Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Politik

Fortfarande oklart vem som ska styra Sverige

Statsminister Stefan Löfven.
Statsminister Stefan Löfven. Foto: Paul Hansen

En av förlorarna kan bli vinnare, i detta mycket spännande val. 

Socialdemokraterna och Moderaterna är de stora förlorarna – samma partier som strider om statsministerposten. 

Hur den dramatiska blockstriden än slutar ser det ut att bli svårt att få till en fungerande regering i Sverige.

VAL 2018

Nu har väljarna sagt sitt, men frågan om hur Sverige ska styras i framtiden är fortfarande obesvarad.

När valnattens röster är räknade och sena poströster och utlandsröster återstår att räkna är läget fortfarande oklart. Det finns ett litet rödgrönt övertag som fortfarande kan tas in. Miljöpartiet klarar riksdagsspärren med ett nödrop. Blockkampen kan fortfarande sluta hur som helst.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson var först bland partiledarna att försöka sätta sin bild av valutgången. Han utropade sitt SD till vinnare och sade ”vi kommer att få ett oerhört inflytande i Sverige”. Åkesson kräver nu att Ulf Kristersson ska välja mellan honom och Stefan Löfven. Och så blir det möjligen.

Läs mer: Åkesson bjuder in Kristersson till samtal

Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer krävde, bara minuter efter att vallokalerna stängt, att statsminister Stefan Löfven (S) ska avgå och lämna plats åt talmannen att ta fram förslag på en ny regering. Halv tolv på natten upprepade Ulf Kristersson (M) kravet och följdes av en allianskör.

Utspelet visar att Moderaterna kommer att strida för att få statsministerposten, oavsett vilket block som blir störst och att partiet ser ut att bli valets största förlorare.

Skulle Alliansen bli det större blocket, tack vare en raketspurt av Ebba Busch Thors Kristdemokrater, kan de fyra tillsammans få igenom en borgerlig regering. Den kan tillträda om Sverigedemokraterna lägger ner sina röster i statsministeromröstningen, vilket är osäkert. Det är ännu mer oklart om den kan regera. Den måste få sin budget genom riksdagen. Och det räcker med att SD röstar på S budget för att Alliansens budget ska falla.

Jimmie Åkesson (SD) har gjort tydligt att han tänker kräva inflytande för sina väljare och inte leda ett knapptryckarkompani åt någon annan statsminister. 

Här har han fingret på avtryckaren.

”Jag är inte beredd att ge Jimmie Åkesson en utpressningssituation”, sade Jan Björklund i SVT:s studio. Centerns Annie Lööf sade att en alliansregering bara kan tillträda med stöd över blockgränsen. 

Blir de rödgröna större block har Ulf Kristersson sagt att han ska försöka att bilda en regering. Det är mycket tveksamt om Centern och Liberalerna ställer upp utan stöd från S, trots att Alliansen uppträde som ett samlat block på valnatten.  Stefan Löfven har redan sagt ”Glöm det!”.

Ställer Centern och Liberalerna inte upp finns det många i Moderaterna som vill att Kristersson ska försöka bilda en ren M-regering eller en M-KD-regering. Men den kräver i praktiken att partiledaren bryter sina ord om samarbete med SD och dessutom att Centern och Liberalerna släpper fram en sådan regering.

Spricker alliansen kan det sluta med att Sverige istället får en mittenregering.

Läs mer: Så röstade dina grannar – stor valgrafik 

En regering med C, L, S och MP skulle få upp emot 47 procent av rösterna. Den får ingen majoritet, men har Vänsterpartiet på ena kanten och SD, M och KD på andra. Ska en sådan regerings förslag falla krävs att högern och vänstern röstar på samma sätt.

Men också en sådan regering kräver löftesbrott från Centern eller Socialdemokraterna. Annie Lööf har lovat att inte sätta sig i en regering ledd av Stefan Löfven. Löfven har i sin tur sagt att största partiet i en regeringskonstellation måste få statsministerposten. 

