Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Niklas Fernö, till vänster, är sjuksköterska och chef på ortopediavdelning 3. Här vårdas många skottskadade patienter.
Niklas Fernö, till vänster, är sjuksköterska och chef på ortopediavdelning 3. Här vårdas många skottskadade patienter. Other: Nicklas Thegerström
Sverige

Anhöriga största hotet när skottskadade kommer in till sjukhuset i Malmö

Sjuksköterskor som döljer sina namnbrickor, en avdelningschef som sover med ett basebollträ intill sängen, skottskadade som blödande bärs in på akuten. 

När gängkonflikterna trappas upp på gatan i Malmö märks det direkt på sjukhuset. 

DN:s Måns Mosesson och Nicklas Thegerström möter människorna som i sitt yrke står öga mot öga med vårt samhälle. 

VAL 2018

Söndagskväll på akuten. 

De hade varit i Hyllie och ridit när den yngste sonen, han som var tio månader, blev febervarm och gnällig. 

Nu trängdes Johanna Rentzis och hennes mamma i väntrummet på Malmös akutmottagning, sonen låg i sin mormors knä. 

Fullt av folk som förgäves hade väntat ut sina buksmärtor och yrselkänslor och nu ville bli kvitt sina besvär inför en ny arbetsvecka. Lång väntetid. 

– När vi då sitter där ser vi hur väktarna reser sig upp. 

Johanna Rentzis var på akuten för att få hjälp med sonens höstblåsor i svalget.
Johanna Rentzis var på akuten för att få hjälp med sonens höstblåsor i svalget. Foto: Nicklas Thegerström

Nu går allt mycket fort. Medan väktarna springer mot utgången tittar Johanna Rentzis ut genom de välvda fönster som vetter mot akutens innergård. Där står en bil, på snedden, ur baksätet lyfts en kille. 

– Han är skjuten i huvudet. De bär in honom i hans armar och ben. 

Blodet droppar på stengolvet, adrenalinet hugger tag i Johannas bröst.

– De är fem, sex män som alla skriker och gapar: "Gör nåt, stå inte bara där!", det är hotfullt. "Hjälp honom nu för fan!".

– Vad är det här, gängkrig? Ska de börja skjuta här inne?

Johanna Rentzis tar upp sin mobil och börjar filma ut mot bilen, tänker att polisen kan vara intresserad av dokumentation.

– Då tar de ytterligare en person från baksätet, och kommer inbärandes med honom. Det är blod överallt. Folk börjar gömma sig, trycker sig mot väggarna. 

Tankarna rusar. 

– Vad är det här, gängkrig? Kommer det någon rivaliserande grupp in hit nu också? Ska de börja skjuta här inne? 

Johanna ser hur en av killarna rycker tag i en sjuksköterska, skriker åt henne. 

– Jag tänkte mycket på personalen, säger hon. Hur rädd man måste vara när man går till jobbet och aldrig vet vad som ska hända. 

Jasmina Karovic.
Jasmina Karovic. Foto: Nicklas Thegerström

När Jasmina Karovic var liten såg hon upp till sin farbror, tandteknikern. 

Patienterna strömmade till hans mottagning i Foca, flera av dem kom resandes även från andra delar av Bosnien. Han bemöttes alltid med respekt, vänliga nickar på gatan. 

Det var givet att hon själv skulle börja arbeta inom vården. 

Nu är klockan strax efter nio på kvällen och Karovic sitter i akutmottagningens källare och lyssnar på läget inför nattens pass.

48 patienter. 

12 på ortopeden. 

9 på kirurgen.

En kvinna har nyss avlidit, hon har blivit påkörd i Skanör.

23 patienter på de två medicinska avdelningarna, ytterligare några på övervaket.

Det är den driftansvariga sjuksköterskan som räknar upp förutsättningarna inför natten. 

På hennes krage går att utläsa att hon heter Eva Lena, men efternamnet på namnbrickan har hon tejpat över. För några månader sedan blev hon hotad av en patient, därefter vill hon undvika att någon identifierar henne. 

– Jasmina, du är i luckan, säger hon.

Efter att ha blivit hotad av en patient har driftansvariga sjuksköterskan Eva Lena täckt över sin namnbricka.
Efter att ha blivit hotad av en patient har driftansvariga sjuksköterskan Eva Lena täckt över sin namnbricka. Foto: Nicklas Thegerström

Luckan innebär receptionen i väntrummet, den mest utsatta positionen. Där möter en