Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
När den så kallade Sandvikenrapporten om invandringens kostnader kom hamnade den lilla kommunen i Gästrikland mitt i migrationsdebattens centrum.
När den så kallade Sandvikenrapporten om invandringens kostnader kom hamnade den lilla kommunen i Gästrikland mitt i migrationsdebattens centrum. Foto: Beatrice Lundborg
Nyheter

Så fick en DN-artikel om Sandvikenrapporten evigt liv

I maj 2014 publicerade Dagens Nyheter en nyhet om att en kommun tjänade en halv miljard kronor på invandring. Men uppgifterna ifrågasattes av flera experter. Fyra år senare används artikeln fortfarande som bevis för att medierna mörkar invandringens problem.

Det här är berättelsen om Sandvikenrapporten och om en artikel med evigt liv.

VAL 2018

När Barnombudsmannen i mars i år publicerar en rapport om hur det är att växa upp i utsatta områden gör SVT:s lokalnyheter ett inslag från Sandviken. Högstadieelever berättar att de känner sig otrygga och att det kan vara otäckt att gå ut på kvällarna.

– Det finns ju gäng som kan göra saker på stan, och ens föräldrar säger att man inte får vara ute, säger en flicka i sjunde klass.

Flera lokalmedier rapporterar under våren om bråk och våldsbrott i Sandviken. På sociala medier väcker nyheterna stor uppmärksamhet. Personer från hela landet tycks engagerade i den lilla kommunens trygghetsproblem. Men för en utomstående kan reaktionerna verka oförståeliga. 

”Alla vinsterna har gjort barnen så rädda att de inte vågar gå ut”, skriver en man som jobbat för flera främlingsfientliga sajter.

”Tur att Sandviken har en halv miljard kronor extra i finansiella resurser att sätta in mot våldet”, skriver en annan man som driver en mediekritisk blogg.

Användare efter användare ansluter sig till diskussionerna. De återkommer hela tiden till något de kallar ”Sandvikenrapporten”. Några länkar till en fyra år gammal nyhetstext i DN. 

”I Sandviken kommun som gjorde en vinst på 500 miljoner på migrationen. Där vågar inte barn gå ut längre. Men man gör i alla fall en vinst enligt Dagens Nyheter”, skriver ytterligare en man på Twitter.

Valåret 2018 har Sveriges kanske mest långlivade artikel återuppstått – igen.

***

Det är tidigt på lördagsmorgonen den 31 maj 2014 när Ossi Carp kliver in på redaktionen. Han har varit anställd på Dagens Nyheter i sju år, och har ingen aning om att han i dag kommer skriva den hittills mest omtalade artikeln i hela sin journalistiska karriär. 

Som nyhetsreporter på morgonskiftet börjar han redan klockan 05:30. Det är hans jobb att ta reda på vad som hänt under natten, ringa kollsamtal till olika polisområden och att skaffa sig en överblick av nyhetsläget i Sverige och världen.

– Som jag vill minnas det var det en normal lördag. Det var inte några händelser som upptog redaktionens fulla kraft, utan vi hade tid och var tvungna att leta efter andra saker att rapportera om, säger Ossi Carp.

Han skriver ofta flera artiklar om dagen. Den här helgen i maj handlar de bland annat om tågförseningar, Miljöpartiets framgångar i EU-valet och om en man som blivit rånad under en falsk svensexa.

Det var en normal lördag. Det var inte några händelser som upptog redaktionens fulla kraft.

Nyhetschefen går som vanligt igenom nyheterna i landets lokaltidningar för att se om det finns något som även DN borde rapportera om. Arbetarbladet i Gävle har skrivit om kommunen Sandviken som beställt en rapport från revisionsbolaget PWC om invandringens kostnader och intäkter. Slutsatserna är häpnadsväckande, och Ossi Carp får i uppdrag att kolla upp dem.

Han ägnar lördagsförmiddagen åt att försöka få tag i ansvarig chef på kommunen. Strax före lunch, klockan 11:17, får han till sist rapporten och en tillhörande presentation mejlad till sig. Tre timmar senare publiceras artikeln högt upp på DN.se. 

Artikeln om Sandvikenrapporten publicerades på nätet, och dagen efter på den sista inrikessidan i DN:s papperstidning.
Artikeln om Sandvikenrapporten publicerades på nätet, och dagen efter på den sista inrikessidan i DN:s papperstidning. Foto: Beatrice Lundborg

Texten hamnar även i tidningen dagen därpå, längst ned på den sista sidan med inrikesnyheter.

