Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

”Så nära helvetet man kan komma”

04:33. Svenske Åke Sellström var under 2013 chef för FN:s vapeninspektörer. Gruppen letade efter kemiska vapen i Syrien och kom fram till att giftgas använts mot civila. Hör om hans upplevelser. Foto och redigering: Meli Pettersson Ellafi

• I år är det 100 år sedan kemiska vapen första gången användes i krig. Tyska trupper släppte ut 150 ton klorgas mot franska soldater i belgiska Ypres i april 1915.

• Åke Sellström är en av världens ledande experter på kemiska vapen. Som chef för FN:s vapeninspektörer i Syrien har han själv träffat offer för gasattacker.

• DN:s Thomas Hall och Meli Petersson Ellafi åkte med honom till Ypres och minnet av en av första världskrigets största fasor.

Åke Sellström böjer huvudet. Han är allvarlig och ser tagen ut.

– Panik. Totalt kaos. Så nära helvetet man kan komma, säger han.

Sellström ledde FN:s vapeninspektörer i Syrien för drygt ett år sedan, och han har ägnat en stor del av sitt arbetsliv åt forskning kring kemiska vapen. I rapporten efter inspektionen i Syrien slog han fast att det var den dödliga gasen sarin som användes i Damaskusförorten Ghouta i augusti 2013.

Nu står Åke Sellström invid ett högt kors och ett minnesmärke. Han sluter ögonen när han tänker på vad som hände här.

Vi är nio kilometer utanför den belgiska staden Ypres (Ieper på flamländska). Landskapet är fridfullt och pastoralt. Kossor betar i morgondiset, en cyklist på väg till jobbet rättar till hjälmen, på lite håll ser vi en stilig allé som leder fram till en av traktens bondgårdar.

Det enda som stör idyllen är minnesmärket där det i en inskription på sockeln talas om ”stikgassen” (på flamländska) och ”gaz asphyxiants” (på franska).

Det var här vid Ypres som tyska trupper under första världskriget, sent på eftermiddagen den 22 april 1915, släppte ut över 150 ton klorgas från nästan 6 000 behållare.

Soldater vid slagfältet i Ypres. Foto: Corbis.

Den tyska gasattacken var första gången som kemiska stridsmedel användes i stor skala. Här, i närheten av minnesmärket, löpte den franska delen av ententens (allians ledd av Storbritannien, Frankrike och Ryssland) skyttegravar utanför Ypres i belgiska Flandern.

Kan man över huvud taget föreställa sig soldaternas fasa eller hur de reagerade när de förstod att det gulgröna molnet som kom från den tyska linjen var dödsbringande gas?

Åke Sellström är tyst en stund.

Sedan är ”panik, totalt kaos och så nära helvetet man kan komma” de första orden han säger.

– De franska soldaterna mötte ett vapen som världen aldrig hade sett tidigare, och de visste inte hur de skulle skydda sig. De måste ha tagit sig upp ur skyttegravarna och försökt springa ifrån klorgasen. Men ju mer de sprang, desto häftigare måste de andas. Och ju häftigare de andades, desto mer gas fick de i sig.

Vi åker några hundra meter norrut. Här hade tyskarna sina skyttegravar, och det var härifrån som klorgasen släpptes loss och drev med vinden mot den franska linjen.

I dag går en smal landsväg kantad av hus och gårdar ungefär där tyskarna höll till. Det är prydligt och välordnat – vi hittar inga spår efter skyttegravar, inget som minner om första världskriget.

Om några månader har det gått hundra år sedan gasattacken i Ypres. Men trots internationella avtal och konventioner finns kemiska vapen kvar. Sarinattacken i Ghouta i Syrien satte åter strålkastarljuset på kemvapnens urskiljningslösa brutalitet.

Åke Sellström och hans inspektionsgrupp fanns redan i Syrien för att utreda andra misstänkta fall när attacken i Ghouta inträffade.

Inspektörernas arbete styrdes snabbt om till Ghouta. Där träffade de ögonvittnen till sarinattacken. Ögonvittnen som berättade om just panik och kaos, samma saker som soldaterna för hundra år sedan måste ha upplevt. Men det finns också skillnader mellan Ypres och Ghouta.

