Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Other: Roger Turesson
Politik

Jimmie Åkesson: Vi är inte längre något katten släpat in

Sverigedemokraterna fyller 30 år, men Jimmie Åkesson är kluven till festen.

Under alla år som partiledare har han konfronterats med de bruna rötterna.

Men kanske har något förändrats när han ger sig ut på 2018 års valturné.

– Man vågar bemöta mig trevligt i dag på ett annat sätt, säger han.

Det är knappast Jimmie Åkessons folkligaste ögonblick, när han huttrande i tunn kavaj och ljusa byxor korsar parkeringen till Sundsvalls sjukhus huvudentré. Flingorna virvlar i luften, en förvarning om den storm som snart ska lamslå södra Norrlands kust.

Sverigedemokraternas partiledare är inte mycket för snö och minusgrader. Men om man ska kalla sig Sverigevän och besöka partidistrikten i ett avlångt land, ja, då får man väl bita ihop.

Jimmie Åkesson får fokusera på förändringen i samtalsklimatet.

Läs mer: Vad spelar Sverigedemokraternas rötter för roll i dag? 

Mycket har hänt i Sverigedemokraternas huvudfråga, synen på invandring, sedan han turnerade land och rike runt i den förra valrörelsen.

– Den allmänna bilden är en annan än vad den var inför valet 2014. Det är inte lika kontroversiellt att säga saker som jag har sagt tidigare. Det upplevs inte på polariserande på samma sätt, säger han.

Detta blir hans huvudbudskap när han möter partivännerna i Norrland: Oavsett hur det går i september, så står Sverigedemokraterna som segrare.

– Jag vet ju inte hur det är inom det som jag beskriver som etablissemanget, men man har kanske ägnat sig åt självkritik. Man kan tycka att jag är dum i huvudet, men det kanske har legat någonting i det som jag säger. Det är precis som det är i Danmark, att när det väl börjar vända, så vänder det rejält, säger han.

Han märker det, säger han, till och med när han går in på macken och köper kaffe.

– Det är inte den här tröskeln längre. Man vågar bemöta mig trevligt i dag på ett annat sätt. Det säger väl något om att samhällsklimatet har förändrats. 

– Vi är inte längre något som katten släpat in. Det finns en respekt för oss i dag i alla samhällsdelar. Jag har träffat före detta statsråd som har kommit fram och bett om ursäkt. 

Vilka statsråd?

– Det tänker jag inte berätta för dig.

Från vilken regering?

– Från flera regeringar. Ventilen har släppt hos alla.

•••

Promenaden från bilen till sjukhusets port tar bara några minuter. Sverigedemokraternas resa in i värmen har tagit trettio år.

En huttrande Jimmie Åkesson på väg mot Sundsvalls sjukhus.
En huttrande Jimmie Åkesson på väg mot Sundsvalls sjukhus. Foto: Roger Turesson

Partiet brukar peka ut ett möte i en lägenhet i Stockholm den 6 februari 1988 som startpunkten.

Den här helgen samlas partitopparna för att uppmärksamma jubileet, med konferens i riksdagen och fest.

– Det är blandade känslor, för det är ju samma dilemma som vi alltid har haft i samband med de här jubileerna. Å ena sidan är det trevligt att fira att partiet har funnits länge och att vi har kommit dit vi har kommit. Å andra sidan finns det ju en del i partiets historia som vi vet kommer att diskuteras igen i samband med detta. Sånt som kanske är utrett, men som många har ett intresse av att lyfta fram, säger Jimmie Åkesson.

Vad i er historia tycker du är jobbigast?

– Att man inte ger sig. Att man inte slutar tjata.

SD blir 30 år

h1988. Sverigedemokraterna bildas i spillrorna av nationalistiska och rasistiska organisationer som Bevara Sverige Svenskt. I riksdagsvalet samma år får partiet 0,02 procent.

1989. Anders Klarström, med bakgrund i Nordiska rikspartiet, blir partiledare.

1991. Partiet får sina första två kommunala mandat i kommunfullmäktige i Höör och Dals-Ed.

1995. Mikael Jansson, före detta centerpartist, blir ny partiledare och börjar städa upp i partiet. Jimmie Åkesson blir, enligt egen utsago, medlem samma år.

