”Vi kan inte lämna över till en generation som förstör allt”

Det håller inte, det håller inte alls. 

Richard Jomshof har lovat medlemmarna på Gotland den korta föreläsningen om partiets ideologi.

Men efter en och en halv timme har han fortfarande inte nått slutpunkten och då ställer en kvinna i publiken frågor om islam. Det är inte ett sätt att få partisekreteraren att sluta prata.

– Vi måste bekämpa de idéerna för de bryter ned vårt samhälle, säger han.

Han berättar om ett samtal uppe i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan, när han möttes av bestörtning för att han vägrade jämställa Jesus med profeten Muhammed. 

Richard Jomshof är inte troende och föredrar vetenskap framför religion. Men han säger att kristendomens grundare i alla fall verkar ha varit en sympatisk person med ett kärleksbudskap, medan profeten Muhammed förde krig.

– Vid något tillfälle avrättade han mellan sexhundra och niohundra pojkar och män, judar. Kvinnor och barn tog han som slavar. Han erövrade karavaner. Och det finns många exempel på människor i hela världen som har begått liknande handlingar. Men hur kan man säga att det är samma sak som kristendomen, undrar Richard Jomshof.

Frågan är retorisk. I den här möteslokalen på ovanvåningen av restaurang Monroe’s i Visby finns ingen som protesterar mot Richard Jomshofs summering av en världsreligion.

Som så ofta på Sverigedemokraternas tillställningar är stämningen snarast andäktig. Detta är folkrörelsen där medlemmarna sitter blick stilla när ledarna pratar. På väggarna hänger porträtt av ikoner som Marilyn Monroe och David Bowie, och på första bänk sitter en musiker som ser ut lite som Elvis Presley.

Richard Jomshof ser ut som – tja, Richard Jomshof, med den karakteristiskt sneda luggen i en båge ned mot vänstra kindbenet. Det är en extravagant frisyr i svensk politik. Sverigedemokraternas partisekreterare har ett förflutet som musiker i syntbandet Elegant Machinery. Han är vegetarian sedan 25 år tillbaka. Han har rötter i ett annat land. Han är lärare i samhällskunskap, geografi, religion och historia. 

När jag porträtterar politiker brukar jag sträva efter att komma bort från stereotyperna. Det är det minsta problemet i fallet Jomshof. Jämfört med andra SD-toppar är han avslappnad i kontakten med journalister. Han är inte den främste strategen, men han förkroppsligar Sverigedemokraternas strategi på senare år: Hårda budskap i mjuk ton.

– Jag föraktar inte alla muslimer men jag avskyr islam. Muhammed var en fruktansvärd människa, säger han.

•••

Richard Jomshof föreläser en god stund för partikamraterna om filosofen Roger Scruton och idén om oikofobi – motsatsen till främlingsfientlighet, när man ser ned på den egna kulturen och de egna traditionerna.

Han påminner om den tidigare S-ledaren Mona Sahlins gamla uttalande om att svenskar bara har ”midsommar och sådana töntiga saker”. 

Det måste vara Sverigedemokraternas absoluta favoritcitat från en politisk motståndare.

– Har hon sagt det? undrar en bestört åhörare.

– Ja, i en längre text, men det går inte att missförstå. Det är förödande. Att hon tycker så, det är helt okej, det får man göra i en demokrati. Men det är farligt för vårt land att den här sortens tankar får fäste, svarar Richard Jomshof. 

Mötet i Visby är ett i raden av utförliga föreläsningar för Sverigedemokraternas partisekreterare.

Inför ett val skruvas schemat upp: Landsdagar i Norrköping i november förra året, 30-årsjubileum och framtidskonferens i februari, valkonferens i mars. Besök i distrikten.

Gång på gång får jag höra honom beskriva situationen i Sverige i mörka ordalag. Partiet som vurmar för nationalismen ger samtidigt en svart bild av tillståndet i nationen. 

