Sakfrågorna drunknar i debatten om EU:s makt

Den som tycker att det borde svänga lite mer om EU-valrörelsen kan söka upp en stor grupp folkpartister som pratar om Europa. Handflator härdas när listan till EU-valet ska fastställas i riksdagens gamla andrakammarsal. Det blir flera applåder för varje kandidat.

Men vid ett tillfälle blir det alldeles stilla i salen. Det är när Jasenko Selimović, som är tredje person på Folkpartiets EU-valsedel, berättar om den där dagen, när han och hans vän flydde åt var sitt håll i krigets Sarajevo för mer än tjugo år sedan. Vännen stoppades.

– Sedan blev han tvungen att rikta granater mot det hyreskomplex där hans föräldrar bodde, säger Jasenko Selimović.

Hans vän överlevde inte kriget. Själv kom han till Sverige, och blev teaterchef och senare folkpartistisk statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet.

Klicka här för att se en större version av grafiken.

Nu lämnar han sin post för att satsa på Europapolitiken. Han har lovat sig själv och sina vänner från Bosnien att göra allt han kan för att EU ska utvidgas till fler länder på Balkan, förklarar han för sina partikamrater.

Efteråt berättar han att han tvekade lite över att hålla talet.

– Jag är rädd för att missbruka andra människors personliga tragedier i den politiska debatten. Men vissa saker måste sägas, för att vi ska förstå vad som är riktigt viktigt. Jag har upplevt kriget. Det ska inte hända någon igen, säger han till Dagens Nyheter.

När Jasenko Selimović talar om EU, talar han om ett fredsprojekt. Själva grundargumentet för hela samarbetet. Det är ingen slump. Folkpartiet går till val på devisen ”Ja till Europa”, två decennier efter folkomröstningen om medlemskapet.

– Vi är tillbaka i att förklara varför vi har skapat EU. Det måste göras om igen, säger Jasenko Selimović.

Det är den ekonomiska krisen som gör att debatten börjar om. Den har skapat en våg av främlingsfientlighet i hela Europa, säger han.

– Europa är lite på dekis. Framtidstron är liten och människor rädda. Det yttrar sig i olika försök där människor vill skydda sig själva, i protektionism och isolationism.

Det är inte så konstigt om just Folkpartiet vill beskriva EU-valet som en kamp mellan nationalism och internationalism. Det kan gynna de alltid så EU-entusiastiska folkpartisterna att lämna höger-vänster-skalan och framhålla en dimension där de får en tydlig kantposition.

Men de är inte ensamma om att varna för nationalism så här i EU-valrörelsens startskede. När Social­demokraterna nu lovar att slåss mot lex Laval – domen som banat väg för utländsk arbetskraft – talar Moderaterna om ”nationalistiska strömningar”.

Precis som med sloganen ”Ja till Europa” är det långt ifrån första gången som anklagelser om nationalism dyker upp i den svenska EU-debatten. Skillnaden mot tidigare är att det numera finns ett ganska etablerat parti med en nationalistisk agenda i Sverige, om man med nationalism menar starkare nationalstat med tydligare gränser mot resten av världen.

Enligt Andreas Johansson Heinö, statsvetare och forskare på den liberala tankesmedjan Timbro, kan Sverigedemokraterna tjäna på att andra partier sätter i gång en debatt om nationalism och internationalism.

– Det är nära nog en allmän statsvetenskaplig lärdom att alla partier är beroende av uppmärksamhet. Man gynnar nationalister när man lyfter deras frågor. Det har vi sett i nationella val, säger han.

Enligt opinionsmätningarna är nationalistiska partier på frammarsch i Europa. Men siffrorna är osäkra. Och det är ovisst hur Sverigedemokraterna påverkas.

Tidigare har partiet haft svårt att få sina kärnväljare att gå och rösta i EU-val.

Partiets toppkandidat Kristina Winberg är inte ens särskilt intresserad av att prata om nationalism i Europa.

– Jag värnar om Sverige, det är inget konstigt i det. Jag värnar om att vi ska ha det bra. Men för mig handlar det om demokrati. Det här monsterbygget som ska bestämma allt, det vill vi inte ha, säger hon.

Det kan finnas särskilda skäl till försiktigheten. Sverigedemokraterna vill inte bli förknippade med vilka rörelser som helst ute i Europa. Det finns partier som inte är rumsrena. Dit hör ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning. Dem kan Kristina Winberg inte tänka sig att samarbeta med.

– Jag har hört att de har vapen på sig när de går in i parlamentet och det tycker jag är fruktansvärt, säger hon.

Hon vill inte säga något om vilka partier hon kan tänka sig att samarbeta med i parlamentet. Hon pratar desto hellre om hur hon vill ha debatt på hemmaplan om EU:s makt.

– Det EU som vi röstar om i dag, är inte samma EU som vi folkomröstade om för tjugo år sedan, säger hon.

Det är inte bara Folkpartiet som varnar för nationalism, och det är inte bara Sverigedemokraterna som vill diskutera hur de kan stoppa maktöverföringen till Bryssel. En rad partier rustar sig för en övergripande debatt om EU inför parlamentsvalet i maj. På den borgerliga sidan har både Kristdemokraterna och Centerpartiet pekat ut ”begränsa EU:s makt” som en viktig valfråga.

Man kan säga att det är den gamla vanliga debatten för eller emot EU-samarbetet som går igen.