– Här i Ypres kom gasen som ett stort moln. Klorgas är stickande och smärtsamt att andas in. I Ghouta sköts raketer med sarin, det blev fläckvisa utsläpp kring varje raket. Sarin syns inte och luktar inte. I Ypres hukade soldaterna i skyttegravar. I Ghouta satt människorna, kvinnor och barn, i källare för att söka skydd mot konventionella vapen, det bidrog till tragiken.

Men likheterna är också många.

– I Ypres var det soldater som drabbades, i Ghouta civila. Men i båda fallen var de oskyddade. Gas är ett terrorvapen, menar Sellström.

Utredningen som Åke Sellström ledde i Syrien gjordes under de besvärligaste förhållanden man kan tänka sig, mitt under brinnande inbördeskrig. FN klassade uppdraget som ”very high risk”, en farligare nivå finns inte. Hur farofyllt det var blev Sellström varse redan första gången som inspektörerna var på väg mot Ghouta. Efter att ha kört genom stadsdelar där regeringen hade kontroll kom de till ett ingenmansland – där började kulorna vina. Den första bilen i kolonnen fick de största skadorna. Bilen där Sellström satt, den andra i konvojen, träffades av två skott. Men ingen av inspektörerna sårades.

Åke Sellström ledde FN:s vapeninspektörer i Syrien för drygt ett år sedan. Här besöker han minnesmärket för den allra första kemiska gasattacken som ägde rum i belgiska Ypres för 100 år sedan. Foto: Meli Petersson Ellafi.

På plats i Ghouta kunde Sellström och de andra inspektörerna, under hård tidspress vid tillfälliga vapenvilor, göra intervjuer, ta prover och samla dokumentation.

Hur hade en undersökning här i Ypres kunnat gå till?

– Först hade säkerhetsfrågan behövt redas ut; hade inspektörer kunnat arbeta utan risk?

– Jag antar att fransmännen, som var den sida som drabbades, gärna hade låtit inspektörer intervjua och undersöka sjuka soldater. Men hade tyskarna släppt fram några inspektörer? I så fall skulle man ha undersökt behållarna som klorgasen släpptes ut från. Efter det hade skuldfrågan kunna fastställas. Fast här i Ypres hade det kanske räckt med inspektionen på den franska sidan för att säga vem som var skyldig.

Inspektörerna hade säkert också velat ta prover från franska soldaters slemhinnor, prover som sedan kunnat analyseras i laboratorier, säger Åke Sellström.

– Fast det är klart, 1915 fanns inte den tekniken.

• • •

Torsdagen den 22 april 1915 var en vacker dag i Ypres. Men någon våridyll var det inte. Första världskriget hade mullrat i gång året innan, staden var strategiskt viktig och området var fullt av soldater och skyttegravar. Ett första blodigt slag, med tiotusentals dödsoffer, hade utkämpats hösten 1914 mellan Tyskland och ententens styrkor i form av belgare, britter och fransmän. Det första slaget vid Ypres avslutades den 22 november, sedan körde striderna fast i ett lerigt skyttegravskrig med fastlåsta linjer.

Hur kan man åstadkomma ett genombrott? Finns ett vapen eller en taktik som kan lösa upp det låsta ställningskriget? Det var frågor som sysselsatte den tyska krigsledningen.

Flygplan, stridsvagnar och ubåtar var några nya vapen som användes under första världskriget.

Den här dagen skulle ett annat vapen användas för första gången.

Klockan närmade sig fem på eftermiddagen när tyska soldater började släppa ut över 150 ton klorgas från 5 730 behållare. På museet In Flanders Fields i Ypres kan man se en av cylindrarna: rund, 70 centimeter lång och med en diameter på kanske 20 centimeter. Det var den tyske kemisten Fritz Haber som övertygat krigsledningen om att sätta in klorgas, en giftig substans som kunde framställas industriellt i stora kvantiteter.

Ypres 1915. ”Allt vi såg var dött. Inget rörde sig och inget var levande. Till och med ohyran hade krypit ut ur sina hål för att dö.”