– Nu när vi har varit ute och Jimmie har pratat med poliser och vårdpersonal och blåljuspersonal, då får han ofta en väldigt mörk bild, ibland en extremt mörk bild. De upplever en jobbsituation som är väldigt krävande, de är ibland förtvivlade för att ingen lyssnar, säger Richard Jomshof.

Finns det en risk att det blir ni som svartmålar Sverige?

– Vi svartmålar inte Sverige. Det tycker jag att de andra är väldigt bra på att göra. Jag tycker att vi har beskrivit verkligheten på ett ganska korrekt sätt. Men sedan finns alltid risken att man hamnar i ett hörn. När vi kom in i riksdagen så pratade vi bara om problemen. Vi måste prata om lösningarna också. 

Det är ett typiskt svar från Richard Jomshof: Ja och nej på samma gång. 

Folk i partiet skämtar om att han kan ta ställning för två sidor samtidigt.

– Det har jag faktiskt gjort i vissa debatter, när jag känner att, vafan, båda har rätt. Jag har alltid försökt jämka och hitta kompromisser. Den egenskapen är ganska bra som partisekreterare när man ska prata med med arga distriktsordföranden och distriktsstyrelser.

Det är en särskild historia: Mittenmannen i ett pariaparti.

•••

Två månader efter resan till Gotland åker Sverigedemokraternas partiledning till Skåne. Det är hemmaplan för Richard Jomshof, även om han numera bor på Sturkö utanför Karlskrona med sin familj.

Han blickar ut över Helsingborgs hamn och Öresund.

– Jag älskar skärgården. Men jag kan sakna Helsingborg. Det är en av våra vackraste städer med närheten till Danmark och Helsingör. När man hängde i syntkretsar kunde man ta Pågåtåget till Malmö eller åka på konserter i Köpenhamn. I Karlskrona är man mer isolerad. Vart åker man där? Lessebo? Ronneby?

Föräldrarna skildes tidigt. Under låg- och mellanstadiet bodde Richard Jomshof i byn Glumslöv med sin mamma och styvpappa. Som tonåring bodde han en period hos farfar och farmor i Helsingborg.

– De tog emot mig med öppna armar. De har alltid stått mig väldigt nära. Farmor lever fortfarande, hon är över 90 år gammal, berättar han.

Farfar och farmor kom från Finland som arbetskraftsinvandrare efter andra världskriget. De bodde i stadsdelen Drottninghög i Helsingborg, som även på 80-talet skulle beskrivits som invandrartät.

– Mina vänner där hade ju en helt annan bakgrund. Det var aldrig någon fråga för mig. Det var under krigen i ex-Jugoslavien som jag började ifrågasätta konceptet. Väldigt många flydde hit och man sa att de skulle komma ut i arbete. Jag förstod inte varför. De borde ju återvända hem när kriget var slut.

Hur var det för farmor och farfar?

– De kom hit för att jobba i svensk industri. Finland var ju extremt sargat efter kriget. Den sortens invandring har jag aldrig sett som ett problem eftersom svensk industri behövde arbetskraft. Men det behovet avtog på 70-talet.

Det tog tid för Richard Jomshof att hitta hem politiskt. Han hann med en kort period i det moderata ungdomsförbundet Muf. Sedan gick han med i lokala Framstegspartiet, men fortsatte rösta på Moderaterna i riksdagsvalet. Ja till EU i folkomröstningen 1994.

Han umgicks mest i syntgänget.

– Där var det bara musiken som förde oss samman. Man blev inte sura på varandra för att man tyckte olika. Men sedan på 90-talet blev allt så allvarligt. Det var syntare som blev skinheads och det var andra som tog ställning för partier på vänsterkanten. I mitt gäng kunde vi umgås ändå. Jag stod någonstans i mitten.

Vid den här tiden skapade firandet av Karl XII den 30 november i Lund stort rabalder. Jomshof hängde med en gammal synthkompis dit vid ett par tillfällen i skiftet mellan 80-tal och 90-tal. Det var så han stötte på nystartade Sverigedemokraterna för första gången.