1996. Tina Hallgren Bengtsson, som är SD:s före detta vice partiledare och fullmäktigeledamot i Höör, poserar i naziuniform och bränner böcker om förintelsen på bål. Hon lämnar partiet för Nationalsocialistisk front.

2001. Sverigedemokraterna går fram i kyrkovalet. Ett antal utbrytare bildar Nationaldemokraterna.

2002. Riksdagsmannen och exmoderaten Sten Andersson ansluter sig till Sverigedemokraterna. 

2005. Jimmie Åkesson blir ny partiledare och tillsammans med Björn Söder och Mattias Karlsson och Richard Jomshof i ”de fyras gäng” stärker han greppet om partiet. Partisekreteraren Jimmy Windeskog utesluts och går till Nationaldemokraterna.

2006. Sverigedemokraterna får stora framgångar i kommunalvalen och tar mandat i nästan hälften av Sveriges kommuner. Sensationen är skånska Landskrona där SD får 22,3 procent av rösterna. I riksdagsvalet får partiet 2,9 procent och därmed rätt till statligt partistöd.

2009: Jimmie Åkesson går till attack mot islam i en debattartikel i Aftonbladet, och partiets internationella sekreterare Kent Ekeroth angriper islam på partiets landsdagar.

2010. Sverigedemokraterna får 5,7 procent av rösterna i riksdagsvalet och klarar spärren med marginal. I december samma år är partiet med och driver igenom besparingar i regeringskansliet.

2011. Tidigare SDU-ordföranden William Petzäll hoppar av och blir politisk vilde. Partiet lanserar socialkonservatism som komplement till nationalismen.

2012. Nolltolerans mot rasism, extremism och ideologisk avvikelse införs. Samma år briserar den så kallade järnrörsskandalen där flera partitoppar fastnat på film när de beväpnat sig med aluminiumrör och fällt rasistiska och sexistiska kommentarer.

2014. Sverigedemokraterna erövrar två mandat i EU-valet i maj och blir tredje största parti med 12,9 procent i riksdagsvalet i september. Åkesson sjukskrivs för utbrändhet. SD fäller den nya S-MP-regeringens budget.

2015. En lång konflikt med nationalisterna i ungdomsförbundet SDU slutar med en total brytning. Jimmie Åkessons svärmor Margareta Larsson blir politisk vilde i riksdagen. Flyktingkrisen innebär att stödet för SD stiger snabbt i opinionsmätningarna. Toppnoteringen i DN/Ipsos blir 18,9 procent i december.

2016. Riksdagsledamoten Anna Hagwall, före detta andre vice ordförande, utesluts ur SD efter en antisemitisk motion. Kent Ekeroth hamnar i krogbråk och får senare lämna posten som rättspolitisk talesperson. Mannen bakom pseudonymen Egor Putilov lämnar sitt arbete på SD:s riksdagskansli efter en uppmärksammad fastighetsaffär i Ryssland.

2017. SD bildar nordisk partigrupp med Dansk folkeparti och Sannfinländarna. Hanna Wigh och Pavel Gamov blir politiska vildar i riksdagen. 

Det långa perspektivet är tacksamt för den som vill granska Sverigedemokraterna kritiskt. Ett parti som bildas ur spillrorna av en rasideologisk rörelse som BSS, Bevara Sverige Svenskt. Ett parti med flera företrädare som haft kopplingar till nazistiska rörelser som Nordiska rikspartiet.

Till och med berättelsen om starten är omstridd. I "Ut ur skuggan: en kritisk granskning av Sverigedemokraterna" avfärdar författarna Daniel Poohl och Mikael Ekman själva mötet den 6 februari 1988 som en myt.

Jimmie Åkessons medlemskap i Sverigedemokraterna är en historia för sig.

”Han gick med i partiet när de fortfarande hade hakkorsflaggor på sina möten”, sa Stefan Löfven om Åkesson i en intervju i DN för ett och ett halvt år sedan. "Ren lögn", replikerade Åkesson.