Frankrike hade redan i krigets inledning experimenterat med tårgas, och Tyskland hade gjort misslyckade försök med gas på östfronten.

Men när tyskarna släppte loss den gulgröna klorgasen mot de franska linjerna var det första gången som kemiska stridsmedel användes i massiv skala.

Ententens styrkor hade kunnat vara förvarnade. En tysk desertör hade berättat om planer på en attack med gas. Och belgiska underrättelsetjänsten hade fått en rapport om att tyskarna hade låtit tillverka 20 000 ansiktsmasker. Uppgifterna borde kanske fått varningsklockorna att ringa.

Men informationen togs inte på allvar. Desertören avfärdades av en belgisk general som ansåg att uppgifterna var så detaljerade att det måste vara ett försök att föra de allierade bakom ljuset.

Därför överraskade gasattacken de franska soldaterna. Effekten var omedelbar. Och ögonvittnesskildringarna är skakande.

Foto: All Over Press.

En fransk fältläkare berättar:

”Vi såg överallt män som lämnade skyttegravarna för att ta sig tillbaka mot byn, utan att, vid den tiden, förstå orsaken till paniken. Några sekunder senare såg vi att himlen doldes av ett gulgrönt moln som såg ut som en annalkande storm. Sedan kände vi hur den kvävande gasen svepte in omkring oss. Det var som om jag såg genom glasögon med gröna glas. Samtidigt kände jag effekten av gasen i bröstet: Strupen brann, jag fick smärtor i bröstet och hade svårt att andas, jag spottade blod och kände yrsel. Vi trodde alla att vi var dödsdömda. Adjutanten bredvid mig var ömklig att se, han var lila i ansiktet och klarade inte att gå.” (1)

Ännu mer ohygglig är beskrivningen som den tyske soldaten Willi Siebert ger:

”Efter ett tag klarnade himlen och vi gick förbi de tomma gascylindrarna. Allt vi såg var dött. Inget rörde sig och inget var levande. Till och med ohyran hade krypit ut ur sina hål för att dö. Överallt låg döda råttor, kaniner och möss. Lukten av gas hängde fortfarande i luften. De franska skyttegravarna var tomma. Men de följande hundra meterna var täckta av fransmän som kvävts till döds. Det var fruktansvärt. Sedan såg vi brittiska soldater. Av deras sönderklösta ansikten och nackar förstod vi hur de desperat hade försökt att få luft. En del hade skjutit sig själva. På bondgårdarna låg hästarna döda i stallen. Kor, kycklingar, allt och alla var döda. Allt, till och med insekterna.” (2)

Ingen vet exakt hur många männi­skor som dog i gasattacken. En expert på plats i Ypres menar att mellan 800 och 2 000 dog den första dagen. Men många avled senare i sviterna av attacken. Ännu fler fick men för resten av livet.

Tyskland använde klorgas vid ytterligare tre tillfällen under det andra slaget vid Ypres. Den första gången var redan den 24 april, bara två dagar efter den första attacken. Tyskarna använde snart också gasen fosgen, och 1917 satte man för första gången in senapsgas, även det skedde vid Ypres.

Britter och fransmän reagerade med indignation, men snart använde alla sidor i kriget kemiska vapen.

Genombrottet som Tyskland hoppats på vid Ypres blev det inte mycket av.

När det andra slaget vid Ypres slutade efter drygt en månad hade fronten flyttats fyra kilometer. Tyskland hade då förlorat 38 000 man – en stupad för varje decimeter som erövrats. Lägger man till 58 000 döda på den allierade sidan blir bokslutet ännu mörkare.

Louis Tourage, Elie Larroque och Pierre Ardichen var tre av de franska soldater som dog vid Ypres när tyskarna satte in klorgas den 22 maj 1915. Foto: Meli Petersson Ellafi.

• • •

Kemiska vapen skapade rubriker redan under första världskriget – och gör det än i dag.

”Tysk offensiv med stinkbomber som vapen – Dess första resultat: tysk framgång vid Ypres”, stod det på Dagens Nyheters förstasida 1915.

”Attacken kan vara den största krigsförbrytelsen på 25 år”, löd den stora rubriken i DN dagen efter sarinangreppet i Ghouta.