 – Min bild direkt blev bara ”vad är det här för tokstollar?” De var konstiga och våldsamma.

Ibland var vi helt förkrossade över att någon hade hittat på något dumt igen.

Så småningom kom han i kontakt med helt andra företrädare. Han hade blivit allt mer kritisk till flyktinginvandring som fenomen, han hade svängt i synen på EU, och han hade fått starka antipatier mot islam.

Efter valet 1998 gick han med i partiet.

Då var Sverigedemokraterna fortfarande ett marginellt flankparti som ville skicka tillbaka alla som invandrat till Sverige efter 1970, införa dödsstraff och förbjuda utomeuropeiska adoptioner. Richard Jomshof skulle spela en central roll i omdaningen av partiet, tillsammans med Mattias Karlsson, Björn Söder och Jimmie Åkesson.

Det är en i SD-kretsar mytomspunnen kvartett: ”De fyras gäng.”

– Det är klart att det är lite överdrivet, men det var jag och Jimmie och Mattias och Björn, som höll ihop. Vi åkte ofta till tillställningar tillsammans. Vi satt i bilen och diskuterade. Ibland var vi helt förkrossade över att någon hade hittat på något dumt igen, säger Richard Jomshof.

Skyll er själva, skulle man kunna säga. De fyra killarna från södra Sverige hade valt att gå med i ett parti med rötter i rasistiska organisationer som Bevara Sverige svenskt och med gamla nazister bland de tidigaste medlemmarna.

– Vi kände att det nog var enklare att försöka förändra det som var, än att börja om från början. Men visst var vi tveksamma ibland och visst hade vi diskussioner. Det kan jag lova dig. Man var rätt uppgiven emellanåt. Men sedan mötte man ändå vanliga och varma människor som hade samma ideologiska utgångspunkt och samma ingångsvärden som vi själva. De var fler än de som inte hade det.

Richard Jomshof var senioren i gruppen, sju år äldre än Björn Söder, åtta år äldre än Karlsson och tio år äldre än Åkesson.

– Men jag vill påstå att vi hade en jättestor vänskap, fast på olika plan. Björn hade också varit syntare. Vi kunde gå på konserter tillsammans. Mattias och jag kunde umgås med våra familjer och fira midsommar ihop. Med Jimmie har det kanske mer handlat om att ses på fester och ha kul ihop.

Successivt stärkte de fyras gäng greppet om partiet. År 2005 utsågs Jimmie Åkesson till partiledare och Björn Söder tog över som partisekreterare. Richard Jomshof hade en något lägre position som chefredaktör för SD-kuriren. 

Ska man som lärare föra vidare en demokratisk tradition så har jag svårt att förstå att jag som lärare inte ska våga tala om var jag står politiskt.

Samtidigt var han på väg att bli rikskänd som läraren som blev av med jobbet på grund av politiken. I oktober 2005 publicerade Sydsvenskan reportaget ”Sparkad för sina åsikter”, där den nuvarande DN-medarbetaren Niklas Orrenius berättade om hur Richard Jomshof kommit att betraktas som en martyr i sitt parti. 

– Jag var precis färdig lärare när jag tog det här steget in i partiet. Lite naivt kan man tycka i backspegeln. Att jag fick en massa problem var någonting som helt ärligt chockade mig. Jag hade väldigt svårt att hantera det, säger han, mer än tolv år senare.

Gång på gång – i Lund, i Karlskrona, i Växjö – fick han uppleva hur han nekades anställning eller hur tidsbestämda kontrakt avslutades. Hans flickvän – som numera är hans fru – hade svårt att förstå vad han höll på med.

– Hon hatade det. Hon hade dessutom en annan politisk bakgrund. Jag ska inte prata om henne, hon vill inte bli förminskad till att bara vara min fru. Men hon gillade inte alls det här. Samtidigt fattade hon väl lite grand att jag gjorde det jag gjorde, jag har aldrig bett om ursäkt. 

