Niklas Orrenius: Bronsbesvikelse – men SD tröstar sig med kärlek

En nattklubb på Kungsgatan, i centrala Stockholm. Kristallkronor i taket. 600 gäster. Parfymdoft och leenden. Valresultatet har kommit, och Jimmie Åkesson talar.

– Vi är valets vinnare! Vi ökar mest! ropar SD-ledaren från scenen.

Åkesson höjer armarna i en segergest. Men det är något pliktskyldigt över firandet. Stämningen på SD-vakan är som humöret hos en besviken bronsmedaljör som gick för guldet, och åtminstone hade räknat med silver. En SD-man köper en öl i baren och sammanfattar mångas känslor.

– I dag är jag inte glad. Men i morgon när jag vaknar kommer det nog kännas bättre.

Samtidigt bubblar nattklubben av glada berättelser från valrörelsens medvind. Den 28-åriga balettdansösen och riksdagsledamoten Angelika Bengtsson strålar.

– Vid förra valrörelsen så spottade folk på mig när jag kom ut på skolorna. De hatade oss så mycket. Nu är det bara kärlek! Jag får så mycket upptummar, så många människor som säger: ”jag behöver ingen folder från SD, jag ska rösta på er ändå”.

Något har hänt. Jimmie Åkesson tas emot som en rockstjärna på svenska småstadstorg. Protesterna finns ibland, men hörs liksom inte längre. De drunknar i ljudet av alla som jublar.

Sverigedemokraternas glittriga valvaka 2018 på nattklubben Kristall reflekterar på ett nästan övertydligt vis partiets utveckling. Partiet har gått från att vara ett bespottat pytteparti till att bli en av landets starkaste politiska krafter. Nästan 200 journalister på valvakan jagar citat från nationalistpolitiker som för tio år sedan var glada om någon alls ville prata med dem.

Det är tredje gången jag bevakar Sverigedemokraternas riksvalvaka.

År 2010, året då partiet kom in i riksdagen, hölls SD-vakan i en bunkerliknande restaurang på Gärdet, bokstavligt talat under jord. Ett hundratal gäster var inbjudna. Alla kände alla. Stämningen var grabbig, alkoholindränkt och stundtals småaggressiv.

När det 2010 stod klart att SD fått 5,7 procent av rösterna och därmed kommit in i riksdagen utbröt hockeyjubel. ”Jimmie Åkesson – sha-la-la-la-la!”, skanderade några killar som var rejält i gasen. Flabbet växte när SD från scenen delade ut ironiska ”priser” till journalister som partiledningen pekade ut som särskilt dåliga.

2014 års valvaka hölls i ljusa, luftiga lokaler på Djurgården, med 350 partigäster. Andelen kvinnor var större. Banderoller i pastellfärger hängde överallt. En discjockey spelade hits av Orup och Loreen. En hyfsad italiensk buffé serverades.

När den gula SD-stapeln på storbildsskärmen som visade riksdagsresultatet sköt upp till 12,9 procent jublade sverigedemokraterna – men jublet blev ännu större när förre statsminister Fredrik Reinfeldt kl 23.18 meddelade sin avgång. Äntligen var han borta, SD-hataren!

Stingsligheten mot pressen fanns kvar även vid valvakan 2014. Efter en rad avslöjanden om grov rasism i SD-led hade partiet helt förbjudit Expressen från att komma in på valvakan. Reportern som stått för avslöjandena, David Baas, stod utanför och huttrade medan festklädda SD-politiker gled förbi honom.

På 2018 års SD-valvaka är David Baas välkommen in, trots att han även i årets valrörelse avslöjat en mängd SD-politiker som på nätet hetsat mot judar, muslimer och svarta. Vittnesmålen om grov rasism skadar inte SD nämnvärt i opinionen. Många SD-sympatisörer tycks snarast se rubrikerna om rasism som en del i en orättvis mediekampanj mot deras kära parti.

Flera av de SD-gäster som jag minns tydligast från valvakorna 2010 och 2014 är inte längre kvar i partiet, eller har åtminstone skuffats ut från värmen. Som dåvarande SDU-ordföranden Erik Almqvist, som i sin mörka kostym och röda slips var överallt på valvakan 2010. Han fick gå efter ”järnrörsskandalen” 2012, där han filmats under en festnatt där han hann kalla en kvinna för hora, säga ”det är inte ditt land, det är mitt land” till komikern Soran Ismail och beväpna sig med järnrör som en förberedelse för slagsmål.

På valvakan 2018 är järnrörstrion ute ur bilden. Erik Almqvists festnattskumpan Christian Westling blev utesluten ur partiet när han stödde den mer hårdföre SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand (som även han är utesluten och som bildat det radikalnationalistiska AfS, Alternativ för Sverige).

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth då, den tredje järnrörsmannen, känd för sin hårda retorik mot muslimer? Han var en av centralfigurerna vid SD-valvakan 2014. Jag minns hans grå glansiga kostym, och hans ohämmade jubelrop när SD:s resultat kom upp på skärmen:

”Woo-hoo! Woo-hoo!”

Ekeroth är visserligen här, på 2018 års SD-vaka – men hans aktier i partiet har dalat, och han är på väg bort. Han har rensat ut sitt riksdagsrum, säger folk på valvakan, och flyttat till Ungern. Flera SD:are verkar tycka att det är skönt att Ekeroth och de andra järnrörsmännen är borta. Då kan partiet fortsätta att bredda sin profil.

– Järnrörskillarna – det var ju tre hårda killar. De påverkade ju synen på SD som ett parti av unga arga män, säger Angelika Bengtsson.

Till viss del stämde bilden, medger hon. Det var inte många tjejer när Angelika Bengtsson som 19-åring gick med i partiet år 2009.

– Men det är det idag. Jag har massor av tjejkompisar i partiet.

Hon ser fram emot nästa mandatperiod. Visst hade Sverigedemokraterna hoppats på att bli Sveriges näst största parti, men partiet ökar ändå kraftigt.

Det är gott att vara nationalistpolitiker i Sverige år 2018. Nationalism är inte fult längre, upplever SD:arna. När The Jimmie Åkesson Show åker landet runt och sjunger Ultima Thule-låtar så klappar människor i publiken takten.

Under alla år jag bevakat SD har partiets toppar med förtjusning upprepat ett citat från filmen ”Rocky”. Det har blivit som ett internt valspråk:

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt.”

Nu tycker Martin Kinnunen, SD-veteran som är partiets miljöpolitiske talesperson, att det kan vara dags att skrota Rockycitatet.

”Det är ingen som slår oss längre.”