Jonas Attenius, Socialdemokraternas gruppledare i Göteborg, sitter längst bak i spårvagnen på linje 11 till Kortedala. En kvinna med en liten dotter frågar vem han är, eftersom en fotograf följer med.

Han säger något om de stora skillnaderna som syns på spårvagnslinjen mellan Angered och Långedrag.

Hon säger:

– Jag gillar hur det var på Palmetiden, det där med fördelning och klasskillnad. Jag röstade på SD senast.

Jonas Attenius ska inte bara ”hämta hem” sossar som försvunnit till Sverigedemokraterna – och få de som funderar på att gå kvinnans väg att låta bli. Han ska också visa att Socialdemokraterna fortsatt är att räkna som ett stadsbärande parti som kan ta ansvar för en kärv ekonomi. Och han måste klara det utan att de trogna förförs av lockropen från vänsterpartister som inte missar tillfällen att utmåla S som ett stödparti till ”lilla högerstyret”.

Sammantaget en så kallad utmaning för en relativ nykomling i politiken, en 51-åring från Ytterby utanför Kungälv som jobbat som snickare på byggen i 27 år som gick med i Partiet så sent som 2006. Men som sedan 10 juni i år, efter fyra månaders offentligt drama då Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson sparkades, är ny gruppledare och ansikte utåt. En position där han får finna sig i att bära medlemmars minnen av Göran Johanssons glansdagar. Ett skifte framtvingat efter ett valnederlag följt av att S för första gången på 24 år tvingades lämna stadens styre och där Attenius efterträtt kvinnan som i många år var just Göran Johanssons närmaste medarbetare.

Så vi ses, som av en händelse, på spårvagnen till Kortedala torg, en gång mönsterstadsdelen där Göran Johansson föddes och dog, och på vägen dit passerar linje 11 kullagerfabriken SKF där företrädaren tillbringade 60- och 70-talet på verkstadsgolvet.

Det är lätt att förledas till liknelser Johansson och Attenius emellan. Men här finns även helt andra bilder:

Som den med Jonas Attenius som seglare.

Vi kom faktiskt VM-femma i La Rochelle 2001, så det var ju på ganska hög nivå

– Vi kom faktiskt VM-femma i La Rochelle 2001, så det var ju på ganska hög nivå. Vi tränade så in i bomben. Men jag har aldrig lyckats ta mig till Whitbread, som det hette på den tiden. Det var min dröm en gång i tiden, berättar han.

Som den med Jonas Attenius som soldat.

Två vändor i FN- och svenska snabbinsatsstyrkan i Bosnien och Kosovo.

– Vi levererade hjälpsändningar till familjer långt upp i bergen, ibland med bandvagn. Det gav mig ett helt annat perspektiv; fy fan vad bra vi har det! Men varför har vi det så bra? Varför? Det är inte så himla långt till forna Jugoslavien. Vad hände där? Helt plötsligt började folk slå ihjäl varandra över gränserna. Då kunde jag nog inte riktigt svara, men det blev en tankeställare för mig, någon form av uppvaknande som har gett perspektiv om att vårda och utveckla demokratin. Om solidaritet, att känna empati för andra människor. 

Seglare. Soldat. Sosse. 

Och Samarbetsman?

Efter de senaste årens bottenfrusna relationer mellan Stadshuset och rörelsens ledning i Folkets hus på Järntorget ropades efter en sådan. Eller som valkommittén uttryckte sig i våras då hans namn lanserades: ”I den svåra parlamentariska situation som Göteborg befinner sig i krävs en person som kan bygga relationer och kompromissa, utan att för den sakens skull inte vara glasklar med riktningen framåt”.

Det höjdes därför på ögonbrynen när Jonas Attenius förra söndagen meddelade att S tillsammans med Demokraterna skulle kräva återremiss när fullmäktige dagen därpå samlades för att rösta om budgeten. Var S plötsligt ute efter att avsätta Alliansen, trots allt? 

Just nu pågår överläggningar i Stadshuset.

Nej, det här handlade inte primärt om att försöka ta över styret. Men vi var tvungna att agera.

– Nej, det här handlade inte primärt om att försöka ta över styret. Men vi var tvungna att agera på något sätt när vi såg hur pass långtgående högerstyrets budgetförslag verkligen var, säger Attenius.

Detta behov, av att markera en ny hållning, en ny sorts kamp, blev tydligt även under DN:s två timmar långa intervju med honom; nu när S inte längre styr, måste frustrationen i rörelsens bas höras tydligare. Om den eländiga minutjakten i hemtjänsten, bristen på likvärdighet i skolan – och den kanske största huvudvärken av dem alla, hur förhålla sig till Sverigedemokraterna, vars idéer känns så hemtama inte minst hos många av Jonas Attenius gamla snickarkolleger.

