Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 10:30 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/politik/doldisen-i-akessons-innersta-krets-soker-uppmarksamheten/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Politik

Doldisen i Åkessons innersta krets söker uppmärksamheten

Sverigedemokraternas stabschef Linus Bylund, steget före Jimmie Åkesson, efter pressträffen på partiets dag i Almedalsveckan på Gotland. Det händer att partifolk beskriver Bylund som en mänsklig enmansmur runt partiledaren.
Sverigedemokraternas stabschef Linus Bylund, steget före Jimmie Åkesson, efter pressträffen på partiets dag i Almedalsveckan på Gotland. Det händer att partifolk beskriver Bylund som en mänsklig enmansmur runt partiledaren. Foto: Thomas Karlsson

På lördag avslutar Sverigedemokraterna sin valturné på Nytorget i Stockholm. Hur hamnade partiet där, mitt bland Söders latteliberaler? Ett svar är Linus Bylund, Åkessons stabschef och partiets allt mäktigare man från Södermalm.

Entrén är värdig en rockstjärna. Musiken dånar ur högtalarna när turnébussen rullar in på gågatan i Södertälje. Poliser står på rad för att lotsa fordonet innanför avspärrningstejpen. Bussen backar lite, kör framåt, backar, kör fram en bit igen. Det tar tid att hamna i exakt rätt ­position för publiken.

Så öppnas dörren.

Så kliver artisten ut.

Ingen reagerar.

Många i publiken har förmodligen ingen aning om att Linus Bylund är sångaren i vikingarockbandet Korpöga, eller att det är hans röst som hörts i högtalarna.

På den här turnén är han framför allt stabschefen som ska se till att allt flyter. Han skakar hand med några av funktionärerna, och börjar dona med turnébussens markiser. All rekvisita ska vara på plats, innan partiledaren Jimmie Åkesson intar scenen.

Under framträdandet har Linus Bylund en undanskymd roll. Han tar lite bilder och fingrar på sin mobiltelefon.

Men mannen på kanten är allt utom en sidofigur i Sverigedemokraterna. Aktiva medlemmar, avhoppare, journalister och politiska motståndare som följer Sverigedemokraterna ger samma bild: Linus Bylund ingår i den lilla klick som styr Sverige­demokraterna i prak­tiken, tillsammans med partiledaren Jimmie Åkesson, ideologen och vännen Mattias Karlsson och presskollegan Martin Kinnunen.

– Linus är oerhört viktig och har jättemycket att säga till om, säger en aktiv SD-politiker.

– Han håller i så många trådar, och har så mycket makt, säger en avhoppad sverigedemokrat.

Man skulle kunna kalla honom en doldis i partiet. Om han inte så gärna sökte uppmärksamhet. Man skulle kunna säga slipad strateg. Om han inte agerade så impulsivt ibland. Man skulle kunna säga att han är en hårdför typ. Men ingen annan sverigedemokrat har vädjat lika konsekvent om omgivningens förståelse.

1992 var ett skakigt år för Sverige. Räntorna rusade i höjden, bostadskostnaderna följde efter. Men tonårsgänget på Reimersholme vid ­Södermalm i Stockholm fixade gratislokal, genom ett hemsnickrat svartbygge. El togs från en lyktstolpe så killarna kunde lyssna på musik.

Linus Bylund, då 14, lyssnade mest på tung hiphop. Men en dag hittade han en kvarglömd kassett som han satte på i bandspelaren. Det var vikingarockbandet Ultima Thules ”Fäderneslandet”. När han hade lyssnat klart grät han av glädje. Sedan började han kalla sig nationalist.

Det fanns skinnskallar och rasister runt Ultima Thule. Men Linus Bylund behöll håret på huvudet och undvek rasistiska gester.

Han minns inga bråk med invandrargäng, mer bråk med kompisar, från uppväxten. Västra Södermalm hade kanske långt kvar till hipster-Hornstull i början på 90-talet, men området dominerades av välmående medelklass och överklass.

