Hon kallas Danmarks Donald Trump

Mitt emellan Strøget och Christiania har Danmarks mest kontroversiella minister sin övernattningslägenhet. Varje morgon går hon den korta promenaden över Knippelsbron till jobbet i Utlännings-, Invandrings- och Bostadsdepartementet – samma väg haschnyfikna turister vandrar med gps:en inställd på Pusher Street och hipstercyklisterna far förbi i skäggiga klungor.

Inger Støjberg, 43 år, har bara varit utlänningsminister i åtta månader men redan satt oförglömliga avtryck i världsopinionen. Först var det annonserna i libanesiska tidningar i september, där hennes departement förklarade på arabiska att bidragen för asylsökande just sänkts med 50 procent, man måste vänta minst ett år på familjeåterförening och att den som fått avslag måste lämna landet omedelbart.

Halva Danmark applåderade, den andra halvan skämdes. Några samlade pengar via Facebook och satte in motannonser i samma libanesiska tidningar med en kollektiv ursäkt för flyktingfientligheten, och budskapet om att många danskar är beredda att ta emot dem som flyr från krig, illustrerat med ett handtecknat rött hjärta.

Sedan dess har Støjberg och hennes regering drivit igenom en åtstramning av flyktingpolitiken på över 30 punkter där punkt 7 slår fast att polisen får visitera flyktingar i jakt på värdesaker som kan betala deras uppehälle under asylprocessen, något som fått världspressen att jämföra Danmark med Nazityskland.

Hon tillhör Venstre, vars värdegrund närmast liknar de svenska Liberalerna. Venstres partiledare Lars Løkke Rasmussen är dansk statsminister och Støjberg alltså ansvarig för utlännings-, integrations- och bostadspolitik. En utsatt position, möjligen landets hårdaste jobb. Hon har offentligt kallats allt från kvinnan-som-aldrig-rodnar till en löpsk pitbull. Hon har fått sitt ansikte photoshoppat med en bit kassler och kallats Danmarks
Donald Trump (de har nästan samma hårfärg). I tidningen Politiken kallas hon värderingskrigare. Men det är en titel Inger Støjberg gärna bär, säger hon när vi möts i Köpenhamn. Värdegrundsfrågor ser hon som sin hemmaplan och enligt henne pågår striden oavbrutet.

Befinner vi oss i ett krig?

– Ja, det menar jag helt bestämt. Kampen om värderingarna har pågått i många år. Danmark är byggt på ett fundament av frihetsrättigheter: religionsfrihet, yttrandefrihet – man kan säga vad man vill, man kan teckna vad man vill. Det råder fullständig jämställdhet mellan könen. Kommer man hit kan man bygga sitt liv på den grunden och dessa friheter som generationer före mig har grundlagt, men man får inte slå hål på den grunden.

Men vilka är då hennes motståndare i detta krig? Det är inte så enkelt att det handlar om muslimer eller islam, säger Inger Støjberg.

– De flesta danska muslimer sköter sig, går upp varje morgon, jobbar eller går till skolan, tar del av samhället. Det är viktigt att understryka att de som försöker förstöra dansk värdegrund är ett fåtal. Till exempel vissa imamer i reaktionära moskéer i Århus eller i Köpenhamn, som predikar sharialagar, mannens rätt att slå sin hustru eller utöva månggifte.

Motståndare är också partiet Radikale Venstre som pläderar för mångkulturalism – ”de är beredda att förhandla bort våra värdegrunder med sitt missriktade hänsynstagande” och möjligen också tidningen Politiken som hon menar är mångkulturalisternas ”föreningsblad”.

En värderingskrigare i ett flerfrontskrig.

GLOSTRUP

Det är en regnig måndagsmorgon i Glostrup, en av Köpenhamns kranskommuner. På trappan till en uttryckslös röd tegelbyggnad står rektorn för Vestegnens språk- och kompetenscenter tillsammans med stadens borgmästare och väntar tålmodigt med en Iphone i hand. Lokalpressen väntar också. Termosarna med kaffe står klara på en rullvagn tillsammans med wienerbröd och kylskåpskall frukt.

Trettio minuter försenad kör äntligen en Mercedes, grå som Glostrups himmel, fram till skolans entré. Ut kliver ministern, i fokus för allas blickar, både skör och stridsberedd på samma gång. Studiebesöket kan börja.