– Som journalist brukar man säga att man ska skriva det viktigaste först. Det jag tyckte var mest anmärkningsvärt är alltså det som står i rubrik och ingress, säger Ossi Carp och läser högt ur artikeln:

Rubriken: Tjänar över en halv miljard på invandringen. Ingressen: ”Sandviken tjänar över 500 miljoner kronor årligen på de utomlandsfödda personer som bor i kommunen. I genomsnitt innebär det per person och år drygt 145.000 kronor till samhället.”

– Uppgiften kom ju från en svensk kommun som beställt en rapport från en känd konsultfirma. Men ganska snart kände jag att det kanske hade varit klokare att vänta till måndagen och skriva en mer genomarbetad artikel, säger Ossi Carp.

När märkte du att det var något speciellt med den här?

– Du, det gjorde jag ganska fort.

***

Lokaltidningen Arbetarbladet är först med nyheten, men det är när DN publicerar sin artikel som det tar fart på riktigt. Expressen gör en uppföljande artikel där den dåvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson (L) hyllar rapporten. Hennes partikamrat, integrationsminister Erik Ullenhag, länkar till DN:s artikel på Twitter och skriver att Sverige blir ”rikare av öppenhet”.

Fyra år senare vill han inte ställa upp på en intervju men skriver i ett mejl:

”Det var ett misstag att länka till DN-artikeln – lärdomen för mig själv är att inte hänvisa till rapporter som jag inte själv läst. Mitt i en valrörelse är tempot ibland för högt och då ska man vara extra försiktig.”

Det tar inte lång tid innan de första glädjeropen börjar överröstas av kritik. Flera ekonomer säger att slutsatserna i rapporten är felaktiga, att den innehåller metodfel och att jämförelsen mellan invandrares totala produktionsvärde på samhällsnivå och de relativt låga kostnaderna för kommunen är missvisande. En ekonom på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, sågar rapporten i Arbetarbladet och säger att kommunen snarare ”går plus minus noll”. 

”Det handlar om att försöka sätta dit en seriös tidning. Med rapporten får du två flugor i en smäll. Ett politiskt etablissemang i form av en kommun, och en ’allierad PK-massmedia’”, säger Peter Kärnström (S), kommunstyrelsens ordförande i Sandviken.
”Det handlar om att försöka sätta dit en seriös tidning. Med rapporten får du två flugor i en smäll. Ett politiskt etablissemang i form av en kommun, och en ’allierad PK-massmedia’”, säger Peter Kärnström (S), kommunstyrelsens ordförande i Sandviken. Foto: Beatrice Lundborg

Trots kritiken följer DN inte upp artikeln, utan den står kvar okommenterad på sajten där den korta texten lockar allt fler läsare. Det går två år innan den ändras lite för att förtydliga att PWC står bakom rapporten och att den fått kritik.

När DN:s redaktionella analytiker Lovisa Bergström i dag sammanställer statistiken visar det sig att av över 13.000 nyhetsartiklar som publicerades i DN under valåret 2014 så är artikeln om Sandviken en av de 20 mest lästa. 

De flesta nyhetsartiklar faller snabbt i glömska och slutar både läsas och delas efter bara någon dag. Vanligtvis så sker nästan all läsning de första två dygnen efter att en nyhetsartikel har publicerats, sedan brukar sidvisningarna avta kraftigt. Men Lovisa Bergströms kartläggning visar att artikeln om Sandviken trotsar de vanliga läsarmönstren. En tredjedel av all läsning av artikeln är från månaderna och åren efter att den publicerades, långt efter det att en vanlig artikel skulle ha glömts bort. 

Sandvikenrapporten och DN:s rapportering fortsätter även att dyka upp på sociala medier, ofta i samband med att en annan publicering debatteras eller när Sandvikens kommun förekommer i negativa sammanhang. Hittills under 2018 har rapporten, dess slutsatser och DN:s artikel redan omnämnts fler gånger på Twitter än under hela det första året efter att den publicerades. Bland användarna som sprider den är det färre än var tionde som är, eller som utger sig för att vara, kvinna.


Rapporten är även populär bland vissa debattörer på Facebook. Särskilt en person har haft en nyckelroll i att Sandvikenrapporten förvandlades från en kritiserad nyhetsartikel till en symbol för något mycket större.

