Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Så vändes misstro till makt i medieskuggans Hofors

04:18. I bruksorten Hofors utnyttjades medieskuggan av en bångstyrig bloggare som blev ledare för kommunens näst största parti. Se Måns Mosesson och Fredrik Funcks minidokumentär från ett av Sveriges så kallade rostbälten.

President Donald Trumps överraskande stöd i det så kallade rostbältet satte spänningarna mellan stad och land i blixtbelysning. 

I den svenska valrörelsen väntas nu landsbygdens utmaningar ta stor plats. 

I bruksorten Hofors utnyttjades medieskuggan av en bångstyrig bloggare som blev ledare för kommunens näst största parti. 

DN:s Måns Mosesson och Fredrik Funck berättar om viljan att bli sedd i ett av Sveriges rostbälten. 

VAL 2018

Om artikelserien

  • Ett rostbälte är ett område som historiskt har präglats av en stor tillverkningsindustri och som i och med globaliseringen och en växande tjänstesektor står inför nya utmaningar. 
  • Enligt Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi, finns sådana områden i stora delar av landet, bland annat Skåne, Småland, Dalsland, Jämtland och Lappland.  
  • I tre delar gör DN en resa genom Bergslagen, en industriregion i mellersta Sverige, där flera kommuner nu kämpar med avfolkning, hög arbetslöshet och minskad samhällsservice. Hur kommer det att påverka valet 2018? 

De glödande stålstavarna kommer på löpande band från höger, där en roterande plugg skjuter in i den heta massan och gör dem till rör. Eldflammorna stiger i luften när vattenduschen kyler av produkterna och skickar dem vidare genom rörverk 5.

Framför en datorskärm som visar rörens dimensioner står Kent Andersson, i skyddsglasögon och hjälm.

Uppe i operatörshytten sitter hans syster. Här har även hans mamma och pappa arbetat, såväl som hans bror och moster och faster och flera kusiner.  

Stålverket har varit hjärtat i Hofors i över hundra år – för någon månad sedan såldes det till Japan. 

Kent Andersson drar upp tröjärmarna. 

På höger handled står: ”Det börjar i Hofors”. 

På vänster: ”Det slutar i Hofors”.

– Jag är Hoforspatriot, säger han. Jag kommer att leva hela mitt liv här. Vi har det bra, vi har bra skolor, vi har äldreomsorg. Det är synd att Hofors svartmålas.

Stålarbetaren Kent Andersson bär Hofors med sig – ända in på huden.
Stålarbetaren Kent Andersson bär Hofors med sig – ända in på huden. Foto: Fredrik Funck

Kent Andersson har gjort sig ett lokalt namn genom att ligga på politikerna för att få dem att bygga bättre lekplatser åt barnen i kommunen. I honom bor en engagerad samhällsmedborgare – och en besviken mediekonsument.  

När han växte upp hade såväl Arbetarbladet som Gefle Dagblad fasta redaktioner i Hofors. 

– Vi hade reportrar som bodde här, som kunde byn, då kunde det stå bra grejer i tidningen, säger han. Nu står det bara om Hofors när det händer någonting dåligt. 

Jag tyckte inte att det stämde längre, det som skrevs. De baktalade mitt älskade Hofors.

När den sista tidningen stängde sin redaktion för ett par år sedan tyckte Kent Andersson att det genast märktes i spalterna. Det blev mindre positiva reportage, mer korta rapporter om trafikolyckor, narkotikabeslag och inbrott. 

– Jag tyckte inte att det stämde längre, det som skrevs. De baktalade mitt älskade Hofors. Jag tyckte att det var skitjobbigt. 

I likhet med många av sina arbetskamrater började Kent Andersson i stället att följa en blogg, som snabbt vann popularitet bland Hofors knappt tio tusen invånare.

I Hoforsbloggens rapportering kände Kent Andersson igen sig. 

– Han skrev om de där små vardagliga grejerna. Att någon hade brutit benet för att en fläck var osandad utanför Ica. Han skrev om min kamp för bättre lekplatser. Så fort någonting hände i Hofors så skrev han.

När lokaltidningarna lämnade Hofors började Kent Andersson i stället få sina nyheter från Hoforsbloggen.
När lokaltidningarna lämnade Hofors började Kent Andersson i stället få sina nyheter från Hoforsbloggen. Foto: Fredrik Funck

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet 2016 satte klyftan mellan stad och landsbygd i blixtbelysning.