Inger Støjberg ska få inblick i språkets betydelse för integration och möta några av de 17.000 nya danskar, som de kallas, som ska slussas ut i samhället i år. Hon visas runt. En elev får på stapplande danska berätta om sin praktikplats som städare på ortens fitnesscenter. Støjberg lyssnar. De tre livvakterna rör sig runt henne i en tät triangel. Klassrummen är syrefattiga. Lokalpressen vill ställa frågor. Allt tar tid. Först när hon är tillbaka i den grå mercan och kan hala fram en Cola Zero ur förrådet i baksätet, slappnar hon av. Där inne står tv:n på, hon tvättar händerna med handsprit, halsar sin cola och berättar att hon nog dricker tre liter om dagen. Så körs vi mjukt tillbaka mot Köpenhamns centrum, bakom tonade rutor där vi kan se ut men ingen kan se in.

Förra året sökte drygt 21.000 människor asyl i Danmark. För många, menar utlänningsminister Støjberg.

– Målet är att vi ska hjälpa människor i nöd men att det danska samhället ska kunna hänga med. 21.000 människor är svårt för oss att ta hand om.

Vad betyder det; ”det danska samhället ska hänga med”?

– Att det Danmark vi känner nu förblir samma Danmark om några år. Att de människor som kommer hit blir en del av landet, får in Danmark under huden. Och det sker genom att vara en del av arbetsmarknaden, av samhällslivet, föreningslivet, att man kan språket – allt hänger samman.

Inger Støjberg besöker
 Vestegnens språk- och kompetenscenter i 
Glostrup. Foto: Anders Hansson

Inger Støjberg är ”jyde”, alltså uppvuxen på Jylland, som barn till lantbrukare i byn Hjerk. De var varken rika eller fattiga och dörren stod alltid öppen för gäster, berättar hon. Fadern var engagerad i Venstre och under middagarna diskuterades ofta samhällsfrågor och historia. I dag är den lilla byn fortfarande sig lik. Som om globaliseringen inte riktigt nått upp till Nordjylland.

När en knäskada tvingade tonåringen Inger Støjberg att sluta idrotta tog politiken över. I gymnasiet vägrade hon delta i Operation Dagsverke för att hon ansåg att organisatörerna var vänsterinfluerade. Så hon drog i gång en egen insamling i liberal anda. Mottagarna av pengarna var desamma men skolkamraternas tvingades välja mellan rött och blått, och polariserades. En Støjbergeffekt.

– Jag är en tävlingsmänniska, säger hon och skrattar. Och jag hatar att förlora!

På tv:n i ministerbilen rapporteras om den danska regeringens beslut att skicka 400 elitsoldater till kriget i Syrien för att bekämpa IS. Parallellt diskuteras public service-kanalen TV2:s senaste avslöjande. Med dold kamera har man dokumenterat en imam i Århus som håller kurs i sharialagar och lär kvinnor och barn att otrohet ska straffas med stening eller piskstraff. Inte ok, säger Støjberg. Om man är för stening och vill införa ett kalifat i Danmark har man inte här att göra.

Saknar du det Danmark där du växte upp?

– Som liberal ser jag inte tillbaka. Det är ingen idé att vara nostalgisk. Jag är inte emot förändringar utifrån, jag är inte globaliseringsförskräckt. Men jag vill att de danska värderingarna ska bestå.

Hon återkommer ständigt till dessa ord. Men idén om att värna sin ”danskhet” kommer inte självklart ur Venstres liberala hållning, inte heller är det resultatet av någon europeisk högervåg. I stället handlar de om fyra århundraden av dansk förödmjukelse.

ETT LAND BYGGT PÅ NEDERLAG

En gång var Danmark ett halvstort land, med en halvstor befolkning, och Köpenhamn en livlig knutpunkt för handel. Men ju mindre territorium, desto större sår i den nationella självkänslan. Danmark är byggt på nederlag.

Den första avgörande förlusten var då Danmark förlorade Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän till Sverige i mitten av 1600-talet. Nästa slag kom 1807, då hela Köpenhamn belägrades i en månad av britterna och utsattes för terrorbombning, och Danmark under kränkande omständigheter tvingades lämna ifrån sig hela sin flotta. Dansk sjöfartshandel dog ut, och med den en blomstrande ekonomi. Sju år senare förlorades hela Norge till Sverige. Men det upphörde inte där.

För kungariket Danmark har gränsen mot Tyskland alltid haft politisk betydelse. Den har flyttats, debatterats och varit skäl till både krig och svek. Gränsområdet Schleswig och trakterna söder om Kolding har omväxlande tillhört både Tyskland och Danmark med en blandning av både dansktalande och tysktalande.

