Aida Hadzialic: ”Jag är tacksam för allt Sverige gett mig”

Mannen i svart kostym vill inte stå bakom det där podiet. Hans ansikte uttrycker djup sorg och fotograferna gör sitt bästa för att fånga den bottenlösa förtvivlan som han anstränger sig för att kapsla in i musklerna runt ögonen och munnen.

”Nu räcker det”, säger han med en röst som testar om den kan bära och strax därefter börjar han tala: ”Det är med stor sorg som jag har tagit emot beskedet att Sveriges utrikesminister Anna Lindh, 05.29 denna morgon, har avlidit av de skador hon fick vid gårdagens attentat.”

Rosenbads pressrum Bella Venezia är fullsatt. Det är den 11 september 2003 och inte ens ett dygn har passerat sedan Anna Lindh blev knivhuggen på NK i Stockholm, knappt 500 meter bort. Göran Persson, som vid två tillfällen har lyckats balansera tillbaka från det emotionella ras som pågår inom honom, avslutar sitt korta anförande:

”Det var fredens och solidaritetens sak som var hennes, det ska vi aldrig glömma. Anna Lindh har lämnat oss, familjen har mist en mor och maka. Socialdemokratin har mist en av sina skickligaste politiker, regeringen har mist ett erfaret statsråd och en god arbetskamrat. Sverige har mist en av landets viktigaste företrädare, vårt ansikte ut mot världen.”

I Halmstad sitter en chockad 16-åring framför tv-apparaten. Hon heter Aida Hadzialic och har i samband med valet 2002 bestämt sig för att hon vill bli politiskt engagerad. I sin värdegrund befinner hon sig närmast socialdemokratin, partiet som har byggt det Sverige som välkomnade hennes familj och gav dem de livschanser som de inte fick i sitt hemland. Men hon har problem med partiets skolpolitik, känner att man inte tillräckligt betonar att människor behöver anstränga sig och ta vara på sina möjligheter.

Nu befinner hon sig i en process för att välja ett parti att bli medlem i och i samma stund som statsministerns ord faller bestämmer hon sig för att det trots allt är Socialdemokraterna.

– Jag minns det mycket väl, berättar Aida Hadzialic i dag om det ögonblick då hon fick veta att en av Sveriges högst uppsatta politiker hade attackerats.

– Jag befann mig i en affär och skulle köpa en höstjacka när jag plötsligt hörde radion i bakgrunden: ”Utrikesminister Anna Lindh har blivit knivskuren.” Det frös till för mig och jag tänkte: Min förebild, det får inte vara sant. Under kvällen följde jag nyhetsrapporteringen och pendlade mellan hopp och förtvivlan – alla vi som trodde på socialdemokratin såg henne som en framtida statsminister.

Aida Hadzialic skrev in sig i SSU, gick på möten, delade ut flygblad och gjorde sig snabbt omistlig i ungdomsorganisationen.

Första gången vi träffas befinner sig gymnasie- och kunskapslyftsministern på Restaurangakademien i Stockholm tillsammans med bland andra generaldirektören för Myndigheten för yrkeshögskolan. Här utbildas kockar och sommelierer och Hadzialic är intresserad av hur utbildningsdepartementet kan skapa fler alternativa vägar till ett yrke, samt hur de som redan finns kan förbättras.

Kaffet är viktigt för koncentrationen.

Aida Hadzialic har en nyfiken blick och tar in omgivningen samtidigt som hon dricker sitt kaffe. Vid rundvandringen i lokalerna håller Restaurangakademiens vd Hanna Halpern upp standardglas för vinprovning och ministern skojar:

– Dricka vin klockan nio på morgonen?

Hanna Halpern bedyrar att allt spottas ut.

I matsalen presenterar sig Aida Hadzialic för några elever och därefter samlas alla i ett konferensrum för dragningar och diskussioner. Hon får också träffa fyra unga vuxna som berättar om sin skola och hur de tänker sig framtiden. Någon gång i veckan är hon ute i de verksamheter som hon ansvarar för. Redan som kommunalråd i Halmstad formulerade hon sin devis – ”om du knackar på min dörr i rådhuset ska jag inte vara på plats”.