I många andra länder har Europaparlamentsvalen blivit en fingervisning om var väljarna befinner sig i den nationella politiken. Många passar på att göra en markering mot sittande regeringar.

I Sverige har EU-valen handlat om EU. Men från 1995 och fram till år 2004 var den viktigaste frågan för väljarna helt enkelt om man gillade eller ogillade unionen. Folkomröstningen om medlemskapet dröjde kvar.

Den trenden bröts för fem år sedan.

– Vid valet 2009 blev det mycket mer fokus på sakfrågor. Frågan om att gilla eller ogilla EU försvann inte helt, men väljarna tyckte att frågor som miljö, integritet och sysselsättning var viktigare, säger Linda Berg, statsvetare och föreståndare för Centrum för Europaforskning.

Hon ser tecken på att debatten är på väg att vända igen, tillbaka till ja eller nej till hela samarbetet.

– Vi får se vad som händer när partierna kommer ut på banan med sina kampanjer, men det är klart att det finns en risk för en återgång, säger hon.

Hon är inte ensam om den bedömningen.

– Valrörelsen 2009 var lite mognare med mer fokus på sakfrågor. Jag är rädd för att vi är på väg tillbaka. Alla partier har inte kommit med sina valmanifest än, men jag är inte optimist, säger Andreas Johansson Heinö.

Forskarnas uppfattning är tydlig. De tycker att EU-valet borde handla om sakpolitik som parlamentet har makt över. Det finns så många viktiga frågor på dagordningen: Krishanteringen, den fria rörligheten, jordbrukspolitiken, klimatfrågorna.

– Det blir problematiskt ur ett demokratiperspektiv om det blir så mycket fokus på frågor som parlamentet inte har att göra med. Vi har ju inga val som handlar om vi gillar eller ogillar Sverige, eller gillar eller ogillar Skövde, säger Linda Berg.

Möjligen är Sverige den här gången mer i samklang med andra länder i Europa. Det pågår en intensiv debatt om EU-projektet i många av medlemsländerna. Det finns ett växande missnöje med unionen, och den beror inte enbart på eurokrisen.

– Naturligtvis är detta också en konsekvens av att man från EU-håll har varit dåliga på att bilda opinion för hela integrationsprojektet. Då är det på högerkanten och vänster­kanten som alternativen finns, säger Andreas Johansson Heinö.

Den som vill att det ska svänga lite mer i EU-valrörelsen, kan åka till en dagcentral i Kungsängen utanför Stockholm. Några äldre damer tjafsar rätt livligt över kortleken.

– Kan jag få räkna utan att ni börjar prata, fräser en av tanterna.

– Dessa låga kort, suckar en annan.

Sedan tar spelet slut, för ett par av damerna ska lyssna på Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Han talar om kampen mot riskkapitalister och bemanningsföretag, och så blir det lite EU i finalen.

– Det finns många som varnar för att valet ska bli en framgång för nationalister och rasister, men det kan också bli en framgång för vänstern, säger Jonas Sjöstedt.

Han befinner sig på hemmaplan i bildlig bemärkelse.

Under över tio år, fram till 2006, var han ledamot i EU-parlamentet och en av Sveriges mest profilerade EU-kritiker. Nu känner han valvinden.

– EU är inne i en väldig kris. Som jag ser det finns det två huvudorsaker. Det ena är väldigt snabb centralisering av politisk och ekonomisk makt, med valutaunionen som ett stort misslyckande. Det andra är den här blinda övertron på den fria marknaden, säger han.

Han vägrar att se debatten om EU:s makt som ett val mellan nationalism och internationalism. Men han kan se en nationell dimension av valet.

Ingen vet hur EU-valet i maj kommer att påverka riksdagsvalet i september. De flesta partier är försiktiga i sina mål eller prognoser. Ingen vill misslyckas. Men Jonas Sjöstedt vågar gå på offensiven.

– Regeringspartierna hoppas att de ska klara att vända opinionen i maj, precis som de gjorde 2010. I maj i år är det EU-val. Om de går på pumpen där, säg att Centerpartiet och Kristdemokraterna ramlar ur, ja, då kommer det att vara väldigt demoraliserande, säger han.

Och så får åhörarna i Kungsängen höra en ny slogan: ”Varför besegra Reinfeldt en gång, när man kan göra det två?”

Men det är inte bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som försöker fånga upp de EU-kritiska strömningarna. För några veckor sedan kom nyheten att Junilistan ställer upp i valet i maj.

Den tidigare folkpartistiska riksdagsledamoten Camilla Lindberg är en av kandidaterna. En nyhet som gav upphov till flera kommentarer på sms: ”Är du nationalist?”.

– Det är ganska svårt att gå ut och säga att man är kritisk till delar av EU. Man blir lätt kallad för rasist eller nationalist, säger hon.

När hennes forna partikamrater talar om nationalism och internationalism, väljer hon att prata om frihet och förmynderi.

– Jag är liberal, jag är positiv till den fria rörligheten. Men i dag ser jag en maktfullkomlighet i EU, där alla ska stöpas i samma form. Det måste vi kunna diskutera utan att åter­upprätta nationalstaten, säger hon.

På en punkt är hon fortfarande överens med sitt gamla parti: Även Camilla Lindberg vill använda EU-valet i maj till att prata om de stora dragen i Europasamarbetet.

– Nej, jag är inte säker på att det är rätt tillfälle, säger hon.

– Men när ska vi annars ta debatten? Det passar ju aldrig.