När idén om nationalstaten slog igenom i mitten av 1800-talet, uppstod tanken på ett folk som förenades av något mer än landsgränser – av språk, kultur och historia. Nationalismen. Då börjar slitningarna: var de tysktalande i Danmark verkligen danskar? Skulle de ha samma rättigheter som dansktalande? Samtidigt genomströmmades de tysktalande av samma idéer, kände sig ”tyska” och ville inte styras av Köpenhamn. Konflikt ledde till krig som ledde till kompromiss, men år 1864 var kriget ett faktum igen. Tyskland attackerade danska trupper i Schleswig och drev bort dem. Danskarna hoppades få hjälp, från bland annat Sverige, men sveks av alla. Förlusten blev gigantisk och fredsuppgörelsen en kränkning. Danmark förlorade 40 procent av sitt territorium och 200.000 dansktalande hamnade på den tyska sidan om gränsen.

På språkcentret i Glostrup träffar Inger Støjberg från vänster Zain Ulabideen Mohammad Ahmed, Anna Nowak och Genalyn Canon Vinjebo. Foto: Anders Hansson

I sin bok Det som förloras utåt ska vinnas inåt, om dansk självbild och historia, sammanfattar journalisten och ledarskribenten på Göteborgs-Posten Susanna Birgersson läget 1864: landet var nu etniskt homogent. Inga tyskar, inga gråzoner, ingen tvåspråkighet, inga tveksamma lojaliteter. Visserligen fanns befolkningar på Grönland, Färöarna och Island som kunde splittra bilden men om man bortsåg från dem – och det gjorde man – kunde förlusten vändas till en seger. Ur förödelsen hade ett enat Danmark uppstått. Förödmjukelse fungerade som sammanhållande kraft, eldad av idén om ett folk med ett gemensamt hårt öde. En stark avsky mot Tyskland fungerade på samma sätt. Dikter skrevs, sånger sjöngs, och kvar blev en bild av Danmark som det lilla, fredliga landet som övergavs av sina vänner och nästan utraderades av sina fiender.

Efter förlusten 1864 släppte Danmark drömmar om världshandel och expanderande territorium och vände sig i stället inåt, för att värna sin egenart och sin nationella identitet – sin ”danskhet”. Det som hade förlorats utåt skulle vinnas inåt.

Både tyskhatet och känslan av att vara ett sårbart land i händerna på stora makter fick sin vidriga bekräftelse när Nazityskland ockuperade Danmark 1940. Och det finns teorier om att just den starka danska känslan av nationell samhörighet skyddade Danmark mot nazismen, att den bidrog till att majoritetsbefolkningen skyddade den judiska minoriteten när nazisterna skulle deportera den. Motståndsrörelsen slog larm om nazisternas planer, landets 7 000 judar hann fly och räddades till livet. Men inte bara det. Historikern Sophie Lene Bak har visat att till exempel Köpenhamns stad organiserade vakthållning så att judiska bostäder inte plundrades. När flyktingarna återvände fann majoriteten att deras hem fanns kvar. Danmark har hyllats i hela världen för ett unikt agerande, ett medmänsklighetens mirakel.

Den historiska erfarenheten formuleras om och om igen i det danska offentliga samtalet, i tal, debattartiklar och journalistiska berättelser: Frihet kan man inte ta för given. Frihet är inte gratis. Och: en stats främsta ansvar är att försvara sina gränser och medborgare.

LAG 87

Det var i höstas utlänningsminister Støjberg och regeringen la fram sitt förslag till åtstramningar av lagstiftningen för att bromsa tillströmningen av flyktingar, den så kallade Lag 87. Bland annat skulle polisen få rätt att genomsöka flyktingarnas bagage efter pengar och värdesaker som kunde täcka utgifterna för deras uppehälle i Danmark.

En tidigare lag gjorde det möjligt att kräva att asylsökande betalade för sig de första 90 dagarna om de hade tillräckligt med medel, men nu fick alltså polisen rätt att visitera dem och beslagta värdesaker, också smycken.

När utlänningsminister Inger Støjberg, statsminister Lars Løkke Rasmussen och justitieminister Søren Pind presenterade förslaget i november, var detta ingen större fråga. Och på presskonferensen gjorde Inger Støjberg klart att de asylsökande skulle få behålla sin vigselring. En vecka senare var Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance, de Konservative och Socialdemokraterna överens om 13 av åtstramningarna, som klubbades under stor debatt den 20 november. Resten förhandlade de vidare om. Det där med att beslagta värdesaker var fortfarande ingen stor sak.

Jag är inte emot förändringar utifrån. Men jag vill
att de danska värderingarna ska bestå.