Trump vann många nya väljare i det så kallade rostbältet – en industriregion som sträcker sig över stora delar av nordöstra USA. Området har varit hjärtat i den amerikanska tillverkningsindustrin och bruken fick samhällena att blomstra. 

Läs också: Arbetarväljarna i USA:s rostbälten gjorde Trump till president

Sedan kom globalisering och minskade transportkostnader, fabrikerna stängde och stålet rostade.

Nu finns här orter som Johnstown i Pennsylvania, där fyra av fem arbetstillfällen har försvunnit sedan 50-talet – och där Trumps löften om en återuppväckt industrisektor väckte drömmar. Människor som traditionellt sett hade röstat på det demokratiska partiets presidentkandidat gick här över till att rösta republikanskt.   

Finns det ett svenskt rostbälte? Och vad innebär det i så fall inför höstens val?

– Det finns inte ett rostbälte utan flera, säger Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Internationella handelshögskolan i Jönköping. 

– I USA är det så oerhört tydligt att rostbältet går i nordöst. Vi har i stället många platser med samma problematik. Orter som länge levde riktigt gott på råvarubaserad industri, men som har förlorat på globaliseringen och omställningen till dagens tjänstesamhälle, detsamma som städerna har vunnit på. 

De svenska rostbältena är utspridda över hela landet, menar professorn. 

– Det här beskrivs ofta som ett Norrlandsproblem, men du kan hitta de här orterna även i Smålands inland och i Skåne, i Dalsland eller kring Bergslagen. 

Stålverket har varit hjärtat i Hofors i över hundra år. Kent Andersson, till vänster, har ett stort antal släktingar som också jobbar här.
Stålverket har varit hjärtat i Hofors i över hundra år. Kent Andersson, till vänster, har ett stort antal släktingar som också jobbar här. Foto: Fredrik Funck

Hofors ligger just i Bergslagen, ett område som genom sina stora malmfyndigheter länge var hjärtat i den svenska basindustrin. 

Den svenska stålindustrin är i en gynnsam period, i Hofors har kommunens största arbetsgivare Ovako gått från stora varsel till att nyanställa personal. 

De amerikanska förhållandena är alltså inte helt enkelt överförbara till Sverige. 

Men i Bergslagen finns likväl många orter som länge har tampats med avfolkning och förlorade arbetstillfällen – Hofors har tappat omkring en fjärdedel av sin befolkning sedan 80-talet. Charlotta Mellander menar att de etablerade partierna länge har ignorerat krympande kommuners utmaningar, och att det riskerar att slå tillbaka i valet 2018.

– Den faktorn kommer nog slå igenom hårt i det här valet, precis som det gjorde i Brexit och i det amerikanska presidentvalet. Det finns ingen anledning att tro att vi i Sverige inte skulle påverkas av liknande strukturer. 

Rubrikerna skvallrar om Hoforsbloggens spretiga innehåll:

”Posten lägger ned verksamheten i Hofors”
”Befarad skottlossning – polis kom efter tre timmar”
”Idioter styr Hofors äldreomsorg”
”Videospecial: Tiokilosgädda på pimpelspö”

Peter Hillblom flyttade tillbaka till sin hemkommun för att få mer tid att fiska. När han såg hur mycket som förändrats i samhället började han blogga om Hofors.
Peter Hillblom flyttade tillbaka till sin hemkommun för att få mer tid att fiska. När han såg hur mycket som förändrats i samhället började han blogga om Hofors. Foto: Fredrik Funck

Peter Hillblom öppnar dörren och bjuder in till en tvårummare fylld av dvd-filmer, inramade foton på fiskefångster och Star Wars-leksaker. De två små chihuahuaorna Moses och Loke vispar runt på golvet.

Datorn, en HP Probook, står i sovrummet. 

Det var från tangentbordet som Peter Hillblom byggde sin maktbas. 

Efter ett yrkesliv utanför hemorten hade han flyttat tillbaka till Hofors 2009 för att få mer tid att fiska. Han märkte fort att centrum inte såg likadant ut som när han lämnade, mycket han tog för givet som barn var nu borta. 