Förhållandet överlevde påfrestningarna. Men Richard Jomshof fick välja: Satsa på jobbet eller politiken.

– Jag kunde ha varit en av de där lärarna som jag träffar på ganska ofta, som hade hållit käften och varit tyst om mitt politiska engagemang. Men ska man som lärare föra vidare en demokratisk tradition så har jag svårt att förstå att jag som lärare inte ska våga tala om var jag står politiskt.

– Så sedan blev det… Kan jag inte jobba, så kan jag lika bra ge mig in i politiken på allvar. Jag var redan engagerad, jösses, jag satt ju i partistyrelsen. Men jag kände att jag skulle ta det fullt ut. Jag blev intryckt åt det hållet. Det var all in.  

•••

Det var 2009 som Sverigedemokraterna fick sitt mediala genombrott. Jimmie Åkesson skrev en debattartikel i Aftonbladet om att utbredningen av islam var det största utländska hotet sedan andra världskriget. På landsdagarna i Ljungbyhed höll den dåvarande internationella sekreteraren Kent Ekeroth ett brandtal om hur samhället anpassas till islam och hur "muslimska invandrare attackerar svenskar, kvinnor, judar och homosexuella, hur polis, ambulans, brandkår, bussar, skolor, byggnadsarbetare attackeras av importerade gäng som tack för att vi tog emot dem". SVT försåg sin inspelning med en varningstext.

Richard Jomshof applåderade kraftfullt.

När Borlängepolitikern Martin Strid i höstas klev upp i talarstolen på Sverigedemokraternas landsdagar och gjorde skillnad på 100 procent människa och 100 procent ”muhammedan” tog partiledningen avstånd. Strid uteslöts omedelbart.

Det är skillnad på att kritisera islam och muslimer, säger SD-ledningen. Den som återvänder till Kent Ekeroths tal kan ha svårt att uppfatta nyanserna.

– Jag vet ju vad Kent menade, han menar primärt de grupper som begår de här handlingarna. Vad jag vet har han aldrig sagt att alla muslimer begår den sortens handlingar. Men visst kan man i retrospekt fundera över om man kunde uttryckt det tydligare, säger Richard Jomshof. 

Det är kanske inte så lätt för den som lyssnar att höra skillnaden mellan islam och muslimer?

– Det är jättesvårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på i känsliga frågor. Men det har funnits folk som har pratat om kristna utan att man har tolkat det som att det gäller alla kristna i hela världen.

Man skulle kunna prata om finländare i Sverige som är överrepresenterade i viss statistik.

– Ja, vad är problemet?

Att du som skötsam kille från Helsingborg inte har ett dugg med det att göra?

– Äh, trams. Har det funnits och det har det, en överrepresentation bland finska invandrare, framför allt män, som varit alkoholister i större utsträckning, då är det fakta. Jag tar inte åt mig.

Aldrig?

– Nej.

Har du råkat ut för det?

– Nej, kanske någon gång när jag var liten. 

För det är ju så en fördom kan fungera?

– Men i längden tjänar man på att vara rättfram och tydlig. Då minskar risken för missförstånd. 

Vi är så lättkränkta i dag. Du kan inte säga någonting utan att folk drar upp en offerkofta.

Det finns tillfällen när Richard Jomshof tycker att han själv gått för långt. Som när han förra sommaren kommenterade den muslimska moderatpolitikern Kahin Ahmed, som skrivit en debattartikel om att SD-ledaren Jimmie Åkesson inte var välkommen i förorten.

”Du är inte välkommen i Sverige”, replikerade Jomshof på Twitter. Han ångrar det, men hävdar att han bara försökte väcka debatt om hur islamistiska värderingar brer ut sig i förorten.

– Som politiker ska man kanske inte uttala sig om individer. Men sedan ser jag också den här banala inställningen att alla som bor i Sverige är svenskar. Nej, det är de inte alls. Min farmor är inte svensk, hon är finsk. Tycker jag mindre om henne för det? Nej. 