– Jag tycker att det är viktigt att inte bara läsa rapporter och studier, berättar Aida Hadzialic senare. Som förtroendevald måste man alltid jobba evidensbaserat, men jag tror att det är bra för dem vi besöker att de får en direktkanal där de kan berätta vad de tycker och tänker. Det är också viktigt för demokratin, att man som medborgare känner att politiker är tillgängliga.

Det har varit en del debatt kring lärlingssystemet. Tycker du att det är bra?

– Absolut. Tyvärr har det låtit som att lärlingsutbildningen ska vara för elever med lägre ambitioner och det stämmer ju inte. När jag träffar rektorer, lärare och samordnare på Skolverket så säger de att det är en utbildningsform speciellt för högmotiverade elever. Det är väldigt tufft att kombinera det teoretiska med att vara ute och jobba. Sedan finns det andra framgångsrika former, exempelvis yrkescollege – kombinerad praktik och utbildning – där arbetsmarknadens parter ibland bygger på med ett fjärde år.

Har det funnits för få vägar fram i den svenska skolan?

– Jag tror att vi har haft och har ett brett utbud. Snarare har problematiken varit kvaliteten, som inte har hängt med alla gånger, lärarbristen och yrkesprogrammens attraktivitet. Vi tycker att det är oerhört viktigt att människan kan ställa om och omkvalificera sig livet igenom, det är bra även för arbetsmarknaden. Jag vill att yrkesprogrammet ska vara ett huvudalternativ för alla, inte ett säralternativ för vissa.

Hon oroar sig för den stigmatisering som yrkesprogrammen har fått utstå. I synnerhet menar hon att den typen av yttranden har kommit från höger, men hon är heller inte stolt över hur programmen behandlades under den förra socialdemokratiska regeringen.

– Vi måste framför allt prata upp statusen för yrkesutbildningarna, varumärkesbygga. Det finns en stor efterfrågan på arbetskraft från industrin, gastronomin, vården, omsorgen, handeln. Om vi får fler att välja yrkesprogram så löser vi två saker på samma gång, säger hon.

April 1992. Det är vårdag i Foca i Bosnien och Hercegovina och solen skiner. Aida Hadzialic är fem år och promenerar med sin morbror på bron över floden Drina – det gröna vattendrag som enligt Nobelpristagaren Ivo Andrić alldeles för ofta har färgats blodrött. I handen håller hon en glass och en man de möter säger: ”Har du hört om Kroatien? Nu verkar det som att kriget kommer hit också.”

Vad pratar de om? Hon förstår inte men blir lugn när morbror svarar: ”Till Bosnien? Det tror jag inte.” Men helvetet ska strax omfamna hela Socialistiska federativa republiken Jugoslavien.

De vuxnas samtal börjar kretsa kring att fly och snart befinner sig soldater på gatorna. Hon hade längtat efter att ha föräldrarna hemma och nu tillbringar de sin tid tillsammans.

Men något är uppenbart fel. De är alltid inomhus och ligger på golvet med neddragna persienner – för att inte utsättas för beskjutning. De undrar var mormor och moster befinner sig. ”Vi satt i princip i husarrest”, minns hon.

En dag knackar det på dörren. Aida Hadzialic får leta efter orden i sitt sparsmakat inredda tjänsterum på Drottninggatan i Stockholm 23 år senare. Tapeten är gulbeige i ett klassiskt utförande – härifrån ser hon byggarbeten, en stad som växer, en mjuk sol i ett Sverige som förbereder sig för vintern.

Arbetsrummet på utbildningsdepartementet i Stockholm. 

Hon pausar, tar ett djupt andetag. Bilden hon har på näthinnan är den av en stor, skäggig man i militärkläder – han bär vapen; knivar, pistoler, gevär. Det är han som står utanför.

”Ni har en halvtimme på er att ta med er det nödvändigaste och lämna. Ni ska vara glada att jag inte tar livet av er här och nu”, säger mannen. Aida Hadzialic minns hur hennes föräldrar springer runt i panik. Mamma ger mannen smycken och pengar. Han tar en napp och slänger den på golvet.