Linus Bylunds hem var kärleksfullt. Föräldrarna jobbade på Konsumentverket och var aktiva i Socialdemokraterna, och ett av hans fem syskon valde så småningom att engagera sig i Ung vänster.

Där andra ser ytterligheter inom en familj, ser Linus Bylund starka samband:

– Det är klart att nidbilden av Sverigedemokraterna inte går ihop med allt som jag fick lära mig om klassisk socialdemokrati. Men om man förstår vilka vi är, så ser man stora likheter. Vi ligger väldigt nära sossarna i fördelningspolitiken, säger han.

Vad var det som Socialdemokraterna saknade? Linus Bylund svarar utförligt. Det handlar i korthet om att han ville känna stolthet över svensk kultur.

Det dröjde till 2002 innan han engagerade sig politiskt i Sverige­demokraterna. Vid det laget hade han bildat familj och jobbade i teknik­branschen.

Tillsammans med en kompis startade han Korpöga. Det var vikingarock, som Ultima Thule, men ”med lite mer poetiska influenser”, konstaterar en kännare i musikbranschen.

Korpöga gjorde några partilåtar. Linus Bylund blev Sverigedemokraternas egen hustrubadur.

– Han var mest känd som partiets Bert Karlsson, du vet, clownaktig. Många blev chockade när han senare flyttade fram sina positioner, säger avhopparen Daniel Assai, som tidigare jobbade på Sverigedemokraternas riksdagskansli.

Valet 2010 blev vändpunkten. Linus Bylund blev partiets förstanamn i Stockholms stad.

De rebelliska stockholmarna hade länge skapat problem för Jimmie Åkesson och kompani. Särskilt ute i kranskommunerna runt huvudstan fanns många SD-politiker som lierade sig med den gamla partiledningen och en mer långtgående nationalism.

– Linus Bylunds inflytande kom inte nedifrån. Det kom uppifrån. Han uppfattades som obrottsligt lojal med partiledningen, säger en person som tidigare var aktiv i SD Stockholm.

Linus Bylund lyckades inte ta en plats i Stockholms stadshus vid valet 2010, utan hamnade i riksdagen som politisk tjänsteman i stället. Det var så han kom partiledaren Jimmie Åkesson riktigt nära.

De är ett annorlunda radarpar – den inåtvände, stillsamme och lite konflikträdde partiledaren, och hans utåtriktade, konfrontatoriska och hetsige stabschef. De talar olika språk, men har alltid samma budskap.

Linus Bylund har ett mycket större utrymme än de flesta inom presstjänsten i svensk politik. Han är snarast en presstalesman av amerikanskt snitt, som redogör för partiledningens ståndpunkter, utan att först behöva förankra dem med partiledningen.

– Det var symtomatiskt att han fick byta titel från pressekreterare till stabschef. Han är en maktfaktor. Jag hör ju folk i partiet som undrar över vilket mandat han har. Men Åkesson måste vara nöjd som befordrar honom, säger Expressenreportern David Baas, aktuell med ”Bevara Sverige svenskt”, en bok om Sverigedemokraterna.

Det finns ett uttryck i partiet: ”Linus säger det som Jimmie tänker. Jimmie tänker det som Linus säger.” I våras pyrde missnöjet internt i partiet över förslaget till ny riksdagslista. Då slog Bylund fast i Aftonbladet att ”Jimmie menar att valberedningens förslag är väl genomarbetat och har stort stöd bakom sig”.

Det speciella med det citatet är att Linus Bylund i praktiken berättade vad Jimmie Åkesson tyckte om Linus Bylund. Stabschefen var inte bara en av ledamöterna i valberedningen, han var också en av tre från valberedningen som fått en plats på riksdagslistan – trots kritik från gräsrötterna.

Det hjälpte inte att valberedarna bedyrade att de lämnade sammanträdet när deras egna namn diskuterades.