Kan man inte vara både och?

– Jo, det kan man säkert vara. Men jag har träffat massor av människor i det här landet som har bott här i generationer och säger att de inte är svenska. Jag förstår inte varför folk blir provocerade. Om du säger till mig att ”Richard, du är inte svensk, du är finne”, varför ska jag bry mig om det? 

Men du är ju hög politiker.

– Vi är så lättkränkta i dag. Du kan inte säga någonting utan att folk drar upp en offerkofta. 

Kärnan i er politik är ju att det är viktigt att vara svensk – då spelar det väl roll vad man säger?

– Exakt. Jag vill att människor som bor här blir svenska. Då är det extra provocerande om man ger uttryck för värderingar som inte är svenska. Det finns många människor i Sverige som inte är svenska. 

Richard Jomshof uppger att hans engagemang mot islam väcktes under studietiden, ur ett intresse för religion och historia.

– Efter krigen i Jugoslavien började jag läsa på om bakgrunden. Jag läste det mesta i Nya testamentet och Koranen och landade någonstans i att detta inte var något för mig, och att islam var problematiskt. Jag är rädd för islam, men det innebär inte att jag är rädd för alla muslimer. Jag har träffat många muslimer som är som jag. För dem är islam kultur, lite högtider.

Förstår jag rätt: Din bild av islam har formats i en intellektuell process, snarare än personliga upplevelser?

– Så är det. Sedan har man ju mött människor som flytt från den muslimska världen. Många kristna. Assyrier. Kristna libaneser. Många som jag träffat från Iran som är extremt kritiska till islam. Det är klart att jag tar intryck av deras berättelser.

Richard Jomshof är känd för att hävda att islam är en ideologi som är långt värre än nazism och kommunism. Han utgår från tanken att både kommunismen och nazismen har besegrats. Något som kan diskuteras. 

– I Sverige finns det ändå bara några hundra nazister i dag. När man väl besegrat Tyskland, så slog man, på det stora hela, sönder själva idén. Men hade nazismen varit en religiös rörelse är jag inte säker på att man hade lyckats döda den. Om du slänger in en Gud i en ideologi, då blir det mycket farligare, säger han.

Vi får börja med dem som inte är svenska medborgare, eller dem som har dubbla medborgarskap.

Det finns muslimer i Sverige som upplever att de är utsatta. Kvinnor i slöja som blir spottade på. De känner att man tittar snett på dem för att de så påtagligt i sin klädsel är muslimer.

– Jag förnekar inte att det kan finnas enskilda muslimer som känner sig utsatta. Men hur stor är den problematiken? Är det inte ett större problem hur de blir behandlade av sina män? Eller det muslimska samfundet? De som driver på den här utvecklingen, det är de som distanserar sig från oss. Jag tycker inte att vi ska tillåta dem att göra det.

De muslimer som är moderata krafter i Sverige i dag…

– Hur många är de? Var ser vi dem? De är inte speciellt tongivande. Om man tittar i de andra partierna så verkar de som har den bakgrunden ha varit islamister nästan allihop.

Det är väl svårt att säga att till exempel socialdemokraten Nalin Pekgul skulle vara islamist?

– Hon har ju faktiskt tagit striden. Och fått skit för det. Hedervärt. Så, nej, inte alla.

Ser du något sätt att arbeta med moderata krafter inom islam i Europa?

– Det första som vi måste göra är att minska inflödet. Till och med få till någon form av stopp. Sedan anser jag att vi så långt det bara är möjligt ska försöka bli av med de krafter som har målet att omvandla Sverige till en sorts islamistisk stat. Då talar jag om de som kommit hit och inte ställer upp på våra värderingar. Det är enda sättet, om de moderata och sekulära krafterna ska bli mer tongivande.

Hur ska det gå till med människor som är svenska medborgare i dag?