Socialdemokraterna förefaller de senaste veckorna ha utgått från att de rödgröna ska bli största block, och att det ska räcka för att kunna regera vidare. Stefan Löfven har talat ovanligt kärvänligt om Vänsterpartiet och dess fördelningspolitik. Han har inte ens velat utesluta att ta in V i regeringen. Löfven har dämpat, men inte gett upp, propåerna om en blocköverskridande regering och sagt att han accepterar principen om att låta störst block regera.

Socialdemokraterna hade nog inte förutsett att det skulle bli så jämnt mellan blocken. Skulle SD och KD rösta på Moderaternas budgetförslag faller en rödgrön budget och vi har en ny regeringskris.

På valnatten manade Stefan Löfven alla att ha is i magen och gjorde klart att han inte avgår nu. Däremot gav han inget klart besked om han kommer att avgå någon av de kommande dagarna, innan riksdagen öppnar om två veckor. Han talade om att han kommer att leda en expeditionsregering nu framöver, och en sådan sitter till en ny regering tillträtt. 

Vilken det nu blir.

Fakta kvarstår: Står alla partiledare fast vid sina ord kommer landet inte att kunna regeras.

Det kommer att bli en oerhörd press på partiledarna. Det kan bli både regeringskriser och nyval om de inte kommer överens. 

Förr eller senare måste de fatta beslutet de har skjutit upp ända sedan Decemberöverenskommelsen föll:

Antingen samarbetar något av blocken med SD, för att få igenom sin politik. Eller så samarbetar de borgerliga och Socialdemokraterna i riksdagen (eller i regeringen) och fortsätter att träffa blocköverskridande uppgörelser.

Den här valrörelsen har varit mer ideologisk än på länge. Den auktoritära nationalism som rönt framgångar i många länder har gått framåt också i Sverige. Frågan är nu hur de andra svenska partierna, drygt 80 procent av riksdagen, ska reagera på SD:s framgångar.

Ska de göra som i Danmark, Norge, Österrike och Finland och ge ett högerpopulistiskt makt, antingen i parlamentet eller i regeringen? Eller ska Sverige fortsätta med att, i likhet med Belgien, försöka isolera partiet helt eller delvis?

Det kan sluta på många sätt.

Till exempel som det gjorde efter valet 1991. 

Då blev de borgerliga det största blocket, men de hade inte majoritet. Ett högerpopulistiskt, invandringskritiskt parti vid namn Ny Demokrati hade kommit in i riksdagen. 

Partiet var ett rött skynke för de tre mindre partierna. När Ny demokratis båda ledare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom till Sveriges Televisions valstudio reste sig först Folkpartiledaren Bengt Westerberg och sedan ordförandena för C och KD ur soffan och gick därifrån.

Under överläggningarna med riksdagens talman förde Bengt Westerberg fram tanken på en regering med M, S och FP. Men det blev den borgerliga fyrpartiregeringen Bildt (M) som tillträdde. Ny demokrati släppte fram dem genom att lägga ner sina röster i statsministeromröstningen.

Regeringen Bildt gjorde ibland upp med Ny demokrati i riksdagen, till en början mycket diskret. Populistpartiets största framgång var sänkt turistmoms, som partiet fick i utbyte mot att inte rösta på ett S-förslag om höjt barnbidrag.

Men så kom den ekonomiska krisen. Det slutade med att Moderaterna övergav sin gamla princip om att alltid gå emot Socialdemokraterna och sträckte ut handen till S-ledaren Ingvar Carlsson. Och han tog den. De gjorde två krisuppgörelser med stora nedskärningar och höjd skatt. Sverige fick ett nytt pensionssystem, självständig riksbank och en rad strukturreformer.

I kriser brukar borgerliga och Socialdemokraterna enas. Om det nu stundar långa och plågsamma försök att regera som slutar i politisk kris och hotande extraval kan det hända igen. 

Eller så brister den svenska blockpolitiken helt och Sverige får, för första gången på mycket länge, regering i mitten.

Läs mer: Följ valet och resultatet i vår liverapportering

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.