***

Nationalekonomen Tino Sanandaji är på resa utomlands, men hans drygt 75.000 följare på Facebook märker det knappast. Han har fortsatt att nästan dagligen skriva långa inlägg där han i hårda och raljanta ordalag kritiserar Aftonbladets ledarsida, DN:s chefredaktör, Socialdemokraternas Veronica Palm och den muslimska högtiden ramadan.

Sandvikenrapporten kanske föddes i kommunen och på DN:s nyhetssidor. Men det var via Tino Sanandajis plattformar som den fick evigt liv.

– Det är något särskilt med Sandvikenrapporten. Ett, den har ett namn som fastnar. Två, den är så outrageous att folk fattar direkt att det inte kan stämma, säger han över Skype.

Han är nationalekonom som, även om han själv aldrig forskat om migrationens kostnader, är en av de mest profilerade debattörerna bland dem som vill se en kraftigt minskad invandring. Han är även en mycket stark mediekritiker som återkommande anklagar DN och andra medier för att medvetet ljuga och vilseleda. 

Det är inte främst Sandvikenbor som bryr sig om rapporten – utan folk som vill använda den av egna skäl, tror Odd Westby och Peter Kärnström.
Det är inte främst Sandvikenbor som bryr sig om rapporten – utan folk som vill använda den av egna skäl, tror Odd Westby och Peter Kärnström. Foto: Beatrice Lundborg

En genomgång av meddelandena på sociala medier från de första dagarna efter publiceringen visar hur Tino Sanandajis kritiska inlägg spreds och gav argument till dem som ifrågasatte rapportens slutsatser.

– Det gynnade mig. De som märker att det är fel och som blir frustrerade av att media inte rättar har ingen egen megafon eller trovärdighet. Jag skriver ett inlägg som sprids mycket och då minns folk att ”det var Tino som motbevisade Sandvikenrapporten”, säger han och berättar hur hans egna följare ökade till följd av blogginläggen – ”ett minigenombrott”.

Hans egen kritik mot DN säger han främst beror på att man aldrig följde upp artikeln som exempelvis Arbetarbladet gjorde. 

Tycker du att kritiken och uppmärksamheten är proportionerlig utifrån vad artikeln faktiskt var?

– Ja, det är det. Rapporten i sig, en halv miljard, vem bryr sig. Men det finns en princip. Kommuner, stora tunga företag och tidningar vi litar på ska inte missbruka vårt förtroende. Därför är det stort, det är en moralisk fråga och en tillitsfråga.

Under åren som gått sedan 2014 har Tino Sanandaji fortsatt att skriva om Sandvikenrapporten och publicerat åtminstone 14 Facebookinlägg och en handfull blogginlägg som på olika sätt handlar om, eller anknyter till, den. Bara hans egna Facebookinlägg om rapporten har närmare 34 000 interaktioner i form av ”gilla”, delningar och kommentarer.

Bland dem som sprider vidare hans kritik finns bland annat flera ledande sverigedemokrater och partiets officiella konto på Twitter.

***

”Heja Jimmie! Heja Jimmie!”

Meteorologerna har varnat för regn men när Jimmie Åkesson kliver upp på scenen i Almedalen spricker molnen upp. De som hoppats på dåligt väder lär bli besvikna konstaterar SD-ledaren.

– Solen skiner på de goda, ropar en kvinna i publiken och de andra jublar.

Det är den andra juli under valåret 2014 och sverigedemokraterna som samlats på Gotland känner Östersjövinden i ryggen. Två och en halv månad senare kommer de att överträffa alla väljarundersökningar och bli landets tredje största parti, med nästan dubbelt så många röster som Miljöpartiet.

Uppe på scenen vill Jimmie Åkesson berätta en historia för publiken.

– För ungefär en månad sedan presenterade Sandvikens kommun en egenhändigt producerad rapport som påstods visa att man tjänar på invandringen i kommunen. En halv miljard kronor, säger partiledaren och visar att han knappt kan hålla sig för skratt.

– En halv miljard kronor!

Några gapskrattar när Jimmie Åkesson berättar att Erik Ullenhag hyllat nyheten och utnämner ministern till ”Sveriges egen Bagdad-Bob”.

– Den här rapporten stämde inte. Det var ren och skär lögn, säger partiledaren och går utanför det skrivna manuset:

– Men som vanligt spelade det här ingen roll för etablissemanget. Det viktiga är inte vad som är rätt och riktigt, det viktiga är att få fram fördelaktiga siffror, inte vad som stämmer överens med verkligheten.

