Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Politik

Retorikexperten: Ett eko av 2009 års brandtal mot islam

Retorikexperten Fredrik Söderquist granskar partiledarnas sommartal.

Retorisk situation

Jimmie Åkesson höll ett överlångt tal i Almedalen, där ambitionen att attackera motståndare, hylla de egna framgångarna, motbevisa att SD är ett rasistiskt parti och samtidigt lansera politiska förslag resulterade i att de olika ambitionerna drunknade i varandra, och även de redan frälsta tråkades ut och lämnade Almedalsscenen i förtid. Sommartalet är däremot friare till sin form och vänder sig främst till de redan frälsta i partiets starka fäste Sölvesborg. Ett ypperligt tillfälle att ta revansch med andra ord. Åkesson behöver få kärntrupperna att känna igen sig i partiet samtidigt som han inte vill framstå som rasist och därmed skrämma de väljare som partiets behöver för att växa – en svår balansgång.

Huvudintryck

Talet kändes som ett eko av Åkessons ökända debattartikel ”Muslimerna är vårt största utländska hot” från 2009 – nu omformulerat till ”Islamism är vår tids nazism”. Detta huvudtema fick genomsyra talet och skapade igenkänning bland partiaktiva. Glidningen mot det abstrakta och de många garderingarna gjorde att Åkesson framstod som mer balanserad och således kunde hålla sig till en fiendebild med potential att förena människor med olika bakgrunder och utgångspunkter – ett klassiskt grepp inom politisk propaganda. Åkesson lät situationen i världen vara utgångspunkten för att sedan zooma i på Sveriges integrations- och rättspolitik. Även tidigare års flört med deltidsarbetande kvinnor i offentlig sektor återkom i slutet av talet även om denna del kändes mer disparat.

Retoriska grepp

Åkesson jobbade med polarisering mot extrem islamism i världen och hyllningen till vår 1000-åriga kristna tradition för att skapa konsensus hos publiken. Vinner man sin publik tidigt i talet med en verklighetsbeskrivning som skapar igenkänning är det mer sannolikt att de som lyssnar även håller med om fortsättningen – i detta fall kritiken mot svensk invandrings- och integrationspolitik. Glidningen mot det mer abstrakta, som när muslimer fick bli islamism, bidrog också till att fler själva kunde fylla abstraktionerna med eget tankeinnehåll. Till polariseringen bidrog även Åkessons direkta tilltal till extremisterna med varningar som ”Vi kommer aldrig att acceptera ert omänskliga barbari” åtföljda med förslag som att dra in statsbidrag och ge SÄPO ett tydligt bevakningsuppdrag.

Talet präglades annars av en tydlig ambition att inte stöta sig med någon. Således var det tämligen fritt från de sedvanliga angreppen på de politiska motståndarna med undantag från utropet ”Jag är inte feminist”. Till skapandet av en positiv självbild bidrog också Åkessons framhållande av ord som respekt, behovet av förhandlingar och kompromisser och självkaraktäristiken ”jag är nyanserad”. Även självkritik som att ”vi har varit otydliga kring invandringen” och framhållandet av att det finns strävsamma invandrare som bidrar till vårt samhälle bidrog till detta syfte.

Förbättringsförslag

Jimmie Åkesson lade allt krut på verklighetsbeskrivningen och att framstå som nyanserad, men på bekostnad av de politiska visionerna. Vad vill Sverigedemokraterna med Sverige förutom att kritisera invandringspolitiken och var är de politiska förslagen som ska ta oss dit?

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.