Han började skriva om förändringarna på sin blogg. Han anmärkte att posten allt oftare kom på eftermiddagen, att det lokala bankkontoret inte längre hanterade kontanter, han anklagade ”Löfven och hans gangsterkamrater” för att ligga bakom platsbristen på svenska sjukhus.

Man kan känna att vi inte är lika betydelsefulla som storstäderna.

Peter Hillblom klappar Moses bakom örat. 

– Man kan känna att vi inte är lika betydelsefulla som storstäderna. Två och en halv timme från Stockholm, och ändå är det som två olika kontinenter. 

Hoforsbloggen började bevaka ultralokala frågor, som rivningen av husen på Persfallsvägen eller att cykelvägen mot Edsken var ”i bedrövligt skick”. Men Peter Hillblom skrev också om de positiva händelserna i hans älskade hemstad: det lokala bandet Tykoz Bravaders återförening eller de amerikaner som hockeylaget förvärvat – ”invånarantalet har alltså stigit med fem i kommunen”. Han tipsade om recept på rabarbersaft, intervjuade lokala företagare och berättade om sina vandrande pinnar Archimedes och Göran Rosenberg. 

Vid stålverkets västra port finns en kiosk som heter Time. 

Den drevs vid den här tiden av Anne Persson, som hade lämnat sitt jobb som vaktmästare på kommunhuset för att bli egenföretagare. 

Persson fick höra av en kollega att Hoforsbloggen hade nämnt hennes goda glass i flera inlägg – det kändes värmande att någon uppmärksammade hennes hårda arbete, särskilt efter allt det jobbiga som hade hänt.

Två gånger hade Anne Persson blivit rånad, en gång med ett hagelgevär riktat mot bröstet, och alla inbrott kunde hon inte längre räkna på ena handens fingrar.

Det hade fått henne att börja tänka på hur sällan man såg poliser patrullera i Hofors, jämfört med när polisstationen fanns kvar nere vid rondellen.  

– Vi skulle behöva poliser även i Hofors, vi är ändå nästan tio tusen personer, säger hon.

När Anne Persson började läsa Hoforsbloggen märkte hon att Peter Hillblom delade hennes frustration. I en av bloggens artiklar refererade han till den lokala polisens hemsida: ”Polisväsendet representeras i dag av ett obemannat kontor på Granvägen 8 där man bara öppnar e-post en gång om dagen helgfria vardagar”, skrev Hillblom. ”Inte konstigt att många invånare skakar på huvudet när ämnet polis i Hofors kommit på tal.” 

– Bloggen var ifrågasättande och provocerande, säger Anne Persson. Den var kul att läsa. Och vi hade jättemycket gemensamma åsikter. Ska det verkligen vara så här?

Anne Persson tar en paus i den källarlokal där Hoforspartiet lägger upp valstrategier. Efter partiets överraskande framgång i valet 2014 skrev lokaltidningarna många artiklar – nu saknar Persson reportrarna på kommunfullmäktiges sammanträden.
Anne Persson tar en paus i den källarlokal där Hoforspartiet lägger upp valstrategier. Efter partiets överraskande framgång i valet 2014 skrev lokaltidningarna många artiklar – nu saknar Persson reportrarna på kommunfullmäktiges sammanträden. Foto: Fredrik Funck

Successivt märker Peter Hillblom att hans ord börjar väga tungt i kommunen.  

När han skriver att apoteket Orren har för långa kötider och för dåligt utbud känner sig en anställd manad att blidka kritiken i kommentarsfältet: 

”Apoteket har nu slutat med lunchstängt, vilket är ett stort och viktigt steg för att förbättra servicen till invånarna”, skriver apotekaren.

Bloggens kraft borde kunna utnyttjas, tänker Peter Hillblom. En kväll i april 2014 ser han filmen ”De sju samurajerna”, om en japansk by som anlitar samurajer för att skydda sig mot ett hotfullt rövarband. 

Det är ett knappt halvår kvar till valet 2014 och filmen får bloggaren att bestämma sig.

Han skriver att han ska ”skrapa ihop ett gäng lagom respektlösa individer” för att rädda Hofors. 

Han ska starta ett parti. 

Han vet precis vad han letar efter. 

– Duktiga, drivande människor som arbetar varje dag för att lyfta bilden av Hofors – varför i helvete är inte såna politiker i stället för dönickarna uppe i kommunhuset?

Det tog emot för mig. Jag hade ett så stort politikerförakt.