Sverigedemokraterna tar upp Sandvikenrapporten på nytt när de senare samma år lanserar en reklamfilm inför valet. I den använder de bilder på både DN:s artikel, Tino Sanandajis blogginlägg och en ledarartikel från SvD om rapporten. 

Vintern 2017 släpper SD en ny film, ”Snart är det val”. I den hörs Jimmie Åkessons röst samtidigt som kameran panorerar över ett mörklagt miljonprogramsområde, brinnande bilar och blixtrande blåljus. Hans första ord är:

– Ni socialdemokrater, ni moderater och ni i svensk media hade fel. Massinvandringen är inte lönsam, vi vet det i dag.

***

Det grå stadshuset i Sandviken ska renoveras för första gången sedan invigningen 1964. Den politiska ledningen är därför förpassad till ett annat närliggande hus. Kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Peter Kärnström öppnar en anonym bakdörr som leder in till en trappa så smal att det inte går att möta någon i den.

– Det är på tiden, säger han om renoveringen.

Annars har det varit ekonomiskt sparsamma tider för kommunen. När SCB i juni 2017 samlade in alla kommuners ekonomiska prognoser så hade Sandviken det tredje största underskottet i hela Sverige. Senare under året offentliggjordes en ny rapport som varnade för kraftiga skattehöjningar eller sparkrav i kommunen.

Den där rapporten dyker upp så fort det är en dålig nyhet om Sandviken. Det är som en mytisk varelse.

Reaktionerna kom snabbt och väntat. Under 2017 twittrades det mer än någonsin tidigare om Sandvikenrapporten, trots att det gått tre år sedan den skrevs. Den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali kommenterade ironiskt de dåliga siffrorna på Twitter och Facebook:

”Som ett solidariskt nödpaket kan Solna stad erbjuda hela nästa års kvot av nyanlända som kompensation. Det vore ett hårt slag mot oss, men hoppas att det kan vända rätt på er ekonomi.”

– Den där rapporten dyker upp så fort det är en dålig nyhet om Sandviken. Det är som en mytisk varelse, säger Peter Kärnström och påpekar att kommunen vände det prognostiserade underskottet till ett överskott efter besparingar förra året.

Varje gång det är en dålig nyhet om Sandviken så dyker den gamla rapporten upp igen, enligt Peter Kärnström.
Varje gång det är en dålig nyhet om Sandviken så dyker den gamla rapporten upp igen, enligt Peter Kärnström. Foto: Beatrice Lundborg

Kvällen innan vi besöker Sandviken har en ung man blivit knivhuggen och allvarligt skadad i centrala Sandviken. När det här skrivs är gärningsmannen fortfarande på fri fot. Kommunens informationschef Odd Westby visar oss den egna omvärldsbevakningen av sociala medier.

”Grovt brott i Sandviken. Sandviken, vinnare på flyktinginvandringen!”, skriver en anonym Twitteranvändare.

”Jag gissar på grovt skattebrott med tanke på all företagsamhet som säkert kom i kölvattnet av de 500mkr/år Sandviken tydligen skulle tjäna på invandringen”, skriver en annan.

Odd Westby skakar på huvudet. På torget utanför hänger reklam för att Sandviken är årets kulturkommun. Genomslaget i sociala medier för just den nyheten kan beskrivas som obefintligt.

– Tittar vi på det positiva som handlar om Sandviken så har vi aldrig nått så långt som den där rapporten. Skulle vi räkna det positiva och det negativa som skrivs om oss så skulle väldigt mycket ligga på det negativa, tack vare den, säger Odd Westby.

Varken Odd Westby eller Peter Kärnström tror att det är särskilt många Sandvikenbor som bryr sig eller ens känner till den gamla rapporten. De som hör av sig om den i dag verkar främst göra det av andra skäl.

– Det märks att man har ganska liten lokalkännedom om Sandviken. Man blandar ihop allting, i vintras var det ett mord med ett mc-gäng inblandat. Det har ju inte med nysvenskar att göra, men det åker ändå med i det här, säger Odd Westby.

Hur gick det egentligen till när den 22 sidor långa rapporten blev till? Konsulterna som skrev den har inte velat medverka i det här reportaget, bland annat på grund av rädsla för hot och hån. Projektledaren granskades i lokaltidningen eftersom han var politiskt aktiv i Socialdemokraterna och även internt på PWC väckte rapporten kritik enligt uppgift till DN. 

PWC ställer inte upp på en intervju men i ett mejl tillbakavisar bolaget kritiken och hävdar att rapportens slutsatser presenterades förenklat och missvisande av medier.