Klart är att Tina Hallgren Bengtsson var fullmäktigeledamot för SD i Höör från 1991 och vice partiledare 1993-1995. I mitten på 90-talet anslöt hon sig till Nationalsocialistisk front. På en så kallad friluftsfest poserade hon i naziuniform framför en hakkorsflagga och ordnade bokbål med verk av alltifrån Tage Erlander och Winston Churchill till judiska författare som Ferenc Göndör. 

Det var inte ett SD-möte, däremot hölls mötet på mark som arrenderades av en SD-politiker. Han har senare hävdat att han blev lurad. 

Bilderna lever kvar i debatten om vilket parti som Jimmie Åkesson egentligen gick med i. Uppgifterna går också isär om när han egentligen löste medlemskap.

Sverigedemokrater möts i Riksdagshusets cafeteria 2010. Från vänster Richard Jomshof, Björn Söder, Jimmie Åkesson och Erik Almqvist.
Sverigedemokrater möts i Riksdagshusets cafeteria 2010. Från vänster Richard Jomshof, Björn Söder, Jimmie Åkesson och Erik Almqvist. Foto: Roger Turesson

I självbiografin ”Satis Polito” från 2013 hävdar han att han blev sverigedemokrat först våren 1995, när Mikael Jansson blivit partiledare och börjat städa upp. Samtidigt betonar han att han gick med före internets genombrott, innan det gick att googla fram alla fakta om ett parti. 

Han var alltså medveten och aningslös på samma gång.

– Det är lätt att sitta och säga att ”visste du inte det och visste du inte det?” Men då fick man ju läsa sig till allt. Jag läste Stieg Larssons bok ”Extremhögern”. Mycket mer än så visste man inte. Tina hade jag sett på en affisch. Jag hade mina kompisar och de var som jag, säger han.

En enda gång tvekade han på allvar. Det var när han hamnade på en fest med skinnskallar.

– Det var i slutet av 1995. Det var Trelleborg Skins som kom, tydligen. De här som man bara sett på tv. De slog sönder lokalen mer eller mindre. Det blev en liten kris där, även för mig. Det var tur att ungdomsförbundets distriktsledning ringde upp och förklarade att man inte visste vad som hänt eller vad de kom ifrån, säger han.

•••

Inne på sjukhuset väntar Lena Carlsson, som är verksamhetschef vid den onkologiska kliniken. En åtta man stor delegation från Sverigedemokraterna ska få veta mer om cancervården i Västernorrland.

Jimmie Åkesson på besök hos Onkologiavdelningen vid Sundsvalls sjukhus.
Jimmie Åkesson på besök hos Onkologiavdelningen vid Sundsvalls sjukhus. Foto: Roger Turesson

Tidigare under turnén har Jimmie Åkesson diskuterat vårdkrisen med medlemmar och landstingspolitiker i Umeå och Luleå.

– Norrbotten och Västerbotten har de längsta vårdköerna i landet. Då kommer skräckhistorier om otillgänglighet och sådana saker. Jag förstår att det är något som berör väldigt många människor, säger han.

Sjukvård är ett av Sverigedemokraternas prioriterade områden inför valet i september. SD satsar på vården, samtidigt som partiet skär ned i de allmänna bidragen till kommuner och landsting. Det är minskad invandring som ska få ekvationen att gå ihop.

– Vi har ökat befolkningen med någon miljon under 2000-talet och välfärdssatsningarna har inte varit i proportion till det, säger Åkesson.

Politiska motståndare som socialminister Annika Strandhäll (S) brukar framhålla att det är invandrare som bär upp en stor del av sjukvården. Många i personalen på ett sjukhus eller en vårdcentral har rötter i ett annat land.

– Det är ju sant. Vi har jättemånga människor med utländsk bakgrund som gör fantastiska insatser, och det är jättebra. Men även om många bidrar så är det alldeles för många som inte gör det. Det är fortfarande en stor nettoförlust, hävdar Åkesson.

Jimmie Åkesson tittade på behandlingsrum under studiebesöket på Sundsvalls sjukhus.
Jimmie Åkesson tittade på behandlingsrum under studiebesöket på Sundsvalls sjukhus. Foto: Roger Turesson

Hela västvärlden påverkas av nationalistiska och populistiska strömningar. Enligt forskarna är det ingen tvekan om att den politiska debatten i Sverige har rört sig i Sverigedemokraternas riktning. Frågan är snarare om partiets närvaro i svensk politik har påskyndat eller fördröjt utvecklingen.

