Även om de inte får mycket att säga till om så kommer Europaparlamentet att ha fler ledamöter än någonsin efter EU-valet som är nationalistiska, invandrarfientliga och egentligen inte vill vara med i EU. De högerextrema och högerpopulistiska väntas öka sina mandat från 51 i dag till 85.
Den som lyssnar på partiledarna Nigel Farage, Marine Le Pen eller Geert Wilders inser att de har något gemensamt: ett särskilt slags personlig utstrålning som tydligen är lockande. De verkar njuta av att formulera sig så vasst och drastiskt som möjligt. Nigel Farage, ledare för brittiska Ukip, begär ofta ordet under debatterna i EU-parlamentet och får många av skrattarna med sig. Farage förvandlar utfallen mot EU till politisk underhållning.
Franska Nationella frontens ledare Marine Le Pen låter betydligt mer aggressiv i talarstolen, men också hon får människor att lyssna. Och så fort den tillbakadragne ensamvargen Geert Wilders, ledaren för nederländska PVV, öppnar munnen märks det att han är en skicklig retoriker.
Men när det gäller politik har de partier som ingår i DN:s kartläggning skilda ståndpunkter i många frågor. De mest extrema står för en uttalat rasistisk politik: Som grekiska Gyllene gryning, brittiska BNP, ungerska Jobbik – och har hittills hållits utanför alla grupper i EU-parlamentet.
Där samarbetar de något mjukare högerpopulisterna i dag inom EFD, Europe of freedom and democracy. De mer hårdföra har gått samman i EAF, European alliance for freedom, och planerar att bilda en grupp i parlamentet efter valet.
Det finns spänningar också inom de olika kretsarna. Geert Wilders som en gång var liberal anser till exempel att samkönade par är en del av den nederländska identitet som han vill försvara, medan Marine Le Pen enbart accepterar äktenskap mellan man och kvinna.
Wilders är också varm Israelvän och därför misstänksam mot franska Nationella frontens kvarvarande antisemitism. Och Marine Le Pen tycker att Wilders driver fientligheten mot islam för långt. Om de verkligen kan samarbeta återstår att se.
Men det finns också en hel del som förenar. Alla partier på den här kanten slår vakt om nationen och präglas av olika grad av kritik mot politiska och ekonomiska eliter och invandring. De binds också samman av ett allt mer hätskt EU-motstånd.
De färgstarka ledarna styr det mesta som sker i de här partierna och därför kan de hastigt gå tillbaka. När italienska Lega nords grundare Umberto Bossi försvann i en härva av korruption säckade partiet ihop.
Framgången kan komma lika plötsligt. När ett tidigare grönt parti i Belgien, N-VA, fick en ny temperamentsfull partiledare som började profilera sig på kritik mot invandring minskade stödet för extrema Vlaams belang.
Det senaste exemplet är Polen, där Janusz Korwin-Mikkes parti Nya högern stiger som en raket i opinionen. För två veckor sedan fick han knappt mätbart stöd, i den senaste undersökningen når han 6 procent.
Janusz Korwin-Mikke har en något excentrisk profil, bär fluga och för fram extrema förslag med ett leende. Han kräver att dödsstraffet ska återinföras i Polen och tycker inte att kvinnor ska ha rösträtt.
– Ja, han har tyvärr karisma och är en duktig talare, förklarar Agnieszka Lada som är ansvarig för Europaforskningen vid Institute of public affairs i Warszawa.
Agnieszka Lada är bekymrad, men påpekar att en liten minoritet i Polen står bakom Janusz Korwin-Mikke, även om han lyckas ta sig in i EU-parlamentet.
Överdriv inte framgångarna för de högerextrema och högerpopulistiska partierna i EU, manar också statsvetaren Andreas Johansson Heinö som är knuten till tankesmedjan Timbro.
– Några, framför allt Nationella fronten och Ukip, har sensationella framgångar, men i andra länder går dessa partier tillbaka.
I Spanien och en del andra medlemsstater finns de dessutom inte alls. DN:s kartläggning här ovan visar att ökningen av antal mandat i EU-parlamentet därför sannolikt blir relativt begränsad – från 51 mandat i dag till 85 efter EU-valet.
Den här gruppen av partier kommer inte att lyckas påverka besluten, hävdar Andreas Johansson Heinö.
– Sannolikheten att de får igenom sin politik i EU-parlamentet är lika med noll. Men det finns mer långsiktiga risker. De påverkar den inrikespolitiska debatten i sina respektive länder och driver andra partier i mer populistisk och invandringskritisk riktning.
Men också på vänsterkanten finns det extrema och populistiska partier där motståndet mot EU är framträdande. Hur man än räknar kommer EU-parlamentet efter valet att bestå av fler ledamöter än någonsin tidigare som egentligen vill lägga ned EU. Agnieszka Lada är orolig över utvecklingen på längre sikt.
– Man ska inte överdriva framgången för den här typen partier, men inte heller underskatta dem, tycker hon.