Han kommer genast att tänka på Kent Andersson – Hillblom har skrivit reportage om stålarbetarens kamp för bättre lekplatser i kommunen.

Han lyckas få med Foto-Johan, innehavare av samhällets elektronikbutik. 

Han rekryterar en av stadens största hockeyprofiler, Strand.

Han fångar in Time-Anne, som han brukar köpa glass hos. 

– Det tog emot för mig, säger Anne Persson. Jag hade ett så stort politikerförakt, jag ville inte in i det där rävspelet med påhopp och prestige. Men Peter var ihärdig. 

Hoforspartiets icke-befintliga historia är dess styrka, så ser de nyfunna partivännerna det. De behöver inte ta någon hänsyn till politisk stolthet, de kan koncentrera sig på en enda sak – Hofors bästa. 

– Vi skulle gå till val på sunt förnuft, säger Kent Andersson. Känns det bra? Då skulle vi rösta för det. Vi var varken höger eller vänster, vi var rakt framåt.

Han ser nöjd ut med formuleringen.  

För egna pengar trycker de upp tröjor och bildekaler. De cyklar runt och lägger sitt partiprogram i varenda brevlåda.

De vill ha en mer offensiv marknadsföring av kommunen. 

De kräver kvalitet på skola och utbildning. 

Vård och omsorg.

Utökad polisnärvaro. 

– Det var inga märkvärdiga löften, medger Peter Hillblom. Politiken i sig var helt oviktig, vi hade kommit undan med nästan vad som helst. Vi var ändå någonting helt nytt. 

På valnatten sitter de och stirrar på tv-skärmen och tror inte att det är sant.  

– Vi var som tokstolliga, säger Anne Persson. Vi amatörer, vi kan alltså göra en förändring?

När gryningen kommer den 15 september 2014 har Hoforspartiet fått 13,6 procent av rösterna och blivit kommunens näst största parti. 

Peter Hillblom gick från att vara bloggare till grundare av kommunens näst största parti.
Peter Hillblom gick från att vara bloggare till grundare av kommunens näst största parti. Foto: Fredrik Funck

Sverige är ett land som präglas av stort förtroende. 

Den mellanmänskliga tilliten – den tilltro svenskar har till andra människor – är bland den allra högsta i världen. 

– Det där är någonting väldigt värdefullt, säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Tilliten är en svensk naturresurs som gör att samhället fungerar så bra som det ändå gör. 

Ekengren Oscarsson är knuten till SOM-institutet, som varje år mäter svenskarnas förtroende för samhällets bärande institutioner – allt från kungahus och medier till banker och sjukvård. Ur ett internationellt perspektiv ligger svenskarnas tillit till samhället stabilt och högt. I den senaste mätningen, presenterad i förra veckan, har förtroendet för ett antal tunga institutioner, däribland polisen, rent av gått upp.   

Samtidigt poängterar Henrik Ekengren Oscarsson att det finns oroande skillnader beroende på var i landet de svarande bor. 

DN har i samarbete med SOM-institutet gjort en karta över samhällsförtroendets geografi, där skillnaderna mellan stad och landsbygd syns tydligt – och där Hofors ligger strax under genomsnittet. 

– Det finns platser där samhällsförtroendet är klart lägre, bland annat på landsbygden. Många känner sig bortglömda när välfärdsservicen dras ner och samhället inte gör sig synligt på samma sätt som tidigare. Det tycks finnas hela bygder där människor inte känner sig hemma i Sverige. Vi ska vara väldigt vaksamma på de nedåtgående spiralerna.

Blomsterhandlaren öppnar dörren och visar hålet som gapar där låshuset satt. 

– Låset låg här på backen när jag kom på morgonen, säger florist Östergren.

– Usch, det är för jäkligt, säger den numera folkvalda politikern Anne Persson. 

Inbrottet skedde för tre veckor sedan. Samma natt skedde ett antal inbrottsförsök på Centralgatan – på Birgits fotvård har de nu hängt en ringklocka i dörren så att ingen ska kunna ta sig in utan att det märks, Sporterians dörr lyckades tjuvarna lyckligtvis inte forcera.  

– Har polisen varit här? frågar Anne Persson. 

– Nej. De ringde och sa att de ansåg att det stals för lite.

– Eländes elände. 

– Ja. De tyckte liksom inte att det var värt.

