Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-17 15:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/politik/efter-tre-ar-fick-ali-issa-aterforenas-med-sin-familj-i-sverige/

Politik

Efter tre år fick Ali Issa återförenas med sin familj i Sverige

Ali Issa fick återse sin hustru Hevin Hasan och sin son Kawa i december 2018. Foto: Karl Melander

När Ali Issa ensam kom till Sverige från Syrien var hans son åtta månader gammal. Migrationsverket avslog familjens ansökan om att återförenas. Först efter en lång rättsprocess och ett beslut i högsta instans kunde de träffas igen.

Sonen var då fyra år.

Enligt januariavtalet utvidgas nu rätten till familjeåterförening.

Sanna Torén Björling
Rätta artikel

Beslutet att låta dem vara kvar i Turkiet var svårt, men lätt. Ali Issa kunde inte simma, han hade aldrig sett havet. Hur skulle han kunna ta ansvar för en bebis i en gummibåt?

Dessutom skulle det bara vara några månader. Hans hustru och deras son skulle snart kunna resa efter honom till Sverige. 

Trodde de.

När den tillfälliga utlänningslagen infördes i juli 2016 begränsades rätten att ta den närmaste familjen till Sverige. Redan då pekade kritiker på att Sverige lade sig på EU:s absoluta miniminivå och att rätten till familjeåterförening är basal, och reglerad bland annat i Europakonventionen. Familjeåterförening ses som ett av de få säkra sätten att fly.

Den tillfälliga lagen har nu förlängts. Men i samband med januariöverenskommelsen, vidgas rätten till familjeåterförening åter.

Det ska bli lättare att få ta hit sin make eller maka, och minderåriga barn till Sverige.

Ali lssa ämnade Syrien via Kobane, i den norra, kurdiska delen av landet. Han hade känt att tiden i Syrien höll på att rinna ut för honom, berättar han. Han arbetade på en domstol, hade ansvar för att digitalisera alla handlingar, men började få problem med det styrande partiet, vars politiska syn han inte delade. Det började bli farligt, också för hans familj.

Ett par år tidigare hade han avslutat sina studier och gift sig med den unga kvinna han älskade. Det hade varit ett stort bröllop.

Nu sprang Ali Issa över gränsen till Turkiet. Han var snabb, som den fotbollsspelare han var.

Ali Issas berättelse är som alla människors: på samma gång vanlig, som helt unik. Han delar upplevelsen av en riskfylld, farlig resa med många, men just hans fall, är bara hans. 

Ali är smal och har ett välansat skägg. Han är äldst av tio syskon. Ingen av dem är kvar i Syrien.

Den dagen gummibåten gick var hans födelsedag. Smugglaren hade lovat att den skulle ha ett tjugotal passagerare, och en förare, till Grekland. Det visade sig att 52 personer och tolv barn skulle med. Det fanns ingen plats för bagage. Den som verkade ha satts att sköta motorn verkade inte särskilt van, så Ali erbjöd sig att köra – det måste väl vara ungefär som att köra bil? – på villkor att han fick behålla sin ryggsäck.

Det gungade till när de kastade loss och kom ut på vattnet. Han hade aldrig känt gungningar förr. Ali Issa, en bror och en kusin reste tillsammans, och de tog sig – till fots och i buss – genom Makedonien, Serbien, Kroatien, Österrike och Tyskland.

– Vi gjorde allt vi kunde för att undvika att registrera oss eller lämna fingeravtryck. I Tyskland tillbringade vi en natt, åtta timmar, i skogen. Det var kallt som nu, säger han med en gest mot det nollgradiga vädret utanför.

Den lilla gruppen ringde korta samtal när de hade uppkoppling.  En av dem de hade kontakt med var en vän till Ali Issas pappa, som sedan många år bodde i Sverige. Kom hit, sa han, det är säkert här.

