Moderate riksdagsledamoten Hanif Bali har anammat en amerikansk strategi för att så misstro. Till slut blev det alltför tydligt för M-ledningen att det var ohållbart på en svensk spelplan: därför tvingades han skörda den misstro han själv sått.
Hanif Balis politiska strategi är på intet sätt hemlig: det finns en lathund. ”Vill du bli radikaliserad som mig?”, frågade han i februari sina följare på Twitter – det sociala medium han nu för andra gången lämnat – och lämnade sedan en rad instruktioner. Man ska läsa Sapiens av Yuval Harari och tre böcker av Niall Ferguson, lyssna på alla avsnitt av podden Waking up, se den kontroversiella norska dokumentärserien Hjernevask och läsa vänsteraktivisten Saul Alinskys Rules for radicals (1971). Detta ska leda till en serie insikter, skrev Bali, bland annat att idéer är centrala för människan men samtidigt ömtåliga, att postmodernismen var ett hot mot det västerländska samhällets existens och att ”andra idésystem kan kopiera västs framgångsfaktorer utan att behöva anamma vår unika människosyn.”
Listan lyckas vara djupt ideologisk och påfallande nihilistisk samtidigt. Den första delen av listan, den med litteratur, dokumentärer och poddar att sluka, handlar om världsbild. Den andra delen, Alinskys regler för radikala, är den mest konkreta och den handlar om att det inte finns något rätt eller fel – det viktigaste är att vinna. Det handlar om ett system för att kapa debatten på sina egna villkor, att omforma sina egna sympatisörer och sina motståndares sympatisörer till polariserade in- och utgrupper, att betrakta sina politiska motståndare som fiender och att i samtliga fall sluta bry sig om huruvida trick är fula eller ej, så länge de är effektiva. Den sista regeln i listan går ut på att isolera ett politiskt mål, alltså en person, frysa det, göra det till symbol för en debatt och gör den polariserad. ”Separera måltavlan från sitt stödnätverk och isolera det från sympati. Jaga människor istället för institutioner, för människor är lättare att rå på än institutioner.”
Läs mer: M-ledaren om Bali: otroligt beklagligt
Den som följt Bali på Twitter vet hur ofta denna regel kommit till användning. Varje gång en enskild journalist sagt eller gjort något som Bali kunnat använda för att utmåla vederbörande eller hela kåren som förljugen, propagandistisk och förrädisk har han gjort det, och nu senast råkade måltavlan bli Patrik Oksanen. Som många redan påpekat vore det långsökt att anklaga Bali för att vara en rysk propagandist. Det finns det däremot goda skäl att peka ut andra för att vara, och när de förser Bali med fingertoppskänsligt utvalt material kan man kräva honom på mer källkritik än den han vid detta tillfälle visat upp. Rimligen är det detta som fått M-ledningen att reagera, och Bali att lämna partistyrelsen och Twitter.
Läs mer: UD misstänker hemlig avlyssning efter försök att misskreditera journalist
Läs mer: Hultqvist: Bali en nyttig idiot
Kände du förresten igen den strategi som Alinskys regler för radikala formar? Inte konstigt, den är påfallande lik många amerikanska politiska kampanjer. Såväl Barack Obama som Hillary Clinton har varit intresserade av den, och även om Donald Trump själv inte verkar ha läst Alinsky finns det tecken på att både han och hans fans på nätet använt sig av den. Det är inte långsökt att tänka sig att Bali, som flera gånger flirtat med The Donalds marktruppssymboler som grodor och glas med mjölk, fått syn på dessa regler under den amerikanska presidentvalskampanjen och fattat tycke för dem. Det är intressant att det är en vänsterstrategi som anammats av Bali – ”De ’radikaliserade’ personer man möter är ofta delvis ens egen skapelse, det gäller nog i många sammanhang”, som Peter Santesson skriver i Dagens Samhälle.
Läs mer: Är slutet på Balis Twitterkarriär ett tecken på att hånhumorns epok är över?
Men mest av allt kanske helgens händelser säger om varför strategin till slut straffade sig med kicken från partistyrelsen. Strategin är nämligen utpräglat amerikansk, så även de våldsamma anklagelserna om partiskhet mot medierna. I USA, där det är långt vanligare att mediehusen deklarerar och arbetar efter sin politiska tillhörighet, är det ett vanligt angreppssätt – så inte här i Sverige, åtminstone inte förrän tämligen nyligen. När Moderaterna straffade ut Hanif Bali var det för att han spelat amerikansk fotboll på en svensk fotbollsplan, och domaren till slut fick nog. Kvar sitter en samling frälsta fans till Bali som inte förstår varför han ber om ursäkt för någonting DN påstått – ”Sveriges främsta alt-liberal fakenews clickbait”, som Bali ju i flera år hamrat in att det är. För i Sverige spelar det fortfarande tydligen roll för partiledningar, vilka avslöjanden landets medier kommer med. Oavsett vad någons politiska strategi påbjuder.