– En lista ska ju diskuteras i sin helhet för att bli bra. Då går det inte att ha valberedare som springer in och ut ur rummet, säger en kritisk kommunpolitiker.

Det finns politiska dimensioner i konflikten om riksdagslistan, men det är uppenbart att partiledningen har full kontroll över de sprickor som blottats. Mer intressant är kanske de förändringar som sker i det tysta. Länge styrdes partiet av ”den fantastiska fyran” från södra Sverige: partiledaren Jimmie Åkesson, partisekreteraren Björn Söder, och de båda ideologerna Mattias ­Karlsson och Richard Jomshof.

Källor inuti och utanför partiet ger i dag en samstämmig bild: Både Söder och Jomshof är på väg att fasas ut. Den ene är för hätsk i retoriken och den andre är för fixerad vid hotet från islam, heter det. Samtidigt är alla inblandade måna om att hålla ihop. Därför har maktförskjutningen skett ganska obemärkt.

– Det finns en grupp som heter polkom på riksdagskansliet. Det är i praktiken Åkessons stab. De arbetar fram politik och hur det ska kommuniceras. Jag har tagit del av ganska många protokoll och jag ser att Bylund är väldigt drivande, säger David Baas.

Linus Bylund är mån om att tona ned sitt inflytande.

– Jag är mycket mindre inflytelserik än jag skulle kunna vara. Jag planerar inte i en massa steg. Jag prioriterar annat, som familjen, säger han.

Men han håller med om att partiet har rört sig i hans riktning, mot Stockholms innerstad.

Vid turnébussen radar Jimmie Åkesson och hans utfrågare Jörgen Fogelklou upp olika pappfigurer. En av dem är hipster-Lars. En ung, skäggig kille från Södermalm som gillar surdegsbröd och obskyr techno. Han skulle ha blivit journalist, men tog sitt förnuft till fånga, och blev sjuksköterska i stället.

Många skulle beskriva en sådan kille som motpolen till Sverige­demokraternas väljarbas: en del av den urbana medelklassen. Miljö­partist eller kanske Fi-anhängare. Men Jimmie Åkesson börjar i stället prata om hur Lars ska få lindring för sin onda rygg, och att det blir fler händer i vården.

Om några dagar ska Sverige­demokraternas valturné avslutas på Nytorget i hjärtat av Södermalm.

– Vissa i partiet undrar varför vi ska vara så stockholmiga. De gör antagligen samma grundanalys som jag. Att det finns folk som inte röstar på oss för att de är fega och för att de inte vill göra den sociala uppoffringen som det innebär att stödja oss. Men de människorna har ju rösträtt. De är fler än vad vi är. Då måste vi nå dit, säger Linus Bylund.

Klart är att han rör sig mer hemtamt i innerstan än många av partikamraterna. Han är inte bara uppvuxen på Söder. Han har också, via sociala medier, skaffat sig ett umgänge till både vänster och höger. Ena dagen kan han käbbla vänskapligt på Twitter med Markus Uvell som är vd för en liberal tankesmedja. Andra dagen hamnar han i en lång Twittertråd med Jason Diakité, alias artisten Timbuktu. Den slutar med att de överväger att höras på riktigt.

– Det finns en nyfikenhet från båda håll, säger Bylund.

Hans luncher med Soran Ismail – just den Soran Ismail som blev kallad ”babbe” av Bylunds partikamrat under järnrörsskandalen – har skildrats i en radiodokumentär.

Det är många som undrar vad Sverigedemokraternas stabschef sysslar med.

Han bara flamsar på Twitter, tycker de interna kritikerna. De retar sig särskilt på hur Bylund får lov att stämpla folk i SD-kretsar som ”hjon” eller ”bonnläppar”.