– Jag plockade upp den. Den hade jag med mig väldigt länge. Den hade tillhört min barndom.

Vad känner du?

– Jag minns att jag undrar vad det är som händer. Jag kan inte påstå att jag var livrädd, jag var rädd – men som barn har man nog väldigt svårt att förhålla sig till liv och död. Jag tyckte bara att det var väldigt skrämmande att en man rusade runt på det viset men jag förstod aldrig vilka konsekvenser det kunde leda till.

– Det är över väldigt snabbt, i mitt huvud i alla fall. Vi har packat våra väskor och sedan ger vi oss av och det är sista gången jag ser det som var vårt hem. Vi sätter oss i vår bil och sedan kör vi.

Minnesbilderna därefter är luddiga. Hennes föräldrar har berättat att de sökte skydd hos mindre utsatta vänner, men ingen vågade ta emot dem – de var ju bosnier. Till slut hamnade de på en buss till Montenegro.

– Folk gråter, men jag känner mig ändå trygg med min mamma och min pappa. Jag litade på att de skulle ta hand om mig och jag vet också att jag undrar var min mormor och moster är. Jag var så nära dem, de tog hand om mig när mina föräldrar jobbade. Det är därför min mormor, som bor i Halmstad nu, fortfarande är så viktig för mig. Först senare fick vi reda på att de också hade klarat sig.

– I efterhand förstod jag att vi hade tur. Det var många av de här busskonvojerna som stoppades, som... som det gick väldigt illa för. Den delen av Bosnien är en av de värst drabbade under kriget. Man har hittat väldigt många massgravar.

Massakrerna i Foca pågick från april 1992 till januari 1994 och över 2 700 invånare dödades eller saknas. Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien har i en rad domar slagit fast att serbisk militär, paramilitär och polis under den här tiden utförde folkmord, etnisk rensning och våldtäkter i fånglägren på bosniska civila. Bland de omkomna finns släktingar till familjen Hadzialic.

Bråttom till EU-nämnden men först en snabb fotografering för Dagens Nyheter.

Det är tidig höst när färjan anländer till Ystad, Aida Hadzialiac är fem och ett halvt år gammal och har just flytt för sitt liv. Detaljerna kring ankomsten till Sverige är oklara men hon ser sig själv i en sovsäck, i ett tält. Hon har inte sovit en ordentlig natt på månader.

– Jag hör hur regnet smattrar mot tältduken och undrar var jag är någonstans, jag hör främmande språk. Jag vet att min mamma säger till mig innan de lämnar mig: ”Vi ska i väg, men du kan ligga här ensam för nu är du trygg.” Så går de och jag ligger i tältet och jag känner mig trygg. Omkring mig råder ett lugn, någon är omhändertagande och ger mig en sovplats. Och jag sov hela natten.

Under 1992 kom närmare 70 000 flyktingar från det sönderfallande Jugoslavien till Sverige och i Skåne tvingades myndigheterna resa militärtält för att kunna ta emot alla. I ett av dessa 65 tält sov Aida Hadzialic de första nätterna i det nya landet.

– Det där brukar jag problematisera kring, säger hon. Det är många som säger att ”nu sover flyktingar i tält, det är så fruktansvärt”. Ja, i förhållande till vad Sverige levererar vanligtvis i boendestandard, men för de människor som kommer hit och får lugnet så är det ju fantastiskt. Det beror på från vilket håll du ser det. Och – det är temporärt, trots allt.

Familjen Hadzialic kunde börja planera sin framtid. Föräldrarna hade redan bestämt sig för att de ville bo i ett område med framför allt svenskar och valet föll på en vacker del av Halmstad alldeles intill Laholmsbukten.

– Det var där vi fick vår första riktiga bostad och visste att vi skulle få bo kvar, att ingen skulle flytta på oss. Och det var där jag började skolan. Jag minns min första skoldag och att mamma sa till mig att ”nu gäller det. Skolan är din chans. Du måste plugga, för vi kan inte ge dig så mycket mer än stöd och hjälpa dig med kunskaperna. Resten måste du göra.”

