Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 15:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/politik/viktor-barth-kron-dags-att-begrava-myten-om-macron/

Politik

Viktor Barth-Kron: Dags att begrava myten om Macron

Det var bättre förr.
Det var bättre förr. Foto: Ludovic Marin/AFP

Få saker de senaste åren har varit så destruktiva för svensk liberalism som Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet 2017. Det kanske låter lite märkligt, så låt mig förklara varför.

Viktor Barth-Kron
Rätta artikel

Ni vet hur historien brukar skrivas: Efter Brexitomröstningen i Storbritannien och Trumps valseger i USA stod även Frankrike vid avgrunden. Hotet var överhängande, men tack vare en socialliberal och EU-vänlig pånyttfödelse kunde mörkrets krafter betvingas i sista stund. Typ.

En fin historia. Dessvärre inte särskilt sann.

Det främsta skälet till att Emmanuel Macron blev president var att den traditionella högerkandidaten var korrupt. Om inte den katolskt konservative François Fillon hade avslöjats med att slussa skattemedel till sin fru så hade det förmodligen blivit han som fått möta (och besegra) Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalets utslagsrunda. 

Då hade historien också blivit en helt annan. Frankrike 2017 hade i stället utnämnts till symbol för att den etablerade högern faktiskt visst kan besegra extremhögern, om de lägger sig tillräckligt nära i problemformuleringarna. Men inte heller det hade varit helt sant.

Även den hopplösa socialistkandidaten Benoît Hamon – 6 procent i första valomgången – hade troligen tagit en klar seger mot Marine Le Pen, om han fått chansen. Kanske också yttervänsterns Jean-Luc Mélenchon. En måttligt uppfostrad golden retriever hade definitivt gjort det.

Skälet är förstås att i ett rakt val mellan Nationella Fronten och något annat så kommer de flesta fransmän, än så länge, att välja “något annat”. Därtill uppmuntrade av så gott som alla etablerade partier och samhällsaktörer.

Denna “republikanska front”, som den kallas, är för övrigt utgångspunkten i Michel Houellebecqs omsusade satir “Underkastelse”, där en islamist från Muslimska brödraskapet lyckas bli fransk president just genom att inte vara Nationella Fronten.

Så – vad har nu detta med Sverige att göra?

Egentligen ingenting. Vårt valsystem är ju ett helt annat, med utjämningsmandat i stället för utslagsrundor mellan två kandidater. Problemet är bara att svenska liberaler inte verkar vilja inse det.

Här tävlar åtminstone tre partier – MP, C, L – sedan flera år om rollen som nationalisternas motpol, och hoppas att på det viset lyftas av kastvindarna i historiens vägskäl. För enskilda partier har strategin gått både dåligt och helt okej, men totalt sett måste resultatet kallas ett fiasko. 

Inte så mycket för att partiet SD gått framåt – 62 mandat är visserligen många, men riksdagen har 349 – som för att man haft så förtvivlat svårt att omsätta sitt högstämda motstånd i något konkret. Ett alternativ, till exempel.

En antinationalistisk front av fransk typ i Sverige kräver nämligen inte bara att man “står upp för liberala principer” – snarare tvärtom. Den kräver också att man är beredd att kohandla med sina principer, ihop med socialdemokrater, kristdemokrater och vänsterpartister, eller vad som nu kan tänkas krävas.

Det är förstås jobbigare än att vinna ett presidentval och få egna exekutiva befogenheter. Fördelen är å andra sidan att större delar av väljarkåren får något slags representation i styret, och man slipper i bästa fall att få 75 procent direkt emot sig. Som Emmanuel Macron fått.

De mer visionärt orienterade verkar dock måttligt intresserade av sådant. Allt fler tycks i stället redan ha lagt det ouppklarade valet 2018 bakom sig, och ser nu fram mot nästa stora strid: Valet till Europaparlamentet i sommar. ska det minsann bli åka av! En kontinental folkomröstning om anständigheten! Antingen är du med Cecilia Wikström (L), eller så är du med Steve Bannon! 

Utanför fönstret skiftar verkligheten fortfarande i grått.