Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/stor-undersokning-det-tycker-boende-i-utsatta-omraden-ar-viktigast-att-forbattra/

Nyheter

Stor undersökning: Det tycker boende i utsatta områden är viktigast att förbättra

Arzo Momand har bott i Hjällbo i ett år. Hon flyttade dit från Bergsjön. Här är hon ute på promenad med sonen Anas, 14 månader gammal. Arzo säger att hon trivs bra i området. Foto: Tomas Ohlsson

Invånarna i två av Sveriges 22 ”särskilt utsatta områden” har nu själva fått berätta i två stora undersökningar om hur de ser på tillvaron där de bor.

– Det som slagit mig mest är hur vanlig ”men skärp er”-attityden är, säger statsvetaren och professorn Peter Esaiasson, en av de ansvariga bakom undersökningarna.

Peter Esaiasson är professor vid Göteborgs universitet. Under två års tid har han, som han säger, ”åkt hundra gånger med spårvagnen till Hjällbo och Bergsjön”, från innerstaden där han bor. Tillsammans med en grupp andra forskare har han intervjuat 886 boende – 487 avböjde deltagande – och samlat in svar från 2.500 personer i en webbenkät tillgänglig på fyra olika språk. 

Arbetet har resulterat i boken ”Förorten – Ett samhällsvetenskapligt reportage” som släpps på onsdag. Slutsatserna ska debatteras av en panel med politiker och statsvetare i Göteborg. De två studier som ligger till grund för boken har finansierats av forskningsrådet Forte och av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. De är ännu inte publicerade.

– Jag skulle säga att det är en nyfikenhetsstyrd bok. Man hör så mycket om förorten, det tycks så radikalt olika, det presenteras så olika bilder som är svåra att få ihop. Vem har mest rätt? Det låter lite kaxigt, men jag tänkte att jag åker väl dit och kollar, säger Peter Esaiasson. 

En av observationerna han lyfter fram i boken är hur vanlig ”skärp er”-attityden är. 

– De som går till jobbet, som ofta är tråkigt, blir vansinniga när de ser andra i området som inte sliter men ändå får hjälp, och de reagerar på skräpigheten, säger Peter Esaiasson.

I boken skriver han: 

”Man behöver inte leta för att hitta förespråkare för hårdare tag. Många irriterar sig på den till synes utbredda bidragsmentaliteten och många förvånas över polisens mjuka metoder. (...). När vi frågar om viktiga konkreta åtgärder hamnar saker som ’att få kontroll på brottsligheten’, ’att fler föräldrar håller koll på sina barn’ och ’att hålla ordentligt rent i området’ i topp.” 

Statsvetarprofessorn Peter Esaiasson har skrivit en bok om två studier av hur människorna i ”förorten” har det och ser på tillvaron. Foto: Peter Esaiasson

Både Hjällbo och Bergsjön finns med på polisens lista över så kallat ”särskilt utsatta områden”. Stadsdelarna ligger i de nordöstra delarna av Göteborg, två miljonprogramsområden uppvuxna på 60-talet främst för att ordna bostäder åt den arbetskraftsbehövande industrin på Hisingen. I Hjällbo är 91 procent av bostäderna hyreslägenheter, i Bergsjön 94 procent. 7.600 personer är folkbokförda i Hjällbo, 9.000 i Bergsjön. 

Peter Esaiasson skriver i boken om den snabba förändring som följde: ”Vid 1990-talets början hade Hjällbo bytt karaktär, från ett område med social problematik till ett område dominerat av personer med utländsk bakgrund”. (...) ”Liksom Hjällbo har Bergsjön varit föremål för offentliga stödinsatser sedan 1980-talet och tillhör de särskilt utsatta områdena på polisens lista. Vägen fram till dagens situation är i allt väsentligt densamma som i Hjällbo”.

I boken lyfter Peter Esaiasson fram 19 olika observationer. Förutom den tydliga ”skärp er”-attityden nämner han bland annat följande: 

• Utifrån rekryteringsintervjuerna ”talar mellan 20 och 25 procent av de boende som bäst bristfällig svenska”.

• Uppdelningen i ”svenskar” och ”invandrare”, som ofta görs i debatten, är tämligen irrelevant. ”I förorten är verkligheten betydligt mer heterogen. Det handlar om etniska grupper (...). Många, kanske de flesta, har sina egna etniskt baserade organisationer och nätverk. Relationen mellan 'svenskar' och 'invandrare' kommer en bit ner på skalan”.

• ”Svenskar uppfattas som snälla men irrelevanta (...). Svenskarna är frånvarande i tillvaron hos de flesta jag pratat med. Sverige ses som ett fantastiskt land men man har inga svenska vänner.”

• ”Det finns en sorg över förortens stigmatisering. (...) Många, i synnerhet de unga, är upprörda och menar att vi andra inte fattar hur härligt det är.”

• ... ”men många tycker också 'Gör nått'. naturligtvis finns det många som vill ha hjälp från det offentliga. det handlar om fler jobb, bättre skolor och mer att göra för ungdomarna. (....) Det finns en genuin oro för framtiden, för vad som kommer att hända om inte ungdomarna får en bättre start i livet. Man är arg på systemet, på att man är bortglömd av samhället”.

 

 

 

När professor Peter Esaiasson i ett av kapitlen fördjupar sig i frågan om just oron för barnen skriver han om kulturkrockar som lätt uppstår: ”Barnuppfostran är existentiella frågor. Socialkontorens befogenhet att omhänderta barn har lett till svåra konflikter. En del av problematiken gäller föräldrarnas rätt att aga sina barn. Den svenska lagen (...) har inte full acceptans bland föräldrar med utländsk bakgrund.”

Esaiasson skriver att ämnet gjort sig påmint i samband med en enkätfråga om vem som har ansvaret för att det skall gå bra för ungdomarna i Bergsjön/Hjällbo: ”Man undrar hur man skall göra i stället och menar att svenskarna har missförstått. Det är svårt att uppfostra när man är rädd för att bli av med barnet om man ger en örfil”, skriver han.

Hur pass tillförlitliga och representativa blir studierna och svaren? Peter Esaiasson menar att man nått så långt som är praktiskt möjligt, men att tre typgrupper var svåra att få svar från:

– Det finns gäng som vi inte kommer åt, unga män som ibland omtalas som ”busy not caring”, inte heller de religiöst mest övertygade samt främst äldre som inte kan något av de språk vi intervjuat på och inte vågat öppna dörren.

Sammanfattningen i boken lyder: ”Det handlar om bristande tillit, irritation över nedskräpning och ett frånvarande majoritetssamhälle – men också om kärlek och stolthet över det egna området och en övertygelse om att utvecklingen går att vända.”

Peter Esaiasson lyfter fram bostadsbolagen som en stark kraft som, till skillnad från stat och kommun, ofta kan ha bättre möjligheter att bidra till att lyfta förorten. 

– Vi kan även glömma civilsamhället, folk där är visserligen djupt engagerade men de bor sällan där, civilsamhällets människor är ofta anställda. Jag tror att det offentligas tankar här bygger på fel teori, att civilsamhället ska lösa detta, säger han, och pekar alltså i stället på bostadsbolagens möjligheter.

Han tar upp exemplet kommunala Gårdstensbostäder: Att de ”tagit kommandot över samverkansprojekten”, att de ”återtagit kontrollen över offentliga platser” och genom att ”man varit selektiv med vilka som får bo i området (...)”.

Läs också: Antalet utsatta områden har minskat