Bland de övriga eleverna fanns endast ytterligare två som var födda utomlands – Aida Hadzialics kusin och en av deras vänner. Aida Hadzialic lärde sig svenska på några månader och gjorde väldigt bra ifrån sig i skolan. Hon hade starkt stöd hemifrån och hade redan fått lära sig matematik och en del engelska.

I köket på Restaurangakademien i Stockholm. 

När gymnasietiden summerades hade hon absolut högsta betyg, 20,0, och kunde i princip välja vilken utbildning som helst.

– Det berodde på mina föräldrars inställning. Men även på att jag hittade kamrater som också ville göra bra ifrån sig i skolan och i många fall på fantastiskt bra lärare. Att bo i ett svenskt område gjorde att jag kunde lära mig den svenska kulturen på ett sätt som många barn i skolor som bara har elever med utländsk bakgrund inte kan.

– Jag ser uppdelningen som ett stort problem, det sociala arvet reproduceras. Om man växer upp i ett område där man är isolerad från övriga samhället finns det en risk att det blir så för resten av livet. Även om man nu kan göra ett aktivt val kring var man vill gå, så blir det ofta så att platsen där du bor styr var du hamnar i din skolgång. Så länge bostadsmarknaden är som den är kommer vi ha problem i skolan också.

Det är en av Aida Hadzialics absolut viktigaste frågor, trots att bostadspolitiken inte återfinns i hennes portfölj.

Rent mänskligt, för att inga barn ska behöva växa upp och känna att de inte är delaktiga i det land som de lever i. Samhällsekonomiskt, då dessa barn ofta hamnar i utanförskap, arbetslöshet och – i värsta fall – kriminalitet eller missbruk. Och politiskt, även om många vill låtsas som att en sådan sanning inte existerar – ju bättre integrationen fungerar, desto svårare för alarmisterna att sälja in sitt budskap om ett land som håller på att gå sönder.

– Kommunerna har ett stort ansvar i att bryta upp segregationen, säger hon. Men staten måste självklart hjälpa till. Vi gör det nu genom att drastiskt öka på resurserna för att möjliggöra byggandet av hyresrätter. Problemet är dubbelt, på så vis att den som har möjlighet att köpa sig en bostad lämnar områden där det bara finns hyresrätter, som blir som isolerade öar. Mycket handlar om att möjliggöra för människor att få en egen inkomst, så att man kan göra bostadskarriär.

Vad har du för tankar om det fria skolvalet?

– Vissa hävdar att det gör våra skolor segregerade. Jag vill snarare säga att det fria skolvalet har gjort att man har kunnat placera sitt barn någonstans där man tycker att det är lämpligt att barnet går, i stället för att barnet ska vara fast – förstå mig rätt – på en viss plats. Utan skolvalet tror jag att vi hade haft ett ännu större problem, för då hade bostadssituationen helt definierat hur skolan hade fungerat.

– Utöver detta tror jag att det också handlar om kultur, mentalitet och inställning. Vi måste få nyanlända att känna att det är naturligt att bo i ett område som är, ska jag säga, svenskt. Att det inte är en huvudregel att du måste bosätta dig i ett område där dina landsmän finns.

Behöver man förändra ebo-lagen, som innebär att asylsökande får bosätta sig var helst de kan hitta ett hem?

– Ja, i alla fall under etableringstiden. Men jag tänker mer på steget därefter, att man ska våga tänka tanken att bosätta sig någon annanstans, så att man inte får vissa områden som präglas av folk som är födda i ett annat land.

I vissa grupper går upp till 50 procent av eleverna ut högstadiet utan behörighet till gymnasiet. Går det att rädda?

– Det finns ingen enkel lösning på segregationen, men en viktig sak tror jag är att, ibland, när man inte kan ta de här områdena och flytta ut dem till resten av samhället, så får resten av samhället komma till de här områdena. Ett väldigt bra exempel är Angeredsutmaningen i Göteborg, där näringslivet har gått in i Angeredsskolan och blivit mentorer åt eleverna, gett dem praktikplatser utanför bostadsområdet och öppnat upp deras ögon.