– Där har vi ju problem. Vi får börja med dem som inte är svenska medborgare, eller dem som har dubbla medborgarskap. Ett första steg hade varit att inte tillåta de här hemvändande IS-krigarna.

Vem möts med respekt och tolerans i Sverige 2018? En sverigedemokrat? En troende muslim?

Det är frågor som uppstår i ett samtal med Richard Jomshof.

Sverigedemokraternas partisekreterare ger en bild av Muhammed som en våldsam krigare. Men det är bara en av många möjliga tolkningar.

– Egentligen vet vi ytterst lite, om något, om Muhammeds liv. De första källorna kan dateras till cirka 150 år efter hans död, och vi vet inte hur väl de speglar en historisk verklighet. Richard Jomshof och människor i den miljön gör ett urval från en enorm mängd och ibland motsägande anekdoter om Muhammed. Med andra urval kan man skapa helt andra bilder, beroende på syfte. Så skapar till exempel muslimska feminister en feministisk Muhammed, HBTQ-aktivister en gay-vänlig profet, och religiösa extremister en kompromisslös krigsherre, säger Jonas Svensson, som är islamolog och professor i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö och författare till "Människans Muhammed" som behandlar muslimska Muhammedbilder genom tiderna.

Han har granskat artiklar om islam och muslimer på den nu nedlagda högerpopulistiska och invandringskritiska sajten Avpixlat. Där återkommer bilden av islam som en våldsam religion, med hänvisningar till Muhammed, som ett tema. I texterna på Avpixlat finns också den bild som Jomshof delvis ger uttryck för: att islam är en kraft som driver människor med muslimsk bakgrund att begå olika klandervärda handlingar, inte sällan av våldsam eller sexuell karaktär.

Kritikerna i Sverige varnar för att det man ser som antidemokratiska, homofobiska och könskonservativa värderingar inom islam får ett allt starkare fäste i Västeuropa. 

– Men den forskning som finns visar snarare på en motsatt tendens, åtminstone om man jämför över generationer. Det är de dominerande värderingarna i samhället som anammas i hög utsträckning, alltså frihet, jämställdhet och demokrati. Detta är för övrigt en global trend som pågått under en längre tid, säger Jonas Svensson.

Socialpsykologisk forskning ger vid handen att ju fler troende muslimer man umgås med i sin vardag, desto mindre negativt inställd till islam blir man.

Han tycker att Richard Jomshof har en poäng när han beskriver hur en ideologi kan bli starkare om den kombineras med en gudstro. 

– Religiösa övertygelser har ofta en stark känslomässig grund, och är därmed tacksamma vid politisk mobilisering och inte minst i etableringen av ett ”vi och dom”-tänkande. Men detta gäller många religioner. Betänk konflikten på Nordirland, hinduisk extremism eller buddhistiska munkars övergrepp på muslimer i Burma, säger Jonas Svensson.

Just i Växjö pågår en het debatt om böneutrop. Islamologen Jonas Svensson har fått många frågor om attityden till islam och muslimer. Han ger inga tvärsäkra svar.

– Vi vet från Mångfaldsbarometern 2016 att det finns en liten ökning i negativa attityder till islam under den senaste tioårsperioden, särskilt bland kvinnor. Men ökningen är långt ifrån dramatisk. Det som har hänt är kanske snarast att kritikerna är mer högröstade och öppna med sin attityd i dag, och att antalet kanaler där denna kritik kan framföras har blivit fler. Samtidigt kan det finnas krafter som verkar åt andra hållet. Socialpsykologisk forskning ger vid handen att ju fler troende muslimer man umgås med i sin vardag, desto mindre negativt inställd till islam blir man.

•••

Var är Richard? Har han rymt?

Nej, partisekreteraren har bara dröjt kvar bakom scenen. Han snarast glider över golvet till en ledig stol på första raden.

– Alltså. Han är popstjärna i grunden, han gillar att göra entré, konstaterar Jimmie Åkesson syrligt från podiet.

