Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Politik

Retorikexperten: Jonas Sjöstedt ville aldrig sluta tala

Retorikexperten Fredrik Söderquist granskar talen under Almedalsveckan.

Retorisk situation

Jonas Sjöstedt har hittat den valvinnande frågan om förbud mot vinster i välfärden, men räcker det i längden att säga blankt nej? Vänsterpartiet har stannat i opinionsundersökningarna och kan inte heller släppa miljö- och jämställdhetsfrågorna till S, Fi och Mp om partiet vill ha inflytande och bli en naturlig del av en rödgrön regering. Jonas måste fånga opinionsvindarna utan att hamna på direkt kollisionskurs med S och MP – de tilltänkta samarbetspartierna. V får inte heller tappa för många röster till Fi. Här handlar det om en svår balansgång och ett behov att nyansera de egna förslagen utan att ställa ultimativa krav som stänger dörren för en plats i Löfvens regering.

Huvudintryck

Jonas Sjöstedt höll ett av sina bästa tal i Almedalen i kväll. Borta var den aggressiva kritiken, det monotona malandet om detaljer eller den sedvanliga spretigheten som springer ur ambitionen att täcka upp alla politikens områden. Utgångspunkten var istället historien om välfärdsarbetaren Jeannette och hennes kamp för att skapa kvalitet i välfärden. Hon fick besjäla de problemen om vinster i välfärden medför, men också den kraft som finns i att låta äldre och personal tillsammans ta över verksamheten som ett alternativ till riskkapitalisterna. Därmed hade Sjöstedt en tydlig historia som han kunde återkomma till och utgå ifrån när han beskrev samhällsproblem, pekade mot de politiska visionerna eller lanserade olika politiska förslag som alternativ till att vara en nej-sägare. Det fungerade utmärkt minnesmässigt om han hade haft modet att avsluta i tid. Nu blev det mycket vattentramp i slutet med alla sammanfattande upprepningar.

Retoriska grepp

Jonas hade en stark närvaro, utstrålade självsäkerhet och hade en utmärkt kontakt med publiken. Inledningsvis recenserade han de tidigare partiledarnas tal med slagsida åt Hägglund, Åkesson och Reinfeldt, vilket skapade igenkänning och skratt hos publiken. Det var också retoriskt skickligt att hålla sig till historien om Jeannette och där få in flera politiska dimensioner som miljötänkande, medinflytande och feminism istället för att introducera nya exempel och historier.

Vänsterpartiet har också lämnat den traditionella tankemodellen, där olika system ställs mot varandra. Istället är utgångspunkten människors drivkrafter, där girighet får ställas mot solidaritet och medmänsklighet. Dessa abstrakta värdeord får sedan besjälas av Jeanette – en person som vi kan identifiera oss med och känna sympatier för.

Förbättringsförslag

Jonas Sjöstedt byggde upp ett starkt tal, men visste inte när han skulle sluta. Nu staplade han lämpliga avslutningar på varandra, vilket förvirrade publiken och resulterade i Almedalsveckans näst längsta tal. Därmed blev talet något av ett antiklimax helt i onödan. Lita på att ditt budskap går fram och att publiken kan dra sina egna slutsatser får bli det sammanfattande rådet för Sjöstedts framtida tal. Viljan att hela tiden uppmuntra till småapplåder bidrog säkert också till att det blev en utdragen historia.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.