Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 11:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/politik/ewa-stenberg-tank-om-riksdagen-ocksa-fick-plocka-bort-ministrar/

Politik

Ewa Stenberg: Tänk om riksdagen också fick plocka bort ministrar

Ylva Johansson, nominerad som EU-kommissionär, frågas ut på en hearing i EU-parlamentet den 1 oktober. Foto: Kenzo Tribouillard

Hur skulle det se ut om den svenska riksdagen tog efter EU-parlamentet – och lät nya ministrar grillas i direktsändning för att bli godkända eller bytas ut?

Det diskuteras och intrigeras livligt i korridorerna i EU-parlamentet. Drygt 700 parlamentariker – de flesta nya – har dragit igång arbetet för en ny femårig mandatperiod i Bryssel och Strasbourg. De gör det med en maktdemonstration. För här pågår något som trumfar de nationella europeiska parlamenten.

Chefen för EU-kommissionen, Ursula von der Leyen, får sina utvalda ministrar – kommissionärerna – granskade och rannsakade av olika parlamentsutskott. Kandidaternas ekonomi och bindningar gås igenom, de får visa sina ämneskunskaper och redogöra för vad de vill uträtta.

Det är ingen skenprocess. En ungrare och en rumänska från de två största partigrupperna har redan tvingats bort. Den svenska kommissionärskandidaten Ylva Johansson tvingades svara på en ny omgång skriftliga frågor och precisera sina besked innan hon fick grönt ljus från sitt utskott.

Modellen är inspirerad av USA, där kongressen håller utfrågningar med presidentens ministerkandidater och därefter tar ställning till deras lämplighet.

Medborgarna kan snabbt få en bild av den blivande kommissionärens agenda och hen får ett starkare band till parlamentet. En vanlig överlevnadsstrategi under förhören är att lova parlamentet insyn och inflytande över arbetet. 

I slutet av denna månad röstar EU-parlamentet om det kan godkänna kommissionen. Det röstar inte om varje enskild kommissionär utan om hela laget – men finns ett starkt motstånd kan kommissionsordföranden tvingas flytta på den underkända kandidaten. Innan denna höst hade det hänt i fyra fall. Det första var 2004 när den italienske kommissionärskandidaten Rocco Buttiglone fick skarp kritik för sin syn på kvinnor och homosexualitet.

Den svenska riksdagen har ingen motsvarighet till kommissionärsutfrågningarna. Här hålls en statsministeromröstning där det räcker med att en majoritet av riksdagen inte röstar emot talmannens förslag till regeringsbildare. Statsministern väljer sedan sina ministrar utan inblandning.

Riksdagen har makt att senare rikta misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar, men ingen möjlighet att knyta band och rannsaka de politiska ambitionerna och ämneskunskaperna hos de blivande statsråden.

Vad skulle hända om Sverige ändrade grundlagen och införde ett system med utfrågningar och godkännande också av ministrarna?

Fler partier har kommit in i riksdagen sedan grundlagen skrevs. Det har blivit allt svårare att bilda regering. De två största partierna har krympt betydligt och blocken spräckts. Åtgärder som stärker riksdagen skulle kunna göra det lättare att forma regeringar.

”Modellen är intressant”, sade den före detta migrationsministern, numera EU-parlamentarikern, Heléne Fritzon (S) efter att ha deltagit i sina första hearingar.

”Jag är rätt positiv”, sade Tomas Tobé, moderat EU-parlamentariker som bland annat varit riksdagsledamot och partisekreterare. Tobé påpekar att systemet gör det möjligt att utkräva ansvar, att det ger inflytande för parlamentet och lägger grunden till samarbete. 

Det finns viktiga skillnader mellan EU och Sverige. Varje land utser ju en kommissionär, och de kommer från regeringar med olika politisk färg. Kommissionen är i praktiken en slags samlingsregering. Sverige styrs däremot oftast av en minoritetsregering. 

Men en granskning som inte är partipolitisk utan sker utifrån demokratiska kriterier kan ändå fungera. Riksdagens konstitutionsutskott granskar ministrars tjänsteutövning. Där har partierna samarbetat brett utifrån gemensamma spelregler.

Men det finns förstås risker. Dem kan man också se prov på i Bryssel. Där surrar korridorerna av uppgifter om tjuv- och rackarspel på partipolitisk grund, om hur de stora partigrupperna är ute efter en skalp på en av sina motståndare för att använda i byteshandel om de också står inför att förlora en av sina kommissionärskandidater.

Slutar allt bara i rävspel bleknar de demokratiska poängerna. Men där är inte EU-parlamentet ännu och frågan är om den svenska riksdagen skulle hamna där.

Och om de svenska väljarna skulle vara intresserade av 23 livesända utfrågningar på tre timmar.