Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/politik/ewa-stenberg-tre-risker-nar-politikerna-lagstiftar-i-panik/

Politik

Ewa Stenberg: Tre risker när politikerna lagstiftar i panik

Våningssängar sätts in i Kumla. Foto: Eva Tedesjö

Allt fler skjutningar och sprängningar har gjort läget ohållbart och kräver snabba svar av partierna. Men det finns stora risker med den hårda offensiven mot brott. 

Ibland känner riksdagspartierna ett särskilt ansvar att stå bakom dem som riskerar sina liv för landet. De svenska soldater som deltar i de militära insatserna i Mali och Irak har därför en enig riksdag i ryggen.  

Det är annorlunda med poliserna som bekämpar våldet på gatorna. De får bevittna en stenhård politisk konkurrens om väljarna. 

Alla partier rör sig i samma riktning och föreslår nya maktmedel för polisen, fler brottsbekämpare och strängare lagar. Det är inte alls konstigt, när staten inte kan ge medborgarna lugn och ordning. I år har hittills 29 personer dött till följd av väpnat våld på gatorna. Sprängningarna har ökat med 43 procent.

Men när politiken står på tröskeln till panik finns det uppenbara risker. Här är de mest uppenbara:

Rättsväsendet är en kedja, från polisen på gatan till cellen på kriminalvårdsanstalten. Alla partier vill öka antalet poliser och skärpa lagarna. Men man har hittills inte satsat lika mycket senare i kedjan, på åklagare, häkten, domstolar och fängelser. Därför är det på väg att uppstå flaskhalsar. Mål kan bli liggande i domstolar, polisutredningar samlas i inkorgen hos åklagarna. I tingsrätterna låg vid årsskiftet 4.188 mål i något Domstolsverket kallar ”överbalans” och bara väntade på att rätten skulle få tid att avgöra dem. Två år tidigare bestod högen av 511 mål. Häktena är fulla och allt fler fängelser överbelagda. Straffskärpningen för vapenbrott ledde till exempel till att antalet häktade för detta brott femfaldigades, men häktena byggdes inte ut.

Lagar som inte utreds omsorgsfullt kan sluta på ett helt annat sätt än vad riksdag och regeringen avsett. Som när riksdagen försökte införa livstidsstraff för de flesta mord 2014. Förändringen ansågs viktig och brådskande. Lagrådet var kritiskt, men regeringen lade ändå fram förslaget och riksdagen godkände med bred majoritet. Efter två år avfärdade Högsta Domstolen den nya lagen, den tillämpas inte. Nu gör denna regering ett nytt försök, men riksdagen har förlorat flera år på processen.  

Moderaterna planerar att tillsammans med KD, SD och gärna mittenpartierna försöka driva fram skärpta straff från riksdagen. Riksdagen har inte resurser och rutiner för att att utreda och skriva lagtexter, sådant sköter regeringen. Grundlagen ställer också krav på beredningen. Därför finns risker när rättssäkerhet snabbt ska vägas mot trygghet vid förhandlingsborden i riksdagen. 

Polisens arbetssätt och organisation kommer i skymundan. Mycket av debatten om brott och straff har handlat om strafftider och effektivare rättsprocesser, som att tillåta anonyma vittnen och kronvittnen. Men en av de effektivaste åtgärderna mot brott är att öka upptäcktsrisken, en annan att snabbt kunna utreda brotten. Vad hjälper det om straffen är långa om polisen ändå inte kan lösa brotten?