Anne Persson går ut på trottoaren igen. 

Hon suckar. 

Floristen Anders Östergren visar Anne Persson dörren som bröts upp vid ett inbrott för några veckor sedan. ”Låset låg här på backen när jag kom på morgonen”, säger han.
Floristen Anders Östergren visar Anne Persson dörren som bröts upp vid ett inbrott för några veckor sedan. ”Låset låg här på backen när jag kom på morgonen”, säger han. Foto: Fredrik Funck

Snart har den första mandatperioden gått med Hoforspartiet som kommunens näst största. Lokalpolitikens begränsningar har varit tuffa. 

Anne Persson drömde om fler patrullerande poliser – hon fick en frisbeegolfbana, en av de få motioner från Hoforspartiet som faktiskt har gått igenom. 

Att jobba i motvind i opposition är väl en sak. Men att inga reportrar kontinuerligt beskriver deras slit gör det än motigare. 

– Jag vill ju att medborgarna ska få veta om jag har gjort någonting för dem. Har jag gjort det jag lovade? Har vi gjort nytta under de här åren? Har vi gjort skada? 

Var fjärde svensk kommun saknar numera en lokal nyhetsredaktion.

I takt med att internetjättar som Facebook och Google har tagit allt mer av annonsintäkterna har lokaltidningar över hela landet tvingats skära ner och centralisera.

– Prenumeranterna dör ifrån oss, säger Helena Nyman. Medelåldern för de som prenumererar på vår papperstidning är 67 år.

Om man menar att Hofors ligger i medieskugga för att vi inte dagligen rapporterar om alla små saker som händer i samhället så är det sant.

Helena Nyman är chefredaktör för Arbetarbladet, den redaktion som blev sist med att lämna sina lokaler i Hofors. De sista åren hade det varit en ensam reporter stationerad där.

– Om man menar att Hofors ligger i medieskugga för att vi inte dagligen rapporterar om alla små saker som händer i samhället så är det sant. Men vi prioriterar annorlunda i dag.

Nyman menar att Arbetarbladet måhända berättar mindre om Hofors än tidigare, men att artiklarna som faktiskt skrivs har ett annat djup.

– Förut gick vi ut och tog bilder när ett tivoli kom till torget. Ingen skulle läsa om det på nätet i dag. För att någon över huvud taget ska läsa våra artiklar behöver vi hitta mer angelägna ämnen. 

Vad spelar en nedlagd redaktion för roll för medborgarnas nyhetskonsumtion? 

Faktiskt inte särskilt stor, menar professor Charlotta Mellander, som har forskat i frågan.

– Var redaktionen ligger rent fysiskt verkar inte vara viktigt. Vad som däremot spelar stor roll är om det bor journalister i kommunen.

En del tycker att Hofors är världens bästa plats. Det är klart att de vill se det speglas i nyheterna.

Det är logiskt – även reportrar ska sätta sina barn på förskola och skjutsa sin mor till sjukhuset. De får lättare syn på vad som engagerar läsarna om de själva bor i området de bevakar. Då ser de förutom problemen dessutom vårens första vitsippor slå ut och kan skriva en artikel om det. 

– En del tycker att Hofors är världens bästa plats, säger Charlotta Mellander. Det är klart att de vill se det speglas i nyheterna, annars finns en risk att de inte upplever att pressen representerar dem. 

Institutet för mediestudiers senaste kartläggning visar att det bor 4 journalister i Hofors. Om reportrarna var fördelade som svenskarna i övrigt skulle den siffran ha varit 13. 

Carina Tenor, medieforskare vid institutet, konstaterar att 72 kommuner i Sverige nu saknar en fast redaktionell bevakning.  

– Lokaljournalistik har haft en unik funktion i Sverige, säger hon. Förutom den rena nyhetsförmedlingen har den ofta haft förmågan att binda samman ett samhälle, att skapa en känsla av samhörighet. Folk vill se en bild i tidningen på konserten de själva har varit på. Det är en spegling, en bekräftelse på att man finns.

Carina Tenor har intervjuat representanter för samtliga kommuner i Sverige och sett ett gemensamt mönster på de platser där radio, tv och tidningar inte längre har en fast redaktion. 