– Ett exempel är en somalisk kille som pluggade natur, var duktig i skolan, men hade bestämt sig för att bli busschaufför. En kommunikationsbyrå i innerstan tog honom under sina vingar och gav honom praktikplats och plötsligt insåg han att men jag behöver inte bli busschaufför bara för att alla män omkring mig är det. Sådana insatser är också viktiga för att vi ska se en förändring.

2004 blir Aida Hadzialic överhuvud för SSU i Halmstad och den första sökträffen på Hallandspostens webbplats är från första maj-firandet året efter. Tidningen skriver: ”Huvudtalare i år var förskole- och utbildningsminister Lena Hallengren, som äntrade scenen efter att SSU-ordföranden Aida Hadzialic hållit en flammande appell om bland annat det enade Europa.”

Hon skrattar när hon hör orden i dag.

– Kvällen före hade jag varit på en konsert med Timbuktu. Det var mycket med patos och rättvisa, internationell solidaritet – det som jag brann för. Jag ville tala om vikten av ett enat Europa, just på grund av det som hände i Bosnien och forna Jugoslavien, för jag tror att om vi hade haft ett Europa som omfamnade även den delen av kontinenten så hade vi sluppit många av de fruktansvärda ting som inträffade där.

Hur ser du på den 18-åriga kvinnan?

– Just det... Det tänker man inte på så ofta. Hon var väldigt engagerad i politiken. Jag pluggade IB på gymnasiet, International Baccalaureate, och det brukar beskrivas som den svåraste gymnasieutbildningen. Det var tufft att kombinera, men jag trodde verkligen på det jag sysslade med.

En vakt kommer fram och frågar vad som pågå och ber fotografen att identifiera sig.

Hennes föräldrar hade pluggat svenska och om och om igen försökt att få anställning inom sin respektive profession – mamma är jurist, pappa civilekonom – men misslyckats. ”Det var som att möta en vägg”, beskriver dottern.

De hade varit i 35-årsåldern när de lämnade sitt hemland och hade just lagt grunden till en välsituerad tillvaro med bostad, bil, barn och karriär.

– Första gången vi åkte ned till Bosnien efter kriget, till Sarajevo, var det många som sa till mina föräldrar: ”Kom tillbaka, ni kan återuppta både era yrken och liv här.” Vi samtalade om det, men mina föräldrar var rätt snabbt på det klara med att jag hade slagit rot i Sverige. Det var inte ett alternativ att ta mig ur den svenska skolan.

De tog städjobb för att kunna försörja sig. Frustrerade men utan ilska, som Aida Hadzialic minns det. De pratade ofta om vikten av att stå 
på egna ben och inte vara beroende av någon annan.

– Deras liv blev helt avbrutna. Men det jag finner så stort, både vad gäller mina föräldrar och andra som jag vet har upplevt liknande grejer, är att de lever vidare på ett helt vanligt sätt. Jag upplever inte att mina föräldrar är traumatiserade, säger hon.

I oktober i år, under en extrainsatt punkt vid Europafackets kongress i Paris, höll Aida Hadzialic ett tal om flyktingkrisen i världen. När Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, frågade om hon ville ställa upp kändes det självklart.

På bred amerikansk engelska sa hon: ”En gång i tiden började mitt liv med krig, död, flyktingförläggningar och mycket stora förluster. Och, mina vänner, vad bestod denna förlust i? Det var förlusten av ett hem, förlusten av släktingar och förlusten av nästan mitt eget liv. Men jag överlevde när så många andra människor inte gjorde det, vilket antagligen var ren tur. Den känslan, att veta att jag överlevde när så många andra inte gjorde det – den känslan delas av 60 miljoner flyktingar jorden över i vår tid.”

Hon pratade om att den yttersta konsekvensen när fel krafter får makten i ett samhälle är att det faller samman och kallade Sverige ”det lilla landet som öppnar upp sina dörrar för oss”. Efter att ha avslutat sitt tal fick hon stående ovationer.