Leif Jansson är chef på Arbetslivsförvaltningen som beställde rapporten och uttalade sig om den när den var ny. Han vägrar att ställa upp på en intervju men i flera mejl tar han rapporten i försvar och säger att de flesta kritiker inte har läst den, och att de som gjort det har feltolkat den. 

Rapporten skulle ge en ”balanserad och opartisk bild” av invandringens lokala kostnader och intäkter för den geografiska kommunen Sandviken, skriver Leif Jansson, och fortsätter:

”Bakgrunden till detta var den ensidiga bilden av invandringen som ett problem i olika former av media.”

På sociala medier kallas DN:s artikel ibland för reportage, ett ord som antyder ett större journalistiskt arbete. Kanske är det talande för Sandvikenrapporten att kommunstyrelsens ordförande själv minns artikeln som en krönika om invandringens fördelar skriven av chefredaktören Peter Wolodarski, och inte som den korta nyhetsartikel det egentligen var.

– Det man märkte var väl när DN tog upp den. Det var han Peter som kommenterade, vad heter han, Woo…

Wolodarski?

– Ja. Han tog upp den som incitament till att man behöver invandring till Sverige.

Jag tror inte att det var så faktiskt.

– Nej, men du frågar hur jag minns det. Jag vet inte om det stämmer, det är ren spekulation. Men DN plockade upp rapporten på något sätt och då blev den känd.

Peter Kärnström säger att han inte tror att det hade blivit något större väsen om rapporten om det inte varit för DN:s artikel. 

– Det här blir ett inlägg i fake news-debatten. Det handlar om att försöka sätta dit en seriös tidning. Med rapporten får du två flugor i en smäll. Ett politiskt etablissemang i form av en kommun, och en ”allierad PK-massmedia”. 

***

Nationalekonomen Joakim Ruist vid Handelshögskolan i Göteborg har precis färdigställt sin rapport om integration av flyktingar, som han har gjort på uppdrag av regeringens expertgrupp för studier i offentlig ekonomi. 

Några veckor efter vårt möte kommer slutsatserna att offentliggöras och väcka stor uppmärksamhet, och även kritik från den vänsterorienterade tankesmedjan Arena Idés chefsekonom. Joakim Ruist gör ett omtalat framträdande i Aktuellt, och hyllas av en del för sitt sätt att underkänna programledarens frågor. 

När Sandvikenrapporten fortfarande var ny skrev Joakim Ruist ett blogginlägg där han sågade slutsatserna och DN:s artikel. Men Joakim Ruist, som gick ur Miljöpartiet för sju år sedan, är kritisk ur ett annat perspektiv än de flesta andra.

”Vi som vill ha en generös invandringspolitik måste sluta tro att den idén bara kan säljas in till massorna genom att vi ’bevisar’ att invandring är 100 % bra på alla sätt och därmed halleluja”, skriver han i ett blogginlägg från december 2014.

Nationalekonomen Joakim Ruist är kritisk till Sandvikenrapporten – men inte av samma skäl som många andra.
Nationalekonomen Joakim Ruist är kritisk till Sandvikenrapporten – men inte av samma skäl som många andra. Foto: Beatrice Lundborg
De jämför två saker som inte på något sätt går att jämföra.

På hans skrivbord har vi lagt en kopia av den kritiserade rapporten. Inför intervjun har Joakim Ruist gått igenom den på nytt. Hans dom över den och DN:s artikel är inte mildare nu än för fyra år sedan.

– De jämför två saker som inte på något sätt går att jämföra. De säger att nu ska vi jämföra kommunens intäkter med kommunens kostnader. Men vad de egentligen jämför är kommunens kostnader med den totala produktion som sker i kommunen. Det finns ingen relevans någonstans med att ställa de två sakerna mot varandra. Mer komplicerat är det inte. 

De som står bakom rapporten säger att kritikerna blandar ihop dess olika delar för att få det att framstå som dummare än vad det egentligen är.

– Ja, men jag ger noll för det försvaret måste jag säga. Om man väljer att skriva något på ett sätt som gör att man kan ropa ut klatschiga budskap, då kan man för sjutton inte försöka två sina händer och säga att det var DN som valde att skriva om den halvan och inte den andra.

Hans egna studier visar att flyktingar, som i dag är den dominerande invandrargruppen, både på kort och på lång sikt innebär en kostnad för samhället. Kostnaderna är som störst de första åren, men har hittills inte varit större än att Sverige klarat av dem, säger Joakim Ruist.