Det är nästan hundra år mellan rubrikerna. Och ansträngningarna att skapa ett hållbart förbud mot kemiska vapen har pågått ännu längre. Världens länder försökte förbjuda gifter och förgiftade vapen vid konferenser och i avtal både 1874, 1899 och 1907.

Men det hjälpte föga under första världskriget. Tyskland avfärdade etiska invändningar med att fransmännen redan använt tårgas. Och Fritz Haber, forskaren bakom giftgasen, försvarade kemvapnen med att de skulle förkorta kriget.

Men giftgaserna var inget undervapen, visade det sig. Gas möttes med gas, och resultatet blev ett brutalare krig och ännu mer lidande. 1,2 miljoner soldater utsattes för kemiska gaser, minst 90 000 dog.

Erfarenheterna från första världskriget ledde 1925 till ett nytt internationellt avtal, det så kallade Genèveprotokollet som förbjöd användande av kemiska vapen.

Men arsenalerna fanns kvar, och på 1930-talet satte Mussolinis fascistiska Italien in senapsgas under kriget i Abessinien, nuvarande Etiopien.

Under andra världskriget använde Japan kemiska vapen i Kina. I Europa fördes däremot kriget utan kemiska vapen, även om de fanns i lagren. Efter kriget dumpade de allierade tonvis med tyska kemvapen på Östersjöns botten.

Tre år efter andra världskriget klassade den då fortfarande unga världsorganisationen FN kemiska vapen som massförstörelsevapen. Men giftgaserna hamnade i debatten länge i skymundan av atombomben, ett annat massförstörelsevapen.

På 1980-talet satte Saddam Husseins Irak in kemiska vapen både i kriget mot grannlandet Iran och mot kurder i staden Halabja.

Omvärldens insikt om Iraks kemvapenarsenal bidrog till att blåsa liv i förhandlingarna om ett förbud. 1993 var arbetet klart med en ny konvention mot kemiska vapen. Fyra år senare, 1997, hade tillräckligt många länder anslutit sig för att avtalet skulle träda i kraft.

Den nya konventionen förbjuder inte bara användande, utan också utveckling, tillverkning och lagring av kemiska vapen.

Ändå finns kemiska vapen kvar hundra år efter gasattacken i Ypres. Alla lager är ännu inte förstörda, och kriget i Syrien har åter satt kemvapnen i fokus.

Man skulle kunna tycka att det är ett misslyckande att kemiska stridsmedel fortfarande finns kvar efter hundra år. Åke Sellström talar i stället om framsteg. Konventionen mot kemvapen, ett internationellt avtal som tabuförklarar nervgaser, är ett stort framsteg, säger han.

– Och vi har fått OPCW, en kemipolis som övervakar att konventionen följs. Det var för att arbetet mot kemvapen varit så framgångsrikt som OPCW fick Nobels fredspris 2013.

• • •

Syrien 2015. ”Vi stod inför en av de största utmaningarna vi mött när Syriens kemiska vapen skulle fraktas bort och förstöras.”

Fredspriset hänger på hedersplats bakom glas och ram på bottenvåningen i OPCW:s huvudkontor. ”För ett omfattande arbete mot kemiska vapen”, löd den norska Nobelkommitténs motivering.

Vi har åkt ett trettiotal mil norrut från Ypres, till Haag i Nederländerna där den internationella kemvapenpolisen har sitt högkvarter. OPCW står för Organisation for the prohibition of chemical weapons (Organisationen för förbud av kemiska vapen).

Huvudkontoret ligger i stadsdelen Scheveningen där en rad andra internationella organ också har sina säten. Krigsförbrytartribunalen för Jugoslavienkrigen, där rättegångarna pågår mot Radovan Karadzic och Ratko Mladic, ligger bara ett stenkast bort.

– Det var vid rätt tid som OPCW fick fredspriset. Vi hade arbetat i tysthet under lång tid. Förra året stod vi inför en av de största utmaningarna vi mött när Syriens kemiska vapen skulle fraktas bort och förstöras. Priset kom som en bekräftelse på att vi har en viktig uppgift, och blev en uppmuntran för inspektörer och annan personal, förklarar Ahmet Üzümcü.