Kritikerna utanför partiet hävdar framför allt att Sverigedemokraternas stabschef försöker utnyttja etablissemanget för att göra Sverigedemokraterna mer rumsrena. Det är i och för sig inget enkelt uppdrag i ett parti som på bara de senaste dagarna skakats av avslöjanden om en företrädare som fångats på bild med nazibindel, och en annan företrädare som lägger ut texten om bristerna i arabiska gener.

Linus Bylund säger att det var Jimmie Åkesson som fick honom att twittra våren 2010. Det fanns ingen strategi. Men han vill bli omtyckt. Och han vill göra Sverigedemokraterna mer mänskliga.

– Jag vill inte att folk ska tycka att jag är dålig. I alla fall inte för saker som jag absolut inte står för, säger han.

Man kan få intrycket att Linus Bylund verkligen tror på möten med människor.

Då kan det vara värt att påminna om kärnan i hans politiska budskap: att folk måste vara lika för att hålla ihop.

– Den välfärdsmodell som vi har är byggd på att människor känner väldigt stor tillit till varandra. Det finns en gemenskapskänsla som gör att man är beredd att betala de ohemult höga skatter som vi har. Ju mer heterogent samhälle, desto mindre kommer folk att vara beredda att betala, säger han.

”Vi är på gång nu!”, heter en av partilåtarna som dånar i högtalarna under turnén med Jimmie Åkesson. Linus Bylund sjunger om att vandra hand i hand, kvinna och man, och så klämmer han i med den stora motsättningen på slutet.

”Vi tar tillbaka vårt land!”, lyder löftet i sista raden av refrängen.

Fakta.Linus Bylund

Född: 2 januari 1978 i Stockholm.

Uppvuxen: Rinkeby första året. Därefter Reimersholme vid Södermalm i Stockholm.

Familj: Tre barn från ett tidigare förhållande. Flickvän.

Fritiden: Familjen. Om tid finns även fiske, gärna i Lapplandsfjällen.

Nätverk: Åkessons närmaste man. Nära vän med partiideologen Mattias Karlsson. Har känt pressekreteraren Martin Kinnunen ända sedan SDU. Även vän med Oscar Sjöstedt, som sedan i våras är ekonomisk-politisk talesperson för SD. Känd för luncherna med komikern och SD-kritikern Soran Ismail.

Utspel och inspel i urval:

”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas.” (Uppmärksammad tweet efter bombdådet i Oslo 2011. Bylunds förklaring är att hans Twitterflöde fylldes med jämförelser med attentat i Mellanöstern, och han skrev sin tweet för att få stopp på spekulationer.)

”Då är det klart att om man är idiot, bonnläpp och rasist så kanske man tror att man hör hemma hos SD.” (Utläggning om Avpixlat i Aktuellt 2013.)

”Om de vill göra studiebesök hos oss i riksdagen ska jag gömma min häftapparat.” (Om brandmännens protester mot SD, reportage i Sydsvenskan, våren 2014.)

Fakta.Fem viktiga årtal

1992. Börjar lyssna på Ultima Thule, och blir nationalist.

1997. Hamnar i bråk med två polismän utanför en porrbutik på Söder, ett bråk som sex år senare slutar med en villkorlig dom i Svea hovrätt för våld mot tjänsteman.

2002. Går med i Sverigedemokraterna i Stockholm.

2010. Valorganisatör och förstanamn i Stockholms stad. Lyckas inte ta plats i Stadshuset.

2014. Kandiderar till riksdagen. Mäktiga positioner som ledamot i valberedningen. Och partiledarens stabschef.

#DNval

Svensk politik går mot en spännande höst. Många vill delta i spelet om makten. En del kommer att få nyckelroller. Vilka är de? Och vad har de för drivkrafter? DN porträtterar några viktiga profiler inför valet den 14 september.

Del 1: Gustav Fridolin, MP (19/8)

Del 2: Birgitta Ohlsson, FP (22/8)

Del 3: Catharina Elmsäter-Svärd, M (27/8)

Del 4: Magdalena Andersson, S (29/8)

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.