– Jag ville inte att det skulle bli en faktaberättelse utan ville ge ett levande exempel, berättar hon. När jag skrev lät jag tankarna flöda, jag bara skrev det jag kände.

Det märks att det är mycket närmare personen än statsrådet Aida Hadzialic. Var det tungt?

– Ja. Jag kände ett ansvar att förmedla inte bara min utan också så många andra människors historia. Så här, tidslinjerna i mitt liv bröts av mot varandra. Jag återupplevde min historia. Och jag tänkte, här står det lilla barnet – som har hämtat kraft ur det som har hänt – inför så många europeiska ledare. Jag får tillfället, till skillnad från alla andra. Jag vill göra oss alla rättvisa. Jag måste bära ett ansvar även för dem som inte klarade sig.

Du sa att ”nationalism är ondska”?

– För mig är nationalism när man börjar dra upp gränser utefter nationalitet och etnisk tillhörighet. I Bosnien finns det en månghundraårig tradition av att folk lever tillsammans och har det mer eller mindre fredligt. Men när de nationalistiska krafterna tog tag i samhället började de riktigt, riktigt stora problemen och vi fick massmord och de värsta krigsförbrytelserna som Europa har sett sedan andra världskriget. Det ska stå i absolut kontrast till att älska sitt land.

September 2014. Aida Hadzialic har valt att inte fortsätta som kommunalråd i Halmstad, efter att med ett fåtal rösters marginal misslyckats med att komma in i riksdagen. Tanken är att satsa på den civila karriären och hon hinner till och med gå på några lektioner på Handelshögskolan i Stockholm.

När telefonen ringer har hon just kommit hem från några dagar i utlandet. I andra änden: Stefan Löfven, som efter riksdagsvalet har fått talmannens uppdrag att försöka bilda en regering. Han har sökt henne vid ett flertal tillfällen men mobilen har varit avstängd. Hon förstod direkt vad han ville.

”Vad gör du?” frågade han. ”Äter frukost, hur har du det?” ”Jag har haft det lite intensivt”, svarade Löfven, innan han kom till saken. Han ville att Aida Hadzialic, som den yngste genom tiderna, skulle bli statsråd i Sverige. Hon fick dagen på sig att fundera.

– Under det här dygnet tänkte jag så att det knakade. Jag pratade med några få som jag verkligen litar på. Alla sa: Du bör göra det här.

En av dessa var pojkvännen, som trots sin politiska hållning – han är libertarian och tror kort sagt på ett samhälle med så liten inblandning från staten som möjligt – gav henne sitt stöd.

– Vi har många spännande debatter, säger hon. Jag gillar när någon kan bryta av mina tankar och mina perspektiv, få mig att tänka på ett annat sätt. Det är viktigt för mig både som människa och politiker att hela tiden bredda mitt synfält.

På utbildningsdepartementet huserar hon tillsammans med Gustav Fridolin (MP), utbildningsminister, och Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning. De jobbar sammanhållet och försöker lägga tonvikten vid att ”ge alla barn goda baskunskaper”.

Socialdemokraterna har föreslagit obligatoriskt gymnasium, men för det finns inget riksdagsstöd. Tanken är att det i dag är så viktigt att ha klarat gymnasieskolan, även om man önskar söka jobb omedelbart därefter. Det blir också enklare att studera vidare vid ett senare tillfälle, då man inte först behöver läsa upp vissa betyg.

– Jag vidhåller själva målsättningen. Vi vet att en femtedel av alla elever aldrig går ut gymnasiet. Bland de elevgrupper som tenderar att halka efter finns exempelvis yrkes- och introduktionsprogrammens elever och även sådana som inte alltid syns, barn och ungdomar som är mobbade, har funktionshinder och andra hälsoproblem. Vi måste göra punktinsatser för att de eleverna ska klara av sin skolgång.

– Det är vår framtid vi pratar om, konstaterar hon.

En utredning pågår. Den blir färdig i början av 2016 och därefter kommer reformer från regeringen. Aida Hadzialic vill helst se blocköverskridande, långsiktiga överenskommelser.