Vi har tagit hissen upp till OPCW-husets översta våning. Det är här som Ahmet Üzümcü, en drygt 60-årig turkisk diplomat som varit OPCW:s generalsekreterare sedan 2010, har sitt kontor. Det är ljust och luftigt, och vi slår oss ned i en beigefärgad soffgrupp.

Kemvapnen kom med första världskriget. Här ses behållare med senapsgas, en gas som användes första gången 1917. Foto: Rex/AOP.

Det är lätt att hamna i sifferexercis när man pratar om kemiska vapen – hur mycket som förstörts, hur många länder som anslutit sig till konventionen, när de sista vapnen är destruerade.

Här är några basfakta:

190 länder har anslutit sig till konventionen mot kemiska vapen.

Åtta länder deklarerade när de anslöt sig att de hade kemiska vapen. 87 procent av vapnen är förstörda. I princip är det bara USA och Ryssland som ännu inte destruerat alla sina kemvapen.

Att förstöra de återstående 13 procenten kommer att ta sex sju år till.

OPCW-chefen bjuder på fler siffror: USA har 10 procent av sin arsenal kvar att förstöra, Ryssland 16 procent.

– Att 87 procent har förstörts är en anmärkningsvärd prestation. Det är både kostsamt, farligt och tekniskt besvärligt att destruera kemiska vapen. I USA har man också fått ta fram ny teknik eftersom lokalbefolkningen vid en destrueringsanläggning protesterade mot verksamheten, kommenterar Ahmet Üzümcü.

Också de syriska kemvapnen är i stort förstörda – under förutsättning att landet lämnade rätt uppgifter när man anslöt sig till konventionen förra hösten.

Men även om världens lager av kemiska vapen börjar närma sig noll ser Ahmet Üzümcü nya utmaningar. Vad händer om terrorgrupper skaffar sig kemvapen? Om till exempel Islamiska staten, IS, får tillgång till kemiska vapen?

– Det är den stora framtidsfrågan, men den är aktuell redan i dag, menar OPCW-chefen.

Kemiska vapen kallas ibland för den fattiges kärnvapen. Att terrorgrupper kan skaffa nervgaser vet vi också. 1995 släppte sekten Aum Shinrikyo ut sarin i Tokyos tunnelbana. Tretton personer dog och över tusen skadades.

– Jag tror att det är mindre troligt att stater i fortsättningen kommer att tillverka eller använda kemiska vapen. Men det finns anledning till oro när det gäller andra grupper. Kemisk terrorism kommer att finnas kvar på dagordningen, befarar Ahmet Üzümcü.

Irak har inte förstört alla sina kemiska vapen. Men experter säger att kemvapnen är nedgrävda, förseglade och förmodligen inte användbara längre – och att risken att IS skulle kunna komma över och använda dem därför är närmast obefintlig.

– Vi har tagit upp frågan med Iraks myndigheter, säger OPCW-chefen.

Men kemipolisens möjligheter är begränsade när det gäller terrorgrupper. OPCW består av länderna som skrivit under kemvapenkonventionen. Därför blir det upp till enskilda länder att förhindra att terrorgrupper skaffar kemiska vapen.

Åke Sellström vid minnesmärket i Ypres i Belgien där kemvapen 1915 användes för första gången i massiv skala. Foto: Meli Petersson Ellafi.

En annan ny fråga som sysselsätter OPCW-chefen handlar om vetenskap och etik. Kemisten Fritz Haber var en drivande kraft bakom klorgasattacken i Ypres för hundra år sedan. Vid sin Nobelföreläsning i Oslo talade Ahmet Üzümcü om en smal gräns i vetenskapen – mellan nyttig och farlig användning av forskningen. Nu utvecklar han ämnet:

– Jag vill inte sätta tvångströja på forskarna. OPCW stöder teknisk utveckling, men vi vill främja en fredlig användning av kemin. Jag skulle stödja en sorts vetenskapliga ordningsregler, ungefär som läkarna har sin ed.

Ingen som ägnar sig åt kemiska vapen kommer undan minnet av vad som skedde i Ypres. I OPCW:s högkvarter heter den största sammanträdeslokalen Ypres-rummet.