Men när justitieministern deltog i ett debattprogram i tv, och sa att förslaget ju inte handlade om att beslagta saker med affektionsvärde utan ”om en situation där det kommer en man gående med en koffert full med diamanter och samtidigt söker skydd i Danmark”, hände något. Dels kom protester mot att åtgärden ledde tankarna till trettiotalets lagar mot judar i Tyskland. Dels protesterade Dansk Folkeparti, som menade att man skulle beslagta värdesaker generellt och inte bara ”koffertar fulla med diamanter”. En vigselring kunde visst komma på fråga, sa Dansk Folkeparti och snart nådde storyn Washington Post. Danskar protesterade genom att sända in egna smycken till Inger Støjbergs departement, sammanlagt 117 stycken.

Efter justeringar av lagtexten kunde Inger Støjberg meddela att vigselringar och andra ägodelar med affektionsvärde var helt undantagna. Men Danmarks goda rykte alltsedan andra världskriget hade solkats rejält. FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan sa att lagen stred mot Danmarks humanistiska tradition, FN:s flyktingorgan UNHCR och Amnesty protesterade.

Den 26 januari klubbades Lag 87 igenom efter en lång debatt i folketinget. 81 ledamöter röstade för, 27 röstade emot och 1 la ner sin röst. Dagen därpå publicerade den brittiska tidningen The Guardian en teckning föreställande statsminister Lars Løkke Rasmussen som nazist.

UTLÄNNINGSMINISTERIET

Nästa gång vi möts sker det på Inger Støjbergs arbetsrum en trappa upp på Utlännings-, Integrations och Bostadsministeriet. Här har medarbetarna döpt om Cola Zero till ”en Støjberg”, och mycket riktigt står fem flaskor framdukade.

Hon provocerar inte bara med sin flyktingpolitik utan också med sina frukostvanor: ljust bröd med påläggschoklad, och så juice och cola. Varje morgon. Inte en sked kvarg, en chiapudding eller ett dinkelbröd i sikte. De urbanekologiska danskarna får sina fördomar om henne bekräftade – en osofistikerad lantis – medan ledarskribenter spekulerat i ett regisserat försök att verka folklig. Inger Støjberg själv skakar på huvudet.

– Det är ju helt skørt, säger hon. Helt galet, alltihop. Det är bara så jag äter.

Läskeblask eller ej, att något är ruttet i kungadömet Danmark har varit ett flitigt återkommande Shakespearecitat i media det senaste halvåret. Internationellt kända danskar som skådespelerskan Sofie Gråbøl har sagt till brittisk press att hon inte längre känner igen sitt land. Åtta tunga Venstre-politiker har lämnat partiet, och i februari deklarerade regissören Thomas Vinterberg på en presskonferens i Berlin att han skäms över Danmark. Skälet är den nya flyktinglag som Inger Støjberg stått i frontlinjen för.

I Glostrup möter Inger Støjberg några av de nya danskar som ska slussas ut i samhället i år. Foto: Anders Hansson

– Om jag var Vinterberg, säger Inger Støjberg och slår handen i bordet så att ringen klingar, hade jag varit stolt över att komma från ett land med yttrandefrihet, där man får offentligt stöd att göra film om kontroversiella ämnen. Här strömmar alla till biograferna för att se hans filmer och vi håller tummarna när han är nominerad till priser runt om i världen. Men han använder sin plattform i Berlin för att säga att han skäms över sitt land!

Du blir arg.

– Ja! Det är helt otroligt! Jag förundras över att en konstnär svärtar ner sitt land på det sättet. Det förstår jag inte. Jag är väldigt, väldigt stolt över Danmark!

När det gäller er kritiserade flyktingpolitik, så har du tryckt annonser på arabiska, gjort en kraftig åtstramning …

–  … den mest markanta åtstramningen någonsin av dansk flyktinglagstiftning, bekräftar Støjberg.

Du har kallat allt detta för signalpolitik. Det har varit den danska regeringens avsikt: att skicka en signal till världen om att flyktingar inte ska komma till Danmark.

–  Ja.

Inger Støjberg förklarar att många som söker asyl är migranter, deltagare i en gigantisk folkvandring, att de gjort sin research och vet precis vilket land som är mest förmånligt att leva i. Det är skälet till Lag 87. Danmark ska inte längre vara ett attraktivt alternativ för någon på folkvandring.