Mer än två veckor efter att ha lämnat Turkiet nådde Ali Issa svensk mark.

– Den 2 oktober 2015 sökte jag asyl i Sverige. Det var före den 24 november 2015, då den tillfälliga lagen började gälla. Jag trodde att allt skulle gå bra. Mitt fall borde bedömas efter de regler som gällde då.

Den första tiden i Sverige var han fylld av tillförsikt. Ali Issa är utbildad lärare i arabiska språk, och duktig på datorer. Nu betade han av kurserna i SFI på ett par månader, och tog körkort. Han tog upp fotbollen, fick arbete. Hoppades på permanent uppehållstillstånd.

Beskedet dröjde mer än ett år.

Men det blev inte det permanenta uppehållstillstånd han hade hoppats på. Ali Issa fick, precis som många syrier, rätt att stanna tillfälligt i Sverige, och status som alternativt skyddsbehövande, inte som flykting. Skillnaden är avgörande: den som klassas som flykting har större rättigheter, inklusive rätt till familjeåterförening.

Ali Issas värld föll ihop.

– Vad skulle jag göra? Jag slutade sova. Det gick inte att fortsätta att arbeta. Jag kunde inte fungera.

Att han inte längre kunde arbeta bidrog i nästa vända till att det tillfälliga uppehållstillståndet inte blev permanent, utan bara förlängt. Det, i sin tur, var för Migrationsverket ett skäl att avslå familjens rätt att återförenas. Migrationsverket ansåg det inte troligt att Ali Issa skulle få permanent uppehållstillstånd, och han kunde inte betraktas som en så kallad anknytningsperson. Dessutom, ansåg Migrationsverket, kunde familjens återförening vänta till dess att den tillfälliga lagen slutade gälla.

Det var slag, efter slag.

Den lilla familjen levde i limboläge. Ali Issas fru, Hevin Hasan, och deras lille pojke Kawa Issa var kvar i Turkiet. Han skickade pengar till dem, betalade tiotusentals kronor för giltiga pass. Hon försökte samtidigt vara både mor och far till sonen. 

Hälsa på gick inte, eftersom syrier nekas inresevisum till Turkiet. I Sverige blev Ali Issa allt mer passiv, och ville bara sova. De pratade ibland, med uppkopplingen var ofta dålig och kontakterna med sonen blev allt svårare. Hur kunde den bli annat? De kände knappt varandra.

– Han ville inte prata med mig. Han sa att han fick ont i ögonen och kastade iväg telefonen. Det var som att bli straffad, fast jag inte hade gjort något fel.

Röda Korset driver, liksom till exempel FN-organet UNHCR, sedan länge frågan om familjeåterförening. De pekar på de enorma konsekvenserna som en oviss separation från de närmaste kan få, framför allt psykiskt.

Till Röda Korsets rådgivningslinje ringer varje år flera tusen personer för stöd och juridisk rådgivning. Det gjorde också Ali Issa. En av organisationens jurister, Johanna Eriksson Ahlén, tog sig an hans fall och överklagade avslagen till högsta instans.

I ett yttrande till Migrationsöverdomstolen ifrågasätter hon bristen på utförliga motiveringar i Migrationsverkets, och Migrationsdomstolens, beslut. Hon menar också att domstolen tydligare bör beakta barnperspektivet: vad innebär det för ett litet barn att vara hundratals mil från sin far? 

Såväl Röda Korset, som UNHCR och EU:s människorättskommissionär har kritiserat den tillfälliga lagstiftningens regler om familjeåterförening – som nu alltså ändras. 

Enligt januariavtalet ska också hela den svenska migrationspolitiken utredas av en parlamentarisk kommitté. Den har ännu inte tillsatts och direktivarbetet pågår. Det sker samtidigt som det är oklart hur förhandlingarna om EU:s migrationspolitik landar: EU-länderna har skild syn på i vilken mån länder ska kunna tvingas ta emot asylsökande.