Sverigedemokraterna ska kanske inte längre beskrivas som ett enfrågeparti, snarare ett parti där en fråga genomsyrar alla andra. Skillnaden är att partiet har fått draghjälp i problembeskrivningen, när andra partier talar om jobbfrågan i termer av integration, när lag och ordning blir en debatt om utsatta bostadsområden med många invandrare, eller när jämställdhetsdebatten kretsar kring hedersförtryck.

Det är på gott och ont, enligt Jimmie Åkesson. 

– Å ena sidan är det konkurrens om väljarna. Å andra sidan har vi inte backat jättemycket i opinionen trots att de två övriga stora partierna i princip har tagit vår politik. Jag tolkar det som att många anser att de borde ha lyssnat på oss tidigare. 

Men när de andra partierna byter position väcks gamla frågor till liv. Om utbudet av invandringskritiska partier ökar, varför välja just det med rötter i rasideologin, så nära i tid? Varför ta ett parti där företrädare gång på gång ertappas med grova uttalanden?

När riksdagen öppnar 2010 anländer Jimmie Åkesson i folkdräkt.
När riksdagen öppnar 2010 anländer Jimmie Åkesson i folkdräkt. Foto: Roger Turesson

Ibland kan en intervju med Jimmie Åkesson övergå i utvärdering i realtid. 

Han beklagar att han inte får prata politik, utan att journalisternas frågor alltid kretsar kring partiets förflutna och vad enskilda företrädare sagt eller gjort. Ett särskilt exempel är den kontroversiella SD-ledamoten och före detta rättspolitikern Kent Ekeroth – han med järnrören, krogbråken, Rysslandskopplingarna, banden till Avpixlat och de hätska utfallen i sociala medier.

– Framför allt i valkampanjen var det ju inte ett dugg intressant att prata om vad vi tyckte. Den enda gång som man fick medverka så var det för att prata om vad Kent Ekeroth hade sagt dagen före, säger Jimmie Åkesson.

Det kan ju bero på vad Kent Ekeroth säger -  det gör det ju?

– Ja, det kan det göra så klart, men det är inte det enda som är relevant. Jag tror att väljarna är väldigt trötta på det och jag är väldigt trött på det. Det är säkert på förekommen anledning. Men det är väldigt sällan som Stefan Löfven får prata om vad kommunpolitiker runtom i landet i gör.

I biografin ”Satis Polito” kräver Jimmie Åkesson att han ska bli bedömd utifrån sina insatser: ”Jag gick in i partiet för att förändra det i grunden och den som idag påstår att jag inte lyckats med det är antingen oerhört trångsynt eller bara allmänt illvillig”, hävdar han.

När Jimme Åkesson signerar sin bok ”Satis Polito” på Söder i Stockholm 2013 får han en tårta i ansiktet.
När Jimme Åkesson signerar sin bok ”Satis Polito” på Söder i Stockholm 2013 får han en tårta i ansiktet. Foto: Roger Turesson

Det krävs ingen illvilja eller trångsynthet för att konstatera att Sverigedemokraterna i mitten av 1990-talet var ett radikalt nationalistiskt parti.

Enligt partiprogrammet ville SD stoppa all invandring från ”etniskt avlägsna kulturer”. Partiet var för dödsstraff och mot utomeuropeiska adoptioner, och drev kravet att invandrare som kommit till Sverige efter 1970 skulle skickas tillbaka.

SD-topparna brukar beskriva början på 90-talet som ”de vilsna åren”. De menar att det började bra 1988, även om det fanns kontroversiella personer med från start.

– Man ville inte ha BSS eller Sverigepartiet eller Framstegspartiet. Man ville göra någonting nytt. Sedan var det säkert en och annan i samband med det bildandet som man har anledning att skämmas för. Men jag har träffat människor som var där och som har beskrivit ambitionerna som seriösa. Man sville bygga ett konventionellt parti, säger Jimmie Åkesson.

Jag vill på riktigt öppna upp vårt arkiv och plocka in seriösa forskare som får titta på det som de vill titta på.

