Vad kommer att hända med arbetet i EU-parlamentet när många av de nya ledamöterna som utses har en EU-kritisk inställning – eller som i fallet med de 28 ledamöterna från Nigel Farages Brexitparti, inte ens tycker att de borde sitta i parlamentet? När blir det ett problem för arbetet? 

Ja, väldigt snart, menar Jonathan Polk, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och forskare i EU-politik. 

Valresultatet pekar mot en fragmentering av EU-parlamentet, där det troligen kommer att bildas flera och mindre partigrupper vilket leder till problem med att samla majoriteter. EU kan komma att uppfattas som än mer byråkratiskt.

– Det kommer att kräva bredare koalitioner för att få igenom lagstiftning, och de nya EU-kritiska grupperna kan potentiellt göra processen långsammare. Det kommer kanske att landa i att man ofta behöver samarbeta och nå överenskommelser inte bara emellan tre partigrupper, nu kanske det kommer att behövas fyra. Om du tänker dig en situation där EPP, S&D, Alde och även De Gröna ska komma överens så kommer det att bli mycket mer komplicerat, säger Jonathan Polk.

Samtidigt påpekar han att de EU-skeptiska partierna faktiskt lyckats sämre i valet än vad opinionsmätningarna visade, och inte nått upp till de 1/3 av mandaten som diskuterades. 

– Det betyder inte att de inte kommer att ha påverkan på EU de närmaste fem åren, men det visar att man kan förhålla sig mer skeptisk till det narrativ om ”en våg av populism” som förekom i samband med valet.

Den första prövningen för ett splittrat parlament kommer att bli när toppjobben i EU-kommissionen ska utses, de väljs med majoritetsomröstning vilket betyder att kandidaterna till respektive jobb måste få minst 50 procent av parlamentsledamöternas röster.

Bara det är en stor utmaning, enligt Jonathan Polk. Men Brexitpartiets ställning kan göra det ännu svårare att enas. 

– Eftersom vi inte vet hur länge Brexitpartiets ledamöter kommer att sitta där så kommer man troligen att behöva supermajoriteter på omkring 60 procent för att vinna nomineringarna, säger han. 

Hur Brexitpartiet och Nigel Farage i övrigt kommer att agera i EU är svårt att förutsäga. Kan man vänta sig att de går in för att motarbeta eller blockera arbetet i parlamentet?

– Det är extremt svårt att veta vad man kan förvänta sig av Brexitpartiet, särskilt som vi inte vet hur länge de kommer att finnas i parlamentet. Nigel Farages tid där under Ukip var inte särskilt konstruktiv, han var borta mycket från parlamentet och hade inte någon särskilt uppbygglig agenda angående vad han ville med EU. Utifrån detta kan man kanske förvänta sig samma sak av honom och Brexitpartiet, men det är svårt att säga. 

När det gäller de högernationalistiska EU-kritiska partier som nya italienska Lega som gått kraftigt framåt, och franska Nationell samling (tidigare Nationella fronten), har den typen av partier tidigare haft svårt att bilda gemensamma partigrupper i parlamentet. 

– Hittills har de delat upp sig på tre olika partigrupper i EU, och det är till stor del för att en del partier uppfattats som för extrema.  Ett exempel är när Jimmie Åkesson sade att han inte ville jobba ihop med Nationella fronten för att de står för nära Ryssland. Problemet för de här partierna är att efter ett framgångsrikt val få en sammanhållen och i längden varaktig arbetsgrupp som får fullt stöd av sina respektive medlemmar.

Kan det lyckas? 

– Det är möjligt, men jag vet inte om jag skulle säga att det är troligt, med tanke på den stora omsättning som det varit tidigare på den här sortens EU-kritiska, högernationalistiska partier. 

Vad skulle de driva för frågor? 

– Det har blivit ett skifte där de flesta partierna ändrat sig från ett direkt önskemål att deras länder ska lämna EU, och att upplösa EU, till en önskan om att reformera EU inifrån. Vad det betyder i praktiken är inte klargjort, men typiskt sett är det en stark drivkraft i de här partierna att flytta mer beslutsfattande till de nationella regeringarna och parlamentet, och bort från EU. I synnerhet när det gäller frågor som migration, asylpolitik och av det slaget. 

Det högernationalistiska italienska Lega, som är en av vinnarna i EU-valet och får 28 mandat i EU-parlamentet, anser Jonathan Polk vara ett viktigt parti att förstå. 

– Det är sannolikt att det här resultatet kan leda till nyval i Italien. De verkar ha blivit en dominerande kraft i italiensk politik, och får i förlängningen inflytande i europeisk politik. Partiet faller under den bredare gruppen med högernationalistiska partier, som driver frågor om att flytta beslutsfattande tillbaka till medlemsländerna, och motstånd mot att migrationsfrågor ska behandlas på EU-nivå. 

Polska Lag och rättvisa är ett bra exempel på att många högernationalistiska och EU-kritiska partier inte längre förespråkar att man ska lämna EU, eller en upplösning av unionen. Partiet fick 45 procent av polackernas röster, och 26 mandat i EU-parlamentet.

– Stödet för EU är extremt högt i Polen, en stor majoritet av befolkningen är för. Tanken att lämna EU är inget som de stödjer, vad de är intresserade av här är att omdefiniera EU bort från det de ser som ett kosmopolitiskt, elitistiskt, liberalt projekt till ett mer kulturkonservativt som tar hänsyn till nationella olikheter.