förändras så att Sverige kommer väl ut. Nu finns det en väldigt stark efterfrågan på lag och ordning och på en fungerande utrikes- och säkerhetspolitik, säger Gunilla Carlsson (M), tidigare biståndsminister i den borgerliga regeringen. 

 

Tillbaka till framtiden

Liberalerna framhåller gärna att partiet presenterat närmare 200 nya förslag under mandatperioden. Men hur nytt är det egentligen?

– I Liberalernas fall består förnyelsen mycket av att försöka hitta tillbaks till en position partiet hade innan alliansregeringsåren. Vad Jan Björklund försöker göra i dag är ju Lars Leijonborg mellan 2002 och 2006 med fokus på integrationsfrågorna, säger Svend Dahl.

Även Moderaterna har renoverat sin politik genom att ta tag i gamla hjärtefrågor som migrationspolitiken, rättspolitiken och försvaret. De borgerliga verkar snarast ha gjort en djupdykning bland sina rötter för att mejsla fram ny politik.

– Sammantaget är det ganska mycket tillbaka till framtiden, möjligen bortsett från C som mer fullföljer en linje som Maud Olofsson inledde. L har landat mycket i Leijonborg 2002, KD låter rätt mycket som Alf Svensson gjorde med sitt välfärdslöfte. Moderaterna låter mer som Boman än som Reinfeldt. Det är mycket av ekon bakåt snarare än en tydlig rörelse framåt, säger Karin Svanborg Sjövall. 

 

Elefanten i rummet

Även om de borgerliga partierna är överens om mycket så är de fortfarande djupt splittrade om hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Under mandatperioden har både M och KD ändrat uppfattning och kan nu tänka sig att regera med passivt stöd av SD. För C och L är det otänkbart. Både Annie Lööf och Jan Björklund har låst sig så hårt vid sitt motstånd mot SD att en omsvängning ofrånkomligen skulle leda till svekdebatt.

– Det går inte att sticka under stol med att det parlamentariska läget är den svåra frågan. Och där är man inte överens. Det kommer man sannolikt inte att kunna bli förrän rösterna är räknade, säger Svend Dahl.

Som det ser ut nu har allianspartierna gett upp försöken att hitta en gemensam linje i regeringsfrågan före valet.

– Det är ett underbetyg för borgerligheten. Man har kompromissat ihop sig om så många besvärliga frågor och det är märkligt att man inte kan komma vidare, säger Karin Svanborg-Sjövall.

SD spökar för de borgerliga på fler sätt. Det stora väljartappet till SD är ett viktigt skäl till att Moderaterna har stramat åt sin migrationspolitik mest av alla. Det har skapat splittring inom alliansen, med C som den tydligaste motpolen till M. Johan Ingerö på tankesmedjan Timbro, med ett förflutet inom KD, ser det som ett stort problem.

– Det är den nöten man måste knäcka om man ska kunna bilda en stark fungerande regering.

Svend Dahl skönjer dock ett närmande mellan de borgerliga.

– De beslut som Centern fattade på sin stämma innebär att man hamnar närmare Moderaterna med en betoning på kvotflyktingsystemet.

 

På tröskeln till valåret

Visst finns det skillnader mellan den allians som nu riktar blickarna mot nästa val och den allians som förlorade det förra. Men de borgerliga bedömare som DN talat med ifrågasätter graden av förnyelse. Karin Svanborg- Sjövall anser att den viktigaste vitaliseringen har skett på personplanet.

– Det handlar om statsministerkandidaten. Jag tror att Ulf Kristersson bidrar med mycket ny energi. Fredrik Reinfeldt kändes trött 2014, säger hon.

På frågan vem som åstadkommit mest svarar Johan Ingerö Moderaterna:

– De har förändrat sin migrationspolitik i grunden och gått tillbaka till den systemkritik man hade före Reinfeldt när det gäller arbetsmarknaden.

Svend Dahl däremot framhåller Centern:

– När det gäller att odla sin särart har Centern lyckats bäst genom att ta tillbaka positionen som det parti som lockar trendkänsliga liberala väljare.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.