– Många upplever att de har blivit osynliga, att ingen är intresserad längre. Då är det lätt att bli arg på medier – och då kan en ny sajt upplevas som någonting väldigt positivt. Den säger: vi tror på er, vi startar här, vi kommer att rapportera.

Exemplen är många, och spretande: nättidningen Fyren i Höganäs, sprungen ur en kamp om den lokala hamnen, sajten Frilagt i Hässleholm, skapad av en journalist som sparkades från sin tidning, den högerextrema sajten Fjällsjö Nyheter i Jämtland.

– När traditionella medier har dragit bort kan enskilda personer bli väldigt tongivande, konstaterar Carina Tenor. 

Hoforspartiet har bjudit in ett par representanter från kommunen till sin partilokal. De börjar förbereda sig på sin andra valrörelse.
Hoforspartiet har bjudit in ett par representanter från kommunen till sin partilokal. De börjar förbereda sig på sin andra valrörelse. Foto: Fredrik Funck

Peter Hillblom böjer sig ner under skrivbordet och lyfter upp Loke, det är snart dags att gå ut och rasta hundarna.

Är han en lokal Silvio Berlusconi, finansmannen som först tog makten över de italienska tv-kanalerna, därefter parlamentet?

Nja, i så fall är Peter Hillblom mer intresserad av Beppe Grillo, den italienska komikern som gjorde sin provokativa blogg till en språngbräda in till senaten.

Bloggen gjorde honom tongivande, han fick makt.

Men efter tre år som ledare för Hofors näst största parti har Peter Hillblom nyligen bytt fot. I valet 2018 ställer han upp för Liberalerna, han står som tredje namn på deras valsedel.

Liberalerna är betydligt mindre än Hoforspartiet i kommunen, men i ett mer etablerat parti hoppas Hillblom på sikt kunna påverka även den nationella politiken.

– Jag har insett att man som lokalt parti blir ganska låst. För att vårt lilla samhälle ska förbättras måste man kliva utanför kommungränsen och trycka på. Vi har ju Hagaskolan till exempel, som har stått tom i många år. Den skulle passa utmärkt för en statlig myndighet.

Anne Persson sitter i en fåtölj i Folkets hus och väntar. 

Innan kommunfullmäktiges sammanträden samlas kommunens politiker här i foajén för att ge möjlighet för medborgarna att träffa dem. Det är en timme avsedd för dialog, diskussion och frågor.

Den här tisdagskvällen kommer ingen medborgare.

– Folk sitter väl hemma och ugglar, säger Anne Persson. Jag vet inte om de inte vågar eller inte vill. Det känns som att de inte ser vad vi gör. Tidningarna är ju nästan aldrig här.  

Ihop med en partivän väntar Kent Andersson och Anne Persson på medborgare i Folkets hus. Ingen kommer.
Ihop med en partivän väntar Kent Andersson och Anne Persson på medborgare i Folkets hus. Ingen kommer. Foto: Fredrik Funck

Anne Persson kan inte minnas när någon journalist var på ett sammanträde senast. Kanske var det när fullmäktige tog beslut om att bygga ett stort växthus i parken? Eller när de diskuterade eventuella vindkraftverk?

– När vi går upp i talarstolen brukar vi inleda: ”Tack herr ordförande, ledamöter och frånvarande press”. Det har blivit ett stående skämt. Men det är inte roligt, absolut inte roligt.

Kent Andersson sitter lutad över sin dator, går igenom dagordningen för kvällens möte. 

– Fanns det inget missnöje så fanns det ingen anledning för oss att ha ett parti, säger han. 

Det är en paradox, förstås. Att en del av befolkningen i kommunen känner lågt förtroende för samhällets institutioner är samtidigt Hoforspartiets hopp. 

– Det kommer vi att vinna på, säger Andersson. Jag är helt säker på att vi kommer göra ett bra val i höst.

– Oavsett vad så kan ingen säga att vi bara sitter och gnäller på Facebook, säger Persson. Vi försöker åtminstone göra någonting. 

Så plockar de två partikamraterna ihop sina anteckningar och går in i sammanträdesrummet, en sliten festlokal med scen och dansgolv. 

Mitt i rummet står ett bord med en skylt: PRESS. 

Det står mitt under den glittrande discokulan, är avsett för fotografer och reportrar. 

Bordet står tomt. 

Läs också:
Ewa Stenberg: Partierna har en ny geografiläxa inför valet

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.