Den 18 oktober 2018 kom Migrationsöverdomstolens beslut.

– Det var en fredag. Det stod ”okänt nummer” på mobilen, men jag kände igen Johannas, juristens, röst: ”hej Ali!” ”Vad?” frågade jag. När hon berättade föll jag ihop som en hög. När mina kolleger kom fram gjorde jag tummen upp. 

Hans ansikte spricker upp i ett leende.

Inte för att alla hinder var över, turkiska myndigheter nekade Hevin Hasan och sonen utresetillstånd, men med hjälp av kontakterna med svenska konsulatet i Istanbul gick det igenom.

– Jag hade ordnat en minibuss för att hämta dem på Arlanda, alla ville följa med dit!, men inte ens när vi åkte hemifrån visste vi om de skulle få gå ombord på planet.

När de väl kom fram var Hevin Hasan en av de första som kom ut från tullen.

När Ali Issa berättar om hur det var att se dem igen – efter mer än tre år - är det som om det är första gången han gör det. Han, som talar en nästan felfri svenska, fumlar plötsligt med orden. Måste börja om. Hela ansiktet lyser, ögonen tårfyllda.

– Det var som att… det omöjliga hade blivit möjligt. Det var … det var inte på telefon, det var på riktigt. Min son, han var tre år och tio månader, han var en man! Och han kom till mig!

Ali Issa arbetar i dag som språkstödare till nyanlända som ska bli kockar. Han tycker om sitt jobb på Lernia. Men lite absurt är det, säger han:

– Vi, de nyanlända jag möter och jag, vi är avundsjuka på varandra. Jag på dem, för att de tog med sig sina familjer direkt och kan krama sina barn, i trygghet och med permanent uppehållstillstånd. De, de är avundsjuka på mig - som kan svenska, som har körkort, lägenhet och arbete.

Ali Issa stannar gärna här. Sonen kallar den röda kombin för sin. Nu leker Kawa, han har mängder av leksaker i det i övrigt sparsamt möblerade vardagsrummet. Ballonger sitter här och där, som spår av en fyraårsdag. På en vägg hänger en kurdisk flagga. 

Sonen Kawa har varit ensamt barn länge och vill inte gå i förskolan. Foto: Karl Melander

Hevin Hasan tar hand om pojken medan Ali Issa arbetar. Kawa har varit ensamt barn länge och bestämmer alla lekars regler. De har försökt sätta honom i förskola, förklarar de, men pojken vill inte. Kanske litar han inte på att hans far inte försvinner igen, tror Ali Issa, så det får vänta lite. 

Men först när sonen är inskolad kan Hevin Hasan börja läsa svenska. Så småningom – om allt ordnar sig – vill hon läsa vidare. Hon är utbildad topograf, men vill hellre arbeta med människor. Hon har varit ett par månader i Sverige, känner ingen än.

Men ingen de känner är heller kvar i Syrien: familjen, vännerna, är utspridda, alla har flytt. Vad är det då att sakna? Det är inte det land de lämnade, det finns ingenting att längta efter. 

Ali Issa och Hevin Hasan känner å ena sidan att de lever en dröm: de är tillsammans nu. Å andra sidan: för hur länge är de trygga? I december går det tillfälliga uppehållstillståndet ut.

– Bortsett från leksakerna är allt här begagnat. Jag har inte köpt något nytt. Vi brukar skoja om det: köpa nytt? en ny säng? Skaffa ett barn till? Det gör vi om vi får permanent uppehållstillstånd. Jag tänker på framtiden hela tiden.

Simma kan han fortfarande inte. Han säger att han nog aldrig kommer att tycka om havet. 

 

 

DN:s fotograf Roger Turesson fångade dramatiken vid Medelhavet vid en reportageresa under flyktingkrisen 2015. Här hjälps flyktingar i land på den grekiska ön Lesbos. Foto: Roger Turesson