Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Politik

Partimedlemmar menar att M saknar en fast hand

Anna Kinberg Batra
Anna Kinberg Batra Foto: IBL

Den som vill ta ansvar för Sveriges ekonomi får kanske vara varsam med rouletten i regeringsfrågan.

Nu riskerar Anna Kinberg Batra att tappa bort Moderaternas starkaste kort inför valet 2018.

När hon mötte medierna som partiledarkandidat den 9 december 2014 tog det tio sekunder att komma till regeringsdugligheten. Så löd Anna Kinberg Batras första löfte: Att Moderaterna skulle vara partiet för alla som trodde på ansvar för Sverige i världen, på en stark ekonomi och på arbetslinjen. "Därför ska vi aldrig tappa den styrka vi byggt upp i den ekonomiska politiken", förklarade hon, med en och annan nervös blick mot manuskorten. Det var uppenbart att hon förknippade möjligheten att styra landet med förmågan att ta ansvar för Sveriges finanser.

Det var en allvarlig dag och en allvarlig tid. Samma morgon hade Anna Kinberg Batra och hennes blivande partiledarkolleger i alliansen lanserat ett förslag om regler för minoritetsstyre på DN Debatt. Sverige befann sig i politisk kris. Regeringens budget hade fallit, och statsminister Stefan Löfven (S) hotade utlysa extra val.

Läs även: Förtroendet för M rasar i DN/Ipsos-mätning

Upplösningen kom några veckor senare med DÖ, decemberöverenskommelsen. Den byggde på Fredrik Reinfeldts tankegångar, men kom att förmörka Anna Kinberg Batras första tid som partiledare. Formellt sprack uppgörelsen med ett beslut på Kristdemokraternas riksting i oktober 2015. I praktiken levde den kvar till Anna Kinberg Batras besked i januari i år att hon var beredd att lägga en alliansbudget och fälla regeringen, och därutöver häva förbudet mot samtal med Sverigedemokraterna.

DN/Ipsos mätning om sakfrågorna har till större del genomförts efter utspelet. Den visar att Moderaterna riskerar att tappa sina starkaste kort: ekonomin och jobben. Mer än någonsin tidigare är det arvet från Fredrik Reinfeldt som står på spel.

Många av summeringarna av Nya moderaterna har kommit att kretsa kring vad man kan kalla ytterligheterna: Den stora omprövningen i början, och den dramatiska appellen för öppenhet på slutet. Förändra er eller dö! Öppna era hjärtan!

Men merparten av epoken Reinfeldt i svensk politik präglades inte av radikalitet eller liberalism. I sin syn på politiken gav han uttryck för en ganska tydlig konservatism. I stället för den storslagna retoriken om systemskifte lovprisade han pragmatism och förvaltarskap. I små steg skulle samhället förändras – åtminstone var det budskapet i retoriken, som kretsade kring begrepp som ansvar, människor och arbete. Anders Borg kompletterade budskapet med siffror i långa excelark. Alliansbygget bidrog med stadga och trovärdighet.

Mer än någonsin tidigare är det arvet från Fredrik Reinfeldt som står på spel.

Det var löften om reformer och tröttheten på Socialdemokraterna som banade väg för maktskiftet 2006. Men så småningom skulle Reinfeldt och Borg regera i opinionsmätningarna via själva förmågan att styra landet.

År 2011 visade DN/Ipsos att 51 procent av väljarna tyckte att Moderaterna var bäst på att sköta svensk ekonomi. Försprånget mot Socialdemokraterna var 28 procentenheter.

"Det finns de som säger att det behövs visioner. Jag vill varna för det", sa Fredrik Reinfeldt på moderatstämman i Örebro samma år.

Många politiska motståndare raljerade över talet, men internt i Moderaterna väckte ansvarstagandet inte alls lika stora konvulsioner som omprövningen av till exempel arbetsrätten i början eller generositeten i flyktingpolitiken på slutet. Moderater som klagade över bristen på idéer syftade framför allt på avsaknaden av konkreta reformförslag.

Ansvaret vägde oerhört tungt, när valberedningen inledde jakten på Fredrik Reinfeldts efterträdare. Catharina Elmsäter Svärd hade sina stödtrupper ute i landet. Men Anna Kinberg Batra hade den rätta profilen, som finanspolitiker och moderat gruppledare. Det betraktades som viktigare än karisma och folklighet. Partiledarskap kräver erfarenhet, betonade valberedningens ordförande Lars-Ingvar Ljungman när han offentliggjorde nomineringen i december 2014.

Inte skulle Reinfeldts och Borgs kronprinsessa slarva med regeringsdugligheten?

Kanske är det precis det som hon har gjort.

Just nu gör det ingen större skillnad om du talar med moderater som avskyr tanken på SD-samarbete eller moderater som länge krävt att partiet ska gå på offensiven för att fälla Löfven. Båda sidor säger att förvirringen är det värsta, att omprövningen saknar riktning och att partiet verkar sakna en fast hand. De är förundrade över att partiledningen återuppväckte spelfrågan, i ett läge när den politiska debatten började bli mer inriktad på sakpolitik och det fanns en möjlighet att stärka alliansen med reformer. De förstår inte vad partiledaren egentligen vill.

Många utomstående bedömare har förundrats över hur den en gång i tiden så utpräglade liberalen Anna Kinberg Batra har kunnat styra Moderaterna i en konservativ riktning i till exempel migrationspolitiken. Frågan är om Reinfeldt egentligen skulle ha agerat särskilt annorlunda i den akuta flyktingkrisen hösten 2015. Som statsminister satte han stabiliteten främst.

Samtidigt är det svårt att föreställa sig att hans medarbetare skulle ha twittrat om pungsparkar, och de kallade såvitt vi vet inte en socialdemokratisk toppolitiker för hora. Garvade moderater kan förundras över hur gamla libertarianer numera låter som fullfjädrade Trumpanhängare på Twitter. Det är en ådra av antietablissemang som har vaknat till liv igen i delar av partiet. På så vis finns en radikal ådra i den nya konservatismen i Moderaterna.

Med beskedet i januari gav M-ledningen slutgiltigt upp tanken om stabila spelregler för hur Sverige ska styras. Det var absolut inget lättvändigt beslut för Anna Kinberg Batra. Men effekten kan ändå bli att Moderaterna skapar ett kasino i regeringsfrågan. Det var ingen slump att allianskollegan Annie Lööf protesterade genom att slå fast att Centerpartiet vägrar sända ut Sverige i osäkerhet när säkerhetsläget kräver trygghet och ledarskap.

Moderaterna riskerar att framstå som ett parti som vill ta makten snarare än ansvaret. Det kan vara den riktigt stora – om än oavsiktliga – uppgörelsen med Reinfeldteran.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.