1991 startade Ian Wachtmeister och Bert Karlsson Ny demokrati, och inledde den rekordsnabba marschen mot riksdagen. Enligt tesen om de vilsna åren var det den konkurrensen som fick Sverigedemokraterna att gå i extrem riktning.

– Man gör analysen att man måste radikaliseras och samla alla kritiker till invandringen, vid sidan av allsköns extremister och allt möjligt. Det är ju det som vi lever med fortfarande, säger Jimmie Åkesson.

Läs mer: Vad spelar Sverigedemokraternas bakgrund för roll i dag? 

I somras meddelade Sverigedemokraternas partiledning att de försöker värva akademiker till en vitbok om partiets historia.

– Vi vill inte göra det själva, och vi vill inte göra som Vänsterpartiet, något hafsverk som egentligen inte är en vitbok. Jag vill på riktigt öppna upp vårt arkiv och plocka in seriösa forskare som får titta på det som de vill titta på. Jag är övertygad om att det skulle balansera bilden av vår historia. Det är inte bara marscherande nazister. Det är ganska lite sådant, hävdar Jimmie Åkesson.

•••

Under de första åren var mediebevakningen minimal. När Jimmie Åkesson valdes till partiledare 2005 ringde en helgreporter från Sydsvenskan och frågade hur det kändes.

Vid riksårsmötet i Karlskrona i maj 2007 var medierna på plats. Då hade Sverigedemokraterna fått skjuta upp mötet två gånger i jakt på en kommun som ville upplåta en lokal. Säkerhetspådraget var stort, många demonstranter flockades i stan, och i talarstolen växlade debatten mellan vild och toppstyrd. 

Jimmie Åkesson håller tal på partistämman vid Sverigedemokraternas Landsdagar.
Jimmie Åkesson håller tal på partistämman vid Sverigedemokraternas Landsdagar. Foto: Roger Turesson

Det var som om tiden stått stilla i ett decennium, när Martin Strid i höstas klev upp i talarstolen på landsdagarna i Norrköping, och pratade om muslimer. Det var han som hävdade att det fanns en skala, där man i ena änden var 100 procent människa, och i andra änden 100 procent "mohammedan". När uttalandet uppmärksammades av sajten ”Inte rasist, men”, var Strids politiska karriär över.

Affären var ett bakslag för SD-ledningen, som ägnat mycket talartid åt opinionssvackor och problemen med skandaler.

I en sminkloge bakom scenen, strax innan debatten om Strids uttalande exploderade, funderade Jimmie Åkesson över en strulig höst.

– Det har gått ganska dåligt för oss. Det som har handlat om politik har gått bra, men vi har mest pratat om annat, sa han.

Vi har vant oss vid att Sverigedemokraternas opinionsstöd inte påverkas av skandaler. Men nu säger ni att de påverkar?

– Mycket av det som medierna betraktar som skandaler, det betraktar inte våra väljare som skandaler. När medierna drar på och skapar kampanj om något som folk i allmänhet inte upplever som så farligt eller tvärtom håller med om, så får det motsatt effekt. Men det som vi brottats med nu är ledamöter som flippar ur. Någon som är antisemit. Är det något som svenskarna är immuna mot och verkligen avskyr så är det kopplingar till något sånt. Någon ledamot som är dömd för brott. Det där är skandaler på riktigt. Det är dåligt på riktigt.

Samtidigt kan ju era väljare ha en stark misstro mot medierna?

– Mmm. Kanske.

Tror du inte?

– Det var säkert sant 2012 när vi hade 6 procent i mätningarna. Men inte nu. Jag köper inte det. Vi har nya väljare som är mer känsliga.

Allt populärare – och paria – bland väljarna

• Opinionsmätningarna visar tydligt att Sverigedemokraterna vuxit sedan valet 2014. I DN/Ipsos januarimätning skattas stödet till 16 procent, och det är samma nivå som för ett år sedan. 

• Men partiet polariserar väljarkåren. Enligt SOM-institutets mätningar är Sverigedemokraterna fortfarande ett starkt ogillat parti bland alla grupper av partisympatisörer utom de egna. Endast bland Moderaternas sympatisörer finns det två partier som är tydligt mer impopulära, det vill säga Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet. Den senast publicerade undersökningen gjordes hösten 2016, men även då låg SD betydligt över sitt valresultat.

