Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 02:30 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/politik/retorikexperten-jimmie-akesson-begick-den-retoriska-dodssynden/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Politik

Retorikexperten: Jimmie Åkesson begick den retoriska dödssynden

Retorikexperten Fredrik Söderquist om Åkessons tal i Almedalen.

Retorisk situation

Jimmie Åkesson har stabila opinionssiffror och ett lyckat EU-val med sig till Almedalen, men måste få partiet att fortsätta växa för att behålla vågmästarrollen och därmed politiskt inflytande och i förlängningen existensberättigande. För att lyckas måste han locka fler socialkonservativa väljare från både socialdemokraterna och moderaterna – väljare som kan vara tveksamma till att rösta på ett rasistiskt parti.

Huvudintryck

I ett överlångt tal värjde sig Jimmie Åkesson från att vara rasist genom att i långa argumentationskedjor omdefiniera Sverigedemokraterna som både medmänskliga och Sverigevänner på riktigt. De efterföljande frierierna till fattigpensionärer och försvarsvänner drunknade dock i alla hårda attacker, och måltavlorna var många: Reinfeldt, Borg, Ullenhag, Löfven, Schyman, Sjöstedt och extremister samt organiserade tiggare och svensk invandringspolitik.

Retoriska grepp

Åkesson tog avstamp i Stefan Löfvens tal om frihetsklockor från i söndags, men där Löfven alluderade på Martin Luther King var det för Åkesson istället Tennysons nyårsklockor som i sverigedemokratisk tappning fick ringa in det nya som är på riktigt, ringa ut det gamla falska.

Annars var talet fritt från retorisk finess med klumpiga formuleringar som uppmaningen ”kladda inte ditt kladdiga kladd på historiens hjältar” till Löfven, och ändlösa hopningar med närmast identiska meningar som ”Jag önskar att Gudrun Schyman kunde vara lika tydlig”, ”Jag önskar att Stefan Löfven kunde vara lika tydlig”…

Förbättringsförslag

Jimmie Åkesson begick den retoriska dödssynden att vara långtråkig genom att med monoton röst hålla Almedalens längsta tal – 53 minuter av långa upprepningar som aldrig ville ta slut. Det fick kärntrupperna att nicka till eller lämna sina platser i förtid. Tidigare års verklighetsbeskrivningar med konkretion och engagerande livsöden hade ersatts av en utförlighet som inte lämnade något kvar åt vare sig åhörarnas slutledningsförmåga eller fantasi. Därför blev publiken passiva åhörare istället för engagerade medskapare.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.