– Är det någon gång som den här historiska invandringstoppen skulle ha givit riktigt svårhanterliga negativa effekter så är det mellan 2015 och i dag. Men under de senaste åren har Sverige betalat av mer än motsvarande 3 procent av BNP på statsskulden. Det visar att den negativa effekten av invandring uppenbarligen inte är större än att vi kunnat gå rejält plus under den här perioden.

***

Det är april 2016 och Staffan Danielsson är förbannad. Två år har gått sedan DN publicerade artikeln om Sandviken. Centerpartiets riksdagsledamot tänker se till att ingen någonsin glömmer den. Han sätter sig vid sin dator och börjar skriva ett blogginlägg.

”Häpnadsväckande nog har DN vare sig i artikeln eller efteråt ställt en enda kritisk fråga, och därtill låtit artikeln ligga kvar på nätet så att den kan läsas i sin fulla glans även i dag. Det är möjligen berömvärt att medvetet ställa sig vid skampålen, men jag är rädd för att syftet främst är att låta propagandan fortsätta verka.”

Han klistrar in hela DN:s artikel i sitt blogginlägg och trycker på publicera-knappen.

– Något mer slående exempel på fake news i Sveriges största tidning, det går inte att hitta. Du frågar mig om jag har läst rapporten och det har jag inte. Men det behövs inte heller, säger Staffan Danielsson när vi träffas i maj 2018.

Jag har tagit ut svängarna där, det bjuder jag på. Jag måste ha varit lite upprörd då.

Det är skillnad mellan att kritisera ett misstag och att anklaga någon för medveten propaganda.

– Jag har tagit ut svängarna där, det bjuder jag på. Jag måste ha varit lite upprörd då, säger han och skrattar.

Vi sitter i hans lilla kontor med utsikt över riksdagshuset. Turisterna som går den populära vägen från slottet till handelsstråket på Drottninggatan märker knappast att de passerar huset där många av Sveriges riksdagsledamöter sitter. Men den som släpps in genom säkerhetsslussen och följer trapporna ned under Mynttorget kan med lite tålamod hitta fram till Staffan Danielssons dörr.

Utanför hänger en tavla med hans mobilnummer. Telefonen ringer inte längre så ofta som den brukade. 

Staffan Danielsson är 70 år, och inne på vad som ser ut att bli hans sista månader som riksdagsledamot för Centerpartiet. Under regeringsåren 2006 till 2014 var han bland annat partiets talesman i försvarsfrågor. Men inför årets val har han petats från vad som bedöms vara valbar plats på riksdagslistan. Innan vi hinner börja intervjun ger han mig och fotografen Beatrice Lundborg var sin röd bläckpenna med texten ”Jag kryssar Staffan Danielsson 2018!”.

– Jag åker och delar ut pennor till alla som vill prata politik. Lite som Gudrun Schymans homepartyn förra valet, säger Staffan Danielsson.

Riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) är en av de etablerade debattörer som bidragit till att hålla Sandvikenrapporten vid liv genom åren.
Riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) är en av de etablerade debattörer som bidragit till att hålla Sandvikenrapporten vid liv genom åren. Foto: Beatrice Lundborg
Det här har kostat mig, jag åtnjuter inte samma förtroende som tidigare.

På ytan är han en typisk centerpartist av den gamla skolan. Utbildad agronom och skogsbonde som tog över verksamheten efter sin pappa. Tidigare kommunpolitiker och lokal ordförande i Lantbrukarnas riksförbund. Lojal partimedlem.

Det sista är hans egen beskrivning. Om den råder det delade meningar.

När Centerpartiet under våren beslutade att rösta med regeringen i frågan om en ny chans till asyl för ensamkommande vägrade Staffan Danielsson. Själv är han övertygad om att hans ställningstaganden i invandringsfrågan är anledningen till att han nu riskerar att åka ur riksdagen.

– Det här har kostat mig, jag åtnjuter inte samma förtroende som tidigare. Det gör väldigt ont när folk menar att jag har en tvivelaktig värdegrund och inte är en varm humanist, säger han.

Många av dem som skriver om Sandvikenrapporten och DN:s rapportering gör det från anonyma konton. Det går inte att kontrollera att de verkligen är vilka de utger sig för att vara, och en och samma person kan ligga bakom flera konton. 