Och när hundraårsminnet av gasattacken uppmärksammas nu i april kommer OPCW-chefen att finnas på plats. Ahmet Üzümcü har besökt Ypres flera gånger, även korset och minnesmärket på platsen där den första gasattacken skedde.

– Det är en sorglig upplevelse när man står där och tänker på alla hundratals som dog när de in­andades en okänd substans. Det var inhumant. Och det är något som inte får hända igen.

(1) Citerat från ”Ypres – the first gas attack” av Yves Buffetaut.

(2) Citerat från ”In Flanders fields – museum guide”.


Fakta: De tre stora slagen vid Ypres

1 Det första slaget (19 oktober–22 november 1914). Ententens styrkor och Tyskland mötte varandra i Flandern. Slaget varade drygt en månad och mynnade ut i ett ställnings- och skyttegravskrig som kännetecknar första världskriget. En kvarts miljon belgare, britter och tyskar stupade, sårades eller ­rapporterades som saknade.

2 Det andra slaget (22 april–25 maj 1915). Tyskland inledde en offensiv och satte på slagets första dag in klorgas. Efter en månad hade fronten förflyttats ett par kilometer. 38 000 tyskar och 58 000 soldater på ententens sida stupade.

3 Det tredje slaget (31 juli–november 1917). De allierade gick till offensiv. Slaget kulminerade i byn Passchendaele som intogs av kanadensiska soldater. Slaget resulterade bara i små frontförskjutningar. Ententen förlorade 250 000 man, Tyskland 260 000.

Vallmon blev en symbol

Den 3 maj 1915, under det andra slaget vid Ypres, skrev den kanadensiske läkaren John McCrae dikten ”In Flanders fields”, ett av krigets mest kända poem. Där beskriver han vallmon som växer mellan gravarnas kors. Vallmon har blivit en symbol för krigets stupade soldater.

Slagfälten kring Ypres, krigskyrkogårdarna och stadens stora museum lockar miljoner besökare varje år. DN

Fakta: Åke Sellström

Född 1948 i Göteborg.

Studerade vid Göteborgs universitet och disputerade vid den histologiska institutionen 1975.

Har forskat om kemiska och biologiska stridsmedel vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) och vid CBRNE-centret i Umeå.

Vapeninspektör i Irak på 1990- och 2000-talet.

Ledde 2013 FN:s vapeninspektörer i Syrien och undersökte gasattacken i Ghouta. I sin rapport slog Sellström och inspektörerna fast att sarin hade använts.

Fakta: OPCW

OPCW står för Organisation for the prohibition of chemical weapons (Organisationen för förbud av ­kemiska vapen).

Konventionen som förbjuder kemiska vapen trädde i kraft 1997. OPCW bildades för att övervaka att konventionen efterlevs. Organisationen, med säte i nederländska Haag, är oberoende men samarbetar ofta med FN.

190 länder har skrivit under konventionen mot kemiska vapen. Över 80 procent av världens kemvapenlager har förstörts.

Ahmet Üzümcü är från början turkisk diplomat. Han har varit OPCW:s generalsekreterare sedan 2010.

Fakta: Första världskriget

Kriget utlöstes sedan Österrike-Ungerns tronarvinge Franz Ferdinand dödats i Sarajevo av serbnationalisten Gavrilo Princip den 28 juni 1914.

En månad senare utbröt första världskriget.

På den ena sidan stod Centralmakterna: Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket och Bulgarien.

På den andra ententen: Frankrike, Storbritannien (med kolonier), Belgien, Ryssland, Serbien, USA (från 1917) med flera.

Striderna slutade med vapenstillestånd den 11 november 1918. Åren därpå slöts flera fredsfördrag mellan de olika sidorna.

Kriget resulterade i slutet för kejsardömena i Tyskland och Österrike-Ungern, liksom för det Osmanska riket. Den ryske tsaren störtades 1917.

Efter kriget flyttades gränser och en rad nya och nygamla länder uppstod i Europa: Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien, Estland, Lettland, Litauen och Finland.

Nio miljoner soldater beräknas ha dödats och minst lika många sårades. Till det kommer miljoner civila offer.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.