Bland de förslag som redan har lagts fram finns att yrkeslärarna ska omfattas av den generella löneförhöjningen och att skjuta till resurser för att förbättra överbryggningen till arbetsmarknaden. Hon vill också att studie- och yrkesvägledningen ska bli mer kontinuerlig.

– Framför allt räcker det inte med att man träffar studie- och yrkesvägledaren en gång i nian och en gång i trean. Det måste bli en betydligt mer aktiv funktion som jobbar både uppsökande och uppstyrande gentemot arbetsmarknadens behov.

En gång i veckan är Aida Hadzialic ute på verksamhetsbesök. Här i samtal med Restaurangakademiens vd Hanna Halpern. 

Aida Hadzialic är förkyld och dricker kaffe, rösten bär inte alltid. Nu har hon pratat i närmare två timmar och börjar få bråttom till sitt möte i riksdagen. Innan dess vill hon förbereda sig och ska dessutom hinna fotograferas.

Jag undrar om hennes tacksamhet gentemot Sverige, som vissa anser vara ett problematiskt förhållningssätt.

– Jag känner tacksamhet för det Sverige har gett mig rent historiskt och det som Sverige ger oss än i dag, förklarar hon. Jag var nyligen i Indien och såg enorm fattigdom, man saknar rent vatten. Så kommer jag hem och det regnar och jag tänker, Gud vad jag är tacksam för det svenska regnet och det rena vatten som vi har.

– Den här diskussionen tror jag kan ha uppstått i och med att vissa upplever att de påtvingas att vara tacksamma. Jag känner mig tacksam över de livschanser som vi har blivit givna, tack vare samhällssystemet och solidariteten som människor har visat. Jag är tacksam för att folk faktiskt valde att öppna upp Sveriges dörrar, det finns stater som har valt att stänga sina. Och så är det i dag också, vi ser det i Europa och världen – många stänger sina dörrar men Sverige har valt att visa solidaritet.

Under promenaden till Kanslikajen slår hennes medarbetare oväntat till henne på axeln. ”Du gick på en A-brunn”, säger hon och Aida Hadzialic skrattar.

Efter några minuters fotografering måste hon skynda in till sitt sammanträde och ropar farväl på håll.

Exakt en vecka efter vårt möte meddelar statsminister Stefan Löfven och en tårögd Åsa Romson vid en presskonferens att regeringen har kommit överens om tuffare regler för att minska flyktingströmmen till Sverige. Det innebär bland annat tillfälliga uppehållstillstånd och att rätten till anhöriginvandring begränsas. Dessutom införs åldersbestämning av unga och försörjningskraven blir hårdare.

Några dagar senare pratar vi i telefon och Aida Hadzialic försvarar uppgörelsen:

– Det är klart att jag känner för de människor som flyr från krig och elände och att jag med min bakgrund känner lite mer när vi tar den här typen av beslut. Samtidigt är jag regeringsföreträdare och måste tänka på Sveriges bästa. Vi har välkomnat människor men det har kommit så många att vi inte längre kan nyanställa tillräckligt många lärare, socialtjänsten kan inte bygga ut sin kapacitet tillräckligt snabbt och vi saknar bostäder. Vi har tagit emot och hjälpt flest av alla och nu måste vi låta våra system vila en tid, för att vi ska kunna hjälpa folk i framtiden.

Var du med och fattade beslutet?

– Vi har diskuterat det i regeringen och givit vårt stöd till den politik som förs.

Hur ser du att Europa behöver agera i den här situationen?

– Vi måste ta ett gemensamt ansvar. Det är det regeringen har poängterat i månader nu. Stefan Löfven har varit ute i olika sammanhang och diskuterat och agiterat för att fler länder ska hjälpa till, men det har inte blivit så. Vi behöver jobba på tre nivåer: Den internationella, alltså göra vad vi kan för att få slut på kriget i Syrien. Den europeiska – för att få fler att hjälpa till. Och hemma – genom att ordna etableringen i landet. Människor ska lära sig svenska, få ett boende, barnen ska börja utbilda sig och deras föräldrar måste få sina kunskaper validerade.