 

– Det är ett jätteproblem i våra egna led i byggbranschen med att så många röstar på SD, det är ju mina gamla kompisar. De gillar inte att vi samverkar åt höger, en del går till V, andra till SD, säger han medan spårvagnen närmade sig Kortedala torg.

Där delade han tillsammans med andra i partiet ut flygblad med texter som ”Alla ska ha råd att åka kollektivt – Därför vill vi sänka priset på månadskortet med 135 kr”.

”Rörelsen vacklar, jag vet det, jag hör folk” säger en man som pratat med en av Attenius kolleger.

Om mötet med människor som här på torget säger Attenius:

– Bara att få folk ta in att det inte är S som styr längre, det är en jätteuppgift, det känns väl som att S har styrt sen kriget... Farsan var ju i chock när Fälldin tog över 76.

På Kortedala torg, där många nyanlända rör sig, är arbetslöshet ingen ovanlig tillvaro. A-kassan och att stämpla har Attenius egen erfarenhet av, från när konjunkturen dök i början på 90-talet.

Känslan av att vara arbetslös och stämpla, påverkade den dig?

– Jag har alltid jobbat på ackord och tjänat rätt bra för att vara LO-medlem. Vi är ju den sista branschen som har ackord, ungefär 25 procent av byggena har det nu. Så jag hade ingen kris på så vis, men det fanns ju familjefäder runt bordet som hamnade i prekära situationer. Då gick man till Järntorget varannan vecka och lämnade in kassakortet i en låda, och då träffade man folk… så visst fanns det desperation. 40 procent arbetslösa i byggbranschen i stan runt år 94-95! Det är svårt att fatta den siffran nu. 

Det var förstås omöjligt att inte där, i Kortedala, fråga om Attenius har någon egen relation till Göran Johansson, företrädaren som i praktiken styrde Göteborg under två decennier fram till 2009.

Göran Johansson var delegationsledare och jag ombud. Då blev jag lite star struck när jag fick uppleva honom in person, så där nära.

 Träffade du Göran?

– Ja, faktiskt… 2013 var kongressen i Göteborg och Göran Johansson var delegationsledare och jag ombud. Då blev jag lite star struck när jag fick uppleva honom in person, så där nära. Jag var fascinerad av honom.

Det var då. I vintras var Jonas Attenius med och röstade för att Göran Johanssons dåvarande politiska sekreterare Ann-Sofie Hermansson inte längre hade fullmäktigegruppens förtroende. 

Hur var det att alls ha en sån omröstning?

– Extremt jobbigt, jag beklagar verkligen att vi hamnade där. Det menar jag, uppriktigt.

Det är inte sällan som man fortfarande hör folk säga att det var bättre på Göran Johanssons tid, för ”då fanns det någon som kunde fatta beslut”. Vad tänker du om sånt?

– Jag tittade faktiskt på det nyligen, om det var 2006 när Göran presenterade sin kommunstyrelse efter valet. Han hade åtta kommunalråd, och så V och MP med sig, och drygt 36 procent av rösterna och majoritetsstyre i stan. Nu är jag lite rå, men då var det ganska enkelt. Det går inte att jämföra, den stora skillnaden är att det är så utspritt i dag.

Det är väl belagt att de stora partiernas hantering av trängselskatten och tågtunneln Västlänken ledde fram till jordbävningen i senaste kommunalvalet.

Hur tänkte du själv om Västlänken och de politiska besluten kring den?

– Jag kan svara kort: Jag var aldrig med när besluten togs.

Vad Jonas Attenius däremot själv ansvarar för är det rätt dramatiska avtal som slöts primärt mellan S och Moderaterna men även flera andra partier måndagskvällen 2 september. Dokumentet bär rubriken ”spelregler för ekonomin”.

Vem tog initiativet?

– Ja, rubriken är ”Spelregler för ekonomin”. Ja, vi är överens med M, men även fler, som Vänsterpartiet. Det är viktigt. Men grundingången var något helt annat, det var formaliafrågor som Axel Josefson (Moderaternas gruppledare, DN:s anm) var väldigt angelägen om, som ledningen för stadens bolag. I den andra vågskålen låg att jag är väldigt mycket emot de dyra privatiseringarna, som LOV, Lagen om valfrihet i välfärden. En sådan fråga var det som kallas för utmaningsrätten. Det kan man göra inom vissa områden, men i det uppdrag som kommunstyrelsens majoritet, Alliansen, Demokraterna och SD, gav till stadsledningskontoret ville man se en modell som gav rätt till utmaning av allt – allt som inte är direkt myndighetsutövning. För mig är det mycket problematiskt. 