Bortom Strids påhopp på muslimer pågick alldeles vanliga politiska debatter i Norrköping, med kommunpolitiker som gick upp i talarstolen och diskuterade vårdsatsningar och vägslitage. Debatten levde sitt eget liv på ett helt annat sätt än på partimöten för tio år sedan.

De politiska motståndarna brukar varna för normaliseringen av Sverigedemokraterna. Men normaliseringen har också ett pris för partitopparna. När sektkänslan försvinner ökar kraven på att ledningen ska leverera. 

Vi styr debatten trots att ingen vill prata med oss.

”Nu vill vi ha makt, inflytande – på riktigt”, skrev Jimmie Åkesson i ”Satis Polito ” inför valet 2014. 

Sedan dess har han och partiet spelat högt i regeringsfrågan, fällt en budget och sträckt ut händer till Moderaterna och Kristdemokraterna. Men än så länge är inget riktigt samarbete i sikte. Fortfarande pratar de politiska motståndarna om rötterna. 

•••

I kön till Hedbergska skolan i Sundsvall suckar en SD-medlem över att det inte kommer fler för att lyssna på Jimmie Åkesson. Det är vädret, säger han bekymrat, och det är en rimlig förklaring för snöstormen är på väg att virvla in.

Det blir inte fullsatt när Jimmie Åkesson talar på medlemsmötet i Sundsvall.
Det blir inte fullsatt när Jimmie Åkesson talar på medlemsmötet i Sundsvall. Foto: Roger Turesson

Det blir hyfsat med folk, till slut, men inte fullsatt som på många tidigare möten med partiledaren.

Sångaren och dokusåpastjärnan Marcus Öhrn försöker värma upp publiken med en låt om att slåss för medborgarrätt, och strofer som ”mot söndring och svek, fria val är ingen lek”. 

Men stämningen är inte riktigt lika segerviss som på Åkessons möten för ett eller ett par år sedan. Kanske är det därför som han talar så entydigt om att partiet vinner, oavsett hur det går i valet i september, och oavsett vilka sammanträdesrum som Sverigedemokraterna släpps in.

– Plötsligt har man ändå gjort förändringen i precis den riktningen som vi har föreslagit hela tiden. Det är ganska fantastiskt egentligen. Vi styr debatten trots att ingen vill prata med oss. De som har kastat smuts på oss håller på att krypa till korset, säger han.

Det är ett budskap som ska spridas från norr till söder. Åkessons turné till partidistrikten avslutas i Skåne i mars. Sedan väntar nya resor till väljarna.

För fyra år sedan slutade valåret i en krasch och en sjukskrivning. Den som har läst Jimmie Åkessons självbiografi vet att huvudet kändes som gröt redan efter valrörelsen 2010. 

– Det var väldigt bra för mig att vara ledig ett tag. Jag hade egentligen kanske behövt vara ledig efter 2010, för det var inte en lugn stund från valnatten och framåt där. Men man lär sig. Man bygger en organisation omkring sig som gör att man inte behöver vara överallt hela tiden. Man lär sig att känna efter.

Nu vet han var gränserna går.

– Sedan har jag alltid sagt att för min del handlar det inte mängden arbete utan det handlar snarare om allting runtom kring hela situationen. Du är aldrig på rätt ställe, det är alltid ett ständigt tryck från olika håll, i princip varenda intervju som du är med i så märker du en fientlig inställning, säger han.

Jimmie Åkesson orkar inte med hatet i sociala medier.
Jimmie Åkesson orkar inte med hatet i sociala medier. Foto: Roger Turesson

I sin comeback i tv-programmet ”Skavlan” pressades Åkesson hårt på Sverigedemokraternas ansvar för de hätska tongångarna i samhällsdebatten. Det var en tuff utfrågning som inte gav många svar på frågor som han rimligen funderat ganska mycket över.

Om du tar den situation som du beskriver i förra valrörelsen. Vad är ert ansvar?