– Det kritikerna inte förstår, säger Inger Støjberg, är att Danmark är ett välfärdssamhälle som bygger på principen om att man försörjer sig själv. Om man inte förmår försörja sig, hjälper det offentliga till. Det är universellt, det gäller alla – också de asylansökande! Sitter man i USA har man inte den kontexten klar för sig. Det är bara Sverige, Norge och Danmark som helt bygger på den universella välfärdsprincipen. Om man inte förstår principen, förstår man inte heller att det finns en gräns för hur många samhället kan inbegripa.

Men när Danmark kritiseras är det ju för att er signalpolitik fungerat.

– Ja, man kan i alla fall säga att det skett en hundraprocentig ökning av asylansökningar i Tyskland under 2015, en hundraprocentig ökning i Sverige under samma tid, men bara en fyrtioprocentig ökning i Danmark.

Och här når vi den danska signalpolitikens paradox: de politiskt ansvariga känner sig missförstådda, till och med sårade, av omvärlden när signalen når fram.

LYCKLIG I STORMEN

Inger Støjberg utnämndes av journalister, förlags och universitetsfolk till förra årets främsta agendasättare. Hon trivs när det stormar, säger hon och ler oväntat lyckligt.

I julas publicerade tidningen Politiken en karikatyr av henne i färd med att tända ljusen i granen. På en gren, intill små danska flaggor, hängde en död flykting. Många chockerades av teckningen, men hon möter alla angrepp med till synes gott humör. På sin öppna Facebooksida la hon häromveckan ut ett foto av en fet bit kassler, med kommentaren ”ska ha gäster i helgen” och så en smiley. Alla som skrattat och delat fotot där hennes ansikte liknas med det skär-orangea fläsket, kunde nu skratta igen. I kommentarsfältet skriver en kvinna om hur hon avskyr allt Støjberg står för, men att hennes sätt att tackla näthat är genialt. Över tolvhundra personer har gillat kommentaren.

Dansk offentlighet gillar självironi. En debattör kan vara hur korrekt och engagerad som helst, men saknas förmåga att skratta åt sig själv förlorar man stilpoäng. Hellre en överdrift för mycket än en sanningssägare utan glimten i ögat.

Inger Støjberg är mästerligt medveten om detta. En bild av hur hon ska halshuggas av en man med yxa, bemötte hon med att avsändaren borde ta teckningslektioner, proportionerna på hans streckgubbar är fel. När den populäre mjukhiphoparen W’afande Jolivel Zahoro la ut en instagrambild av henne som nazistisk valkyria med hakkors och stora bröst, delade Støjberg bilden på Facebook och skrev att hon uppenbarligen gillar hans musik mer än han gillar hennes politik. Det slutade med att folk protesterade så kraftigt mot hans montage att han måste be om ursäkt. Ett-noll till utlänningsminister Støjberg.

Kausar Almas tar en selfie tillsammans med Inger Støjberg. Foto: Anders Hansson

Nu vill hon främst ägna sig åt integrationsfrågor men utesluter inte fler åtstramningar.

– Den flyktingkris vi ser nu och folkvandringen … Om vi inte bromsar, kommer det att förändra Europa för evigt.

Europa står mitt i tre stora förändringar; flyktingsituationen är en. Sedan har vi britternas eventuella utträde ur EU och splittringen som hotar. Och så en stark högerextrem våg – vilka av dessa tre frågor anser du vara den allvarligaste?

– Om EU spricker beror det på flyktingkrisen, svarar Inger Støjberg utan att tveka. Och den högervåg som dragit över Europa beror också på flyktingkrisen. Det är helt avgörande att få kontroll över den.

När jag hör dig tala, hör jag att du vill beskydda danska värderingar, beskydda Danmark. Men jag hör dig inte tala om att beskydda flyktingar och deras rättigheter.

– Flyktingarnas rättigheter är först och främst att komma till trygghet i ett fridfullt land. Men nu lever vi i globaliserad värld, man känner till vart det är förmånligast att flytta …

– Men människor flyr ju från ett verkligt krig.

– Vi är vittnen till en folkvandring, där det finns flyktingar men också migranter. Men vi kan inte absorbera alla dessa människor i Europa. Inte ekonomiskt, inte värderingsmässigt.

Så det är viktigare att skydda Danmark än att skydda flyktingar?

– Så kan man inte säga. Men vi ska hjälpa dem på plats i närområdet. Inte här.

Sent på eftermiddagen avslutar vi intervjun. Det skymmer över Köpenhamn. Vi konstaterar att det råder stor skillnad mellan dansk och svensk flyktingpolitik men att en gemensam nämnare existerar: man använder det andra landet som hotbild. Sverige ska inte bli som Danmark.

Och Danmark ska för allt i världen inte bli som Sverige, säger Inger Støjberg.

Foto i text: Anders Hansson