Men det är även många profilerade debattörer och flera riksdagspolitiker från bland annat Moderaterna som bidrar till att hålla Sandvikenrapporten vid liv. Centerpartisten Staffan Danielsson är likt Tino Sanandaji en av dem som oftast återkommer till ämnet.

– DN är ju en bra tidning som jobbar med kritiskt granskande journalistik. Den här artikeln är visserligen kort och ligger långt bak i tidningen. Men den står i DN och har blivit en symbol för väldigt många andra artiklar som på olika sätt lyfter fram det positiva med invandring och inte tar fram nackdelarna, säger Staffan Danielsson.

***

Den som läser det som skrivs om Sandvikenrapporten i sociala medier får snart bilden av att ingen längre litar på DN:s och andra mediers rapportering om invandring. Den bilden stämmer väldigt väl på en viss grupp, men inte för befolkningen som helhet.

En kort promenad från Joakim Ruists rum på Handelshögskolan i Göteborg ligger SOM-institutet som bland annat undersöker svenskarnas medievanor och förtroende. Sommaren 2018 publicerar institutet en bok med nya resultat, och forskaren Ulrika Andersson låter oss gå igenom de opublicerade siffrorna.

– Generellt har vi ett mycket högt förtroende och är tillitsfulla i Sverige. Vi litar på varandra och våra medier i mycket högre utsträckning än i andra länder, säger hon.

Andra mätningar har visat på ett något minskande förtroende för medier generellt, och ett lägre förtroende för rapportering om invandring. Men enligt SOM-institutet är det stora problemet för medierna främst en kraftigt ökande polarisering sedan 2014. Det syns även i andra mätningar av bland annat det amerikanska Pew-institutet.

En tydlig trend är att SD-väljare har ett generellt lägre förtroende för alla samhällsinstitutioner, förutom för försvaret och kungahuset. SOM-institutets forskare tror att de som inte litar på institutioner har koncentrerats till partiet.

– SD är en lägereld för misstro. De här människorna har funnits innan också, men varit utspridda, säger Ulrika Andersson.

”I Sverige litar vi generellt på varandra och våra medier i mycket högre utsträckning än i andra länder”, säger Ulrika Andersson, forskare vid SOM-institutet.
”I Sverige litar vi generellt på varandra och våra medier i mycket högre utsträckning än i andra länder”, säger Ulrika Andersson, forskare vid SOM-institutet. Foto: Beatrice Lundborg

I djupintervjuer som Ulrika Andersson har gjort framgår att deltagarna ofta är negativa till vad de upplever är en sammanblandning av åsiktsjournalistik och nyhetsrapportering. Därför är hon positiv till att de flesta stora svenska medier nu har en tydligare märkning av åsikts- och nyhetsmaterial online.

Vad mer kan medierna göra för att återvinna förtroende?

– Jag tror att man måste vara tydlig med vad uppdraget är och varför journalistik ser ut som det gör. Kanske sansa sig lite och inte springa allihop på samma boll. Och att våga erkänna när man gjort fel, men samtidigt fortsätta den breda bevakningen och inte vara rädd att ta i frågor som väcker debatt. 

***

När kritiken mot DN:s publicering briserade i juni 2014 gjorde Sveriges Radios mediegranskande program Medierna ett inslag om rapporten och kritiken. I det förklarar redaktionschefen Caspar Opitz att artikeln ”inte var någon större journalistisk satsning”. När vi fyra år senare sätter oss i ett mötesrum på vår gemensamma arbetsplats är han självkritisk.

– Vi förstod nog inte explosiviteten i artikeln, vi tänkte att det var en vanlig nyhetsartikel som skrevs en vanlig helg. Det var ingen stor sak. 

Men oavsett sprängkraft och storlek på artikel…

– Ja, är det fel så ska man rätta. Vi kan inte gå i god för vad som står i en rapport av PWC, men vi har ett ansvar för att om rapporten är dålig eller felaktig så ska vi givetvis följa upp det. Och det gjorde vi inte med den här, det var dumt med facit i hand.

Tidsandan formar hur vi journalister jobbar. Hade en reporter sett den här i dag hade man nog tänkt att den här ska vi titta väldigt noga på.

Även om det inte är medveten propaganda, kan det vara så att man är mindre kritisk mot positiva nyheter?

– Reportrarna och redaktörerna som arbetade med den är så erfarna, jag tror inte det. Jag tror mer att man hanterade den som ett rapportreferat och att det är det som är misstaget, säger Caspar Opitz, och fortsätter:

– I dag har invandring seglat upp som den dominerande frågan i debatten, som också är väldigt polariserad. Tidsandan formar hur vi journalister jobbar, hade en reporter sett den här i dag hade man nog tänkt att den här ska vi titta väldigt noga på.

