Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 23:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/politik/viktor-barth-kron-aven-socialdemokraterna-har-ett-vagval-att-gora/

Politik

Viktor Barth-Kron: Även Socialdemokraterna har ett vägval att göra

”Har du hört den där om 'vinststopp i välfärden'?” Foto: Nicklas Thegerström

Stefan Löfvens konfliktminimering fungerade oväntat länge, men nu börjar tiden till slut hinna ikapp.

Viktor Barth-Kron
Rätta artikel

Den storslagna lanseringen ( DN Debatt 4/2) av en socialdemokratisk internopposition, “Reformisterna”, har i veckan väckt både buller och entusiasm i den regeringsbärande Rörelsen.

Från världen utanför är reaktionerna mer avmätta: Vänsterfalangen kommer inte att få något inflytande, det brukar de inte få. Eller: Det är taktiskt slugt av S-ledningen att regissera sin egen opposition, det har de gjort förr.

Vi får väl se. Det “nya politiska landskap” som det brukar pratas om gäller faktiskt också för Socialdemokraterna.

Det är lätt att glömma, men innan SD:s tillväxt, flyktingkrisen och Alliansens följande vedermödor blev de helt dominerande berättelserna om svensk politik så fanns det andra. En av de mest dramatiska historierna handlade just om Socialdemokraterna, och kulminerade runt år 2011 när först Mona Sahlin och sedan Håkan Juholt sköts ned och bort från partiledarposten.

Det handlade inte bara eller ens främst om bittra personstrider. I botten fanns en betydligt större fråga, om vilken typ av parti Socialdemokraterna egentligen skulle vara på 2000-talet:

Ett socialistiskt parti, som skulle satsa på att rulla tillbaka marknadiseringen av Sverige och i stället öka det offentligas makt över samhällsutvecklingen?

Eller ett i grunden socialliberalt parti, som visserligen gillade och förvaltade välfärdsstaten, men som sökte sitt nya politiska projekt på andra, enligt tidsandan mer moderna håll?

Ingen liten konflikt. Så stor, visade det sig, att den enda lösningen blev att inte låtsas om den.

In kom därför Stefan Löfven, och med honom ett slags minsta gemensamma nämnarens socialdemokrati: Vi ska inte sänka skatten. Helst inte höja den heller, men försöka öka sysselsättningen och lägga de överskott som förhoppningsvis uppkommer på resurstillskott till välfärden.

Det fungerade oväntat länge. Socialdemokraterna kunde först sitta still i båten medan alliansregeringen förlorade valet 2014 till SD, och fick sedan fyra års ytterligare respit genom decemberöverenskommelsen.

Så länge S kunde styra i ett rödgrönt block var Löfvenmodellen rätt praktisk – man behövde oftast inte tycka så mycket själva. Det räckte med att balansera V:s socialistiska strävanden och MP:s gröna halvliberalism för att nå ett resultat som alla i partiet kunde leva med.

Men så var det ju det där med det nya politiska läget.

Det har pratats mycket om Alliansens kollaps den här vintern, men mindre om det rödgröna blockets upphörande. Trots att det senare ställer de inblandade partierna inför minst lika stora frågor som det första.

Socialdemokraterna nådde exempelvis sitt mål om “samverkan i mitten”, men det var de liberala partierna som kom att prägla innehållet. Varför det blev så är en relevant diskussion. C och L hade visserligen ett tacksamt förhandlingsläge, men de hade också betydligt fler tydliga åsikter med sig till bordet. 

En framförhandlad balanspunkt mellan V och MP kanske blev lagom socialdemokratisk, men en balanspunkt mellan MP, L och C blir Jan Björklund på friluftssemester. Vilket nu har bevisats.

Det finns socialdemokrater som är helt okej med det, som tycker att en bra roll för partiet framöver är att bejaka en socialliberal agenda och om möjligt driva den i regeringsställning.

Men det finns också andra, som inte har gett upp tanken om att Sverige kanske ändå ska ha en bred och relevant vänster, med systemförändrande ambitioner och med sikte på framtida majoritet.

Att stå på bägge dessa fötter kommer i längden inte vara möjligt. Om eller när striden blir på allvar kommer den att bli betydligt blodigare än veckans uppvisning i godmodig oenighet, och man bör nog inte ta för givet vem som står kvar när dammet lagt sig.

Viktors val: Lösningen för L – en död bäver?