– Jag vet inte om vi har ett ansvar. Att enskilda som uttrycker sig obalanserat, vilket händer i vårt parti emellanåt, det är klart att det i någon mening inte förbättrar samtalsklimatet. Men i grunden är det inte vi som är problemet utan det är den extrema vänstern som är det, som organiserar ett motstånd som är ganska aggressivt. Och som en del från vår sida svarar på, på ett kanske lika obalanserat sätt. 

Men vi får också mycket hat på sociala medier. Jag får det inte nu längre, för jag har tagit bort Twitter och sådana saker.

– För min egen del tycker jag att jag en ganska balanserad person som gärna vill ta ned samtalet på en balanserad nivå. Det är min självbild.

Så gjordes jobbet

Karin Eriksson och Roger Turesson följer Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna under valåret 2018. Reportaget bygger på scener och intervjuer från landsdagarna i Norrköping i november samt Åkessons besök och medlemsmöte i Sundsvall den 31 januari i år.

Tre forskare – Ann-Cathrine Jungar, Benjamin R Teitelbaum och Karl Loxbo – har fått svara på frågan om vad SD:s rötter betyder idag.

I underlaget till reportaget ingår också ett antal större intervjuer med Jimmie Åkesson och andra SD-toppar sedan hösten 2014, samt böcker som Mikael Ekmans och Daniel Poohls "Ut ur skuggan: En kritisk granskning av Sverigedemokraterna" (2010) och Jimmie Åkessons biografi "Satis Polito" (2013)

 

Om medarbetarna

Roger Turesson är fotograf på DN och bland annat vunnit Årets bild och Stora journalistpriset. 

 

Karin Eriksson är politisk reporter på DN och har bland annat medverkat i boken "Förhandla eller DÖ" om decemberöverenskommelsen.

Men debatten om invandring väcker känslor. Vad kunde ni ha gjort annorlunda för att kanalisera de känslorna?

– Jag vet inte om man kan det. För det första tror jag att det handlar om en ganska liten grupp. Man upplever den här Avpixlatsvansen som en gigantisk folkrörelse. Det är nog inte det. Det är ett antal hundra personer som lever sina liv framför datorn och sitter och skriver elaka saker till människor som man är arg på. Jag tycker att jag har markerat distans när det har varit påkallat på olika sätt.

– Men vi får också mycket hat på sociala medier. Jag får det inte nu längre, för jag har tagit bort Twitter och sådana saker. Jag orkar inte med det. Men det säger något om polariseringen, snarare än att den ena sidan är dummare än den andra.

Kritikerna skulle säga att Sverigedemokraterna har haft stor nytta av den där svansen.

– Nej. Nej, jag har aldrig förstått den analysen. Det är ju nästan det enda som man får prata om. Jag vill hellre prata om andra saker.

Ni talar mycket om sammanhållning men bidrar till polarisering. Det är ju en anklagelse som kan riktas mot er?

– Jag tycker att den är felaktig. Polariseringen är inte vårt fel. Det är bristande förståelse hos det socialliberala etablissemanget som har experimenterat med vårt samhällsbygge och polariserat, splittrat och segregerat.

Foto: Roger Turesson

I trettio år har partiet funnits. I över tjugo år har Jimmie Åkesson varit del av det. Tolv år som partiledare, med ständiga frågor om kopplingarna till rasism och hat.

Varför valde han inte bara att starta ett nytt parti?

Jimmie Åkesson har tre svar. 

Ett är att han var sexton år, när han engagerade sig politiskt. Det är inte en ålder när man startar partier. 

Det andra svaret går ut på att det inte hade spelat någon roll.

– Det fanns ju invandringskritiker vid sidan av oss i slutet på 90-talet. De kom från andra partier, de hade erfarenheter på ett annat sätt och de hade ett intellektuellt anslag på ett annat sätt än vad SD historiskt har haft. De hade ambitionen att de inte skulle förknippas med SD. De var stenhårda med att bara presentera det som var 100 procent korrekt och att vara balanserade. Men de buntades ihop med oss i alla fall. Så de slutade med att de hamnade hos oss, nästan alla som vi tyckte var vettiga, säger han.

Och så det tredje svaret.

– Det gick ju bra. Till slut.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.