Tror du att DN och andra medier har något ansvar för det polariserade förtroendet, eller för att vi har lägre förtroende i just invandringsfrågan?

– Jag tror att vi säkert hade kunnat göra mer och bättre. Men jag vänder mig mot bilden att vi aldrig skriver negativt om invandring. Jag har i vart fall aldrig hört eller varit med om att det skulle skett någon mörkning. Jag kan inte säga att det aldrig har skett omedvetet, det kanske det kan ha gjort ibland. Men att det skulle finnas en ideologisk vilja att bara skriva snällt om invandring eftersom vi tycker så himla bra om det på alla Sveriges medier, den bilden köper inte jag.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski säger att han inte märkte av artikelns stora negativa spridning förrän efter flyktingkrisen, hösten och vintern 2015.

– Tidigare hade det varit tvärtom, att folk blev väldigt upprörda när man skrev negativt om invandring. Men tidsandan svängde om, och då blev det här det dominerande temat. Det är talande att artikeln är mer omtalad på Twitter under 2018 än 2014.

Under våren 2016 publicerade DN en stor artikelserie om invandringens konsekvenser med några av världens ledande forskare. Arbetet var en direkt konsekvens av kritiken mot Sandvikenrapporten. I samband med det övervägde Peter Wolodarski att avpublicera den gamla artikeln.

– Med allt som har kommit fram om rapporten så borde vi aldrig ha publicerat nyheten, säger han.

Varför låter du artikeln stå kvar i så fall?

– I och med att det blivit en så stor sak så blir det märkligt att radera den. Det är också att göra våld på historien, nu får den stå där med den uppdaterade kritiken.

”Med allt som har kommit fram om rapporten så borde vi aldrig ha publicerat nyheten”, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.
”Med allt som har kommit fram om rapporten så borde vi aldrig ha publicerat nyheten”, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Foto: Beatrice Lundborg

Han säger att DN har blivit en projektionsyta och ett slagträ i en större politisk diskussion, och att det är en stark påminnelse om vikten av transparens och att snabbt rätta fel.

– Vår ambition är att rätta så mycket som möjligt, men tyvärr finns det många saker som vi har missat att rätta oavsett ämne. Den indignation som har visats i det här fallet står inte i proportion till den totala frånvaro av indignation som finns i en massa andra exempel. Det illustrerar hur polariserad och explosiv invandringsfrågan är. 

*** 

Två veckor efter vårt besök i Sandviken dyker kommunen på nytt upp i nyhetsrapporteringen. En fredagskväll sker en explosion i ett bostadshus i de centrala delarna av staden. Polisen misstänker att det hör ihop med ett utpressningsförsök. En man i 35-årsåldern som är hemmahörande i Dalarna har häktats.

På sociala medier börjar det återigen att röra på sig.

 ”Den nya Sandviken-rapporten kommer kanske smälla högre än den första då?”, skriver en talesperson för det nystartade partiet Medborgerlig samling.

”Det var nog kostnaderna som exploderade i Sandviken…”, skriver en annan användare.

I informationschefen Odd Westbys dator växer sig listan över kommunens omnämnanden i sociala medier allt längre.

Så gjordes reportaget

DN har intervjuat de personer som varit ledande i att skapa Sandvikenrapporten och forma bilden av den och DN:s rapportering genom åren. För att undersöka genomslaget i debatten har DN:s redaktionella analytiker Lovisa Bergström sammanställt omnämnanden av rapporten, dess slutsatser och DN:s artikel på Twitter, och även undersökt hur artikeln blivit läst genom åren. Faktaredaktör Hugo Ewald har kartlagt de mest delade Facebookinläggen om rapporten och artikeln. Kartläggningarna gäller från publiceringen den 31 maj 2014 till april 2018.

 

Om journalisterna

Mikael Delin är sedan 2013 reporter på DN. Han belönades med guldspaden 2016 och nominerades till Stora journalistpriset för granskningen av Riksrevisionen. I år har han bland annat skrivit om nazisterna i Ludvika. 

 

Beatrice Lundborg är sedan 1998 fotograf på DN. Hon är flerfaldigt belönad i tävlingen Årets bild, bland annat för sina porträtt av kulturpersonligheter. I år har hon bland annat porträtterat partiledarna inför valet.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.