Det här dokumentet säger ju inget om att ni så att säga ska släppa fram Alliansens budget, men var det ändå en del av samtalen? Att ni lägger en egen budget i år och inte förhandlar med V, MP och Fi? 

– Det kan jag säga att så var det absolut inte. Inga sådana inslag över huvudtaget.

Passar det kanske Socialdemokraterna i Göteborg att bida er tid i opposition hela mandatperioden?

Attenius dröjer lite på svaret.

– Det är svårt att säga om det passar oss… jag ser det nog inte riktigt så, utan jag ser mer ”vad har vi för möjlighet att få igenom vår politik?”. Så här tänker jag ibland: I Göteborg var det 72 512 personer, tror jag, som röstade på S och med det blev vi största parti. Min roll här och alla våra företrädares i nämnder och styrelser är ju att få igenom så mycket sossepolitik det bara går, och det gör vi oaktat om vi styr eller sitter i opposition. Och som det har utvecklats under året… de andra vet att vi är största parti, och det gör oss attraktiva att prata med. Att vara i det läget just nu, i fri opposition, känner jag ändå att det är ett bra läge.

Jag brinner för det! Jag är så jädra dedikerad till det. För mig är det inte snack! För mig är det på riktigt!

De rödgrönrosa föreslår i sin budget att skatten höjs med 40 öre. Vad säger du till dem som vill ”säkra välfärden” genom att höja kommunalskatten?

– Det är problematiskt med kommunalskatten eftersom den är platt till sin konstruktion. Men det är ju det instrument vi har. Den slår ju mycket hårdare mot Angered än mot Askim. Det är ett bekymmer i sig. Samtidigt är jag otroligt mån om att vi har en generell välfärd av hög kvalitet. Eller mån…. Jag brinner för det! Jag är så jädra dedikerad till det. För mig är det inte snack! För mig är det på riktigt!

– En del kan tycka att ”du sitter där i kommunhuset på dina höga hästar, långt från verkligheten”. Men nej, jag är inte så jädra långt ut. Härom dagen var jag och träffade skyddsombuden inom Kommunal på Betaniahemmet bredvid Askimsbadet. Där sitter hela gänget liksom, det är dom det handlar om.

Du var inne på det tidigare: En del av dina gamla byggarkompisar som lockas av Sverigedemokraterna… hur går det snacket och vad svarar du? Gör det ont?

– Ja, det gör det. Och jag måste säga att det är väldigt svårt. Så här, och nu tänker jag den gamla hederliga vänster-högerskalan… det är en sak var man befinner sig där, men så har du den andra skalan, som brukar kallas Gal-Tan… går du ner i en byggbod hamnar du en bit ner på Tan-skalan (Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk, DN:s anm), men ibland ganska mycket vänsterut på den andra skalan. Den kombinationen finns ju inte riktigt i politiken i dag. Hur möter du upp det på ett bra sätt?

Jag möter ju klassiska frågor när jag är ute som att ”man kommer hit och tar jobben” och ”på vilka villkor är man här” och så vidare.

– Det här är ju också en känslig miljö i dag, vilka frågor får man prata om och inte prata om i dag? Den är ju högaktuell nationellt, och så fort man hanterar praktiska frågor i en kommun, man hamnar lite som kan uppfattas… så är man där och på oss direkt, kanske mer då från Gal-sidan, från vänster. Den är jätteknepig. För vi har en stor del av vår väljarbas där nere, så är det. Vi behöver hämta hem dem, och det kommer att bli en utmaning framåt. Det får vi verkligen fundera på hur vi vill göra det på ett bra sätt. Jag möter ju klassiska frågor när jag är ute som att ”man kommer hit och tar jobben” och ”på vilka villkor är man här” och så vidare. 

Jonas Attenius blir påtagligt engagerad när vi pratar välfärd. Inte riktigt så när vi berör en annan, ny och stor del i många politikers liv: framställningen i sociala medier.

Inga inlägg på Twitter eller Instagram även om du har 124 följare. Är det något du vill dyka ner i eller fortsätta hålla dig ifrån?

– Varför jag inte är på Twitter? Jag är på Facebook, och jag skriver medlemsbrev. Jag tror delvis att det är en generationsfråga. Mina yngre kolleger är på mig som sjutton. Jag fattar vitsen, jag ser ju hur mina döttrar håller på. Jag hoppas bara att deras hjärnor lär sig, jag skulle bränna ut mig direkt. Men twitter… det känns lite som en elitkanal. Vad ger det..? 

Att döma av snacket på Kortedala torg... inte så värst mycket.