Partitopparna har fortsatt den skånska resan till danspalatset Törringelund mellan Malmö och Svedala. Det är deras final på turnén till alla partidistrikt och budskapet är att det går fantastiskt bra. Senaste medlemsnoteringen – nästan 30 000 personer – väcker jubel.

På möten av det här slaget märks inget av oron i partiet – av petningar och avhopp. Men plötsligt har en ny möjlighet uppstått för ratade SD-politiker: Alternativ för Sverige. Sverigedemokraternas tidigare ungdomsförbundsordförande Gustav Kasselstrand, som kastades ut ihop med hela den dåvarande ledningen, är grundare och partiledare. 

”Alternativ för sparkade”, säger SD-topparna.

– På ett sätt är det bra att man går dit om man tycker att vi är för mjäkiga. Man ska inte vara hos oss om man inte delar ideologin, säger Richard Jomshof.

Spänningarna i Sverigedemokraterna kan beskrivas på flera sätt: I den ekonomiska politiken har synen på vinst i välfärden blivit en vattendelare mellan höger och vänster. Men det finns också en kamp mellan å ena sidan pragmatiker och å andra sidan mer hårdföra traditionalister som varnar för anpassning till det politiska etablissemanget.

Björn Söder som är Jomshofs företrädare på partisekreterarposten hör till dem som varit öppet kritiska till den nuvarande partiledningens strategi. 

Det var efter valet 2014 som enigheten i de fyras gäng krackelerade. Medlaren Jomshof kom lite i kläm.

– Jag har alltid ansett att Björn har varit en väldigt god vän, så på ett sätt var det jättetråkigt. Det var inte bara konflikter men det blev konflikter av det och jag stod någonstans mittemellan. Det blev lite så. Björn på en sida, Jimmie på en sida, och så jag i mitten. Jimmies sjukskrivning var ingen rolig period, säger han.

Han håller på att hitta tillbaka till sin gamle vän igen.

– Ideologiskt är Björn på helt rätt planhalva. Men han och många andra måste tänka efter lite grand. Man kan inte ta alla strider alltid hela tiden.

Det finns frågor som återkommer under arbetet med det här reportaget: Vad är den hårda kärnan bakom den mjukare retoriken? Finns det en plan som Sverigedemokraterna kan plocka fram när samhällsdebatten är mogen? 

Det går att svara ungefär som Richard Jomshof: Ja och nej. 

Pragmatikerna i SD-ledningen brukar betona att de håller fast vid sina gamla värderingar. Men de är beredda att kompromissa. De ser att ett mjukare tonläge kan attrahera väljare och bana väg för samarbeten med andra partier.

– Det finns ju de i Sverigedemokraterna som tycker att vi bara ska stå och peka finger och säga att ”titta, du fattade det här beslutet, det är ditt fel, DITT fel”. Hur ska vi sedan dagen efter kunna komma till samma politiker och säga att ”nu ska vi samarbeta med dig”? Det fungerar inte, säger Jomshof.

Jag tror att Västeuropa kommer att gå under, som en följd av islamisering, om vi inte vågar hantera de problem som vi har i dag.

Partisekreteraren möter fortfarande människor ute i landet som säger att de går miste om jobb eller uppdrag för att de är sverigedemokrater.

– Men sammantaget är det så klart mycket bättre. Jag märker också att en del politiska motståndare som tidigare har angripit en ganska fult har fått en annan inställning till mig och till oss som rörelse.

•••

Jag blev varse att det fanns sprickor i de fyras gäng valåret 2014. Men mina källor gjorde bedömningen att även Richard Jomshof var på väg ut. De sade att han hade för extrema åsikter om islam. De hade fel, jag fick fel: I januari 2015 utsågs Richard Jomshof till ny partisekreterare efter Björn Söder.

Det betyder inte att han har ändrat inställning till faran från islam.

– Jag tror att det vi har nu bara är en parentes i historien. Tyvärr. Jag tror att Västeuropa kommer att gå under, som en följd av islamisering, om vi inte vågar hantera de problem som vi har i dag, säger han.

I ett upplyst västerländskt land där det finns en attraktionskraft i det moderna sättet att leva – också för dem som kommer hit – vad talar för att så bakåtsträvande krafter skulle kunna ta över?

– Om man går tillbaka till det gamla Romarriket, så var det ändå så att man i mångt och mycket hade skapat något som inte fanns någon annanstans. Man trodde nog att man var säker. Och så slutade det i kaos. Det kan gå ganska snabbt. Bara på några få generationer. 

Ordvalen är ödesmättade. En ateists domedagsprofetia. 

Om man ska ta oron på allvar blir det egentligen obegripligt att han inte lägger all tid på att varna för islamiseringen av Sverige. Richard Jomshof medger att Sverigedemokraterna har tonat ned debatten om islam sedan 2009.

– När vi kom in i riksdagen fick vi lägga ned extremt mycket tid att sätta oss in i allt. Och vi är ett brett parti och vi måste anpassa oss till den politiska verkligheten. Vi har en stor väljargrupp som tycker att islam är viktigt, men att andra frågor är viktigare. Då måste vi ta ställning i frågor som berör dem, säger han.

Men du talar om Västeuropas fall. Vad kan vara viktigare?

– Du har en mycket bra poäng där. Jag funderar ofta på hur man kan väcka och lyfta frågan. Men det måste också finnas en möjlighet att göra det. Jag lade min första motion om böneutrop 2013, men det är först nu som det känns som att tiden är mogen för debatt. För nu har så många andra lyft frågan.

– Nu har vi tagit fram politik på så många områden så nu finns det utrymme för det andra igen. Jag känner att tiden kanske är mogen för att lyfta de här frågorna.

Richard Jomshof nämner kraven på återvandring som ett annat exempel där partiet fått bida sin tid.

– Det är ingen idé att prata återvandring innan vi ens har fått någon acceptans bland andra partier för att inflödet kan vara ett problem. Annars blir man den här religiösa fanatikern som står på en träpall i ett gathörn och säger att the end is near, slutet är nära, men folk går förbi och skrattar.

Fattar jag rätt: om andra rör sig mot er så kan ni röra er utåt?

– Ja, i vissa frågor. I andra frågor har vi landat tryggt där vi är.

Men ni kan höja tonläget?

– I vissa frågor.

Återvandring och islam?

– Ja. 

Hur stort blir kravet på återvandring i valdebatten?

– Vi har ju sagt att det är nästa stora fråga.

Jimmie Åkesson har varit lite defensiv när jag har ställt frågor om återvandring.

– Jimmie är ju Jimmie. Han har sin strategi och den har ju funkat bra hittills. Så kan några av oss andra lyfta lite andra frågor.

•••

När de fyras gäng tog över makten i Sverigedemokraterna höll de borgerliga partierna på att skapa alliansen. Göran Persson var statsminister. Sedan dess har Socialdemokraterna bytt partiledare tre gånger. 

SD-topparna har sett konkurrenterna komma och gå.

– Vi vill ju inget annat än att det ska komma en ny generation. Man skämtade förr om de fyras gäng men det ska vara de fyrahundras gäng eller de fyratusen. Det var därför som vi tog fajten med ungdomsförbundet. Vi kan inte lämna över till en generation som drar åt ett helt annat håll och förstör allt som vi har byggt upp, säger Richard Jomshof.

Han säger att han börjar se slutet på sitt politiska engagemang.

– Jag är så trött på det ibland. Inte på partiet och på medlemmarna men på spelet och på medierna, säger han.

Så vad återstår? En bit, säger han.

– Om man blir petad får man ta det. Men jag vill se till att basen är så pass bred att detta kan stå sig. Det får inte falla ihop. Då skulle jag bli jättesur och känna att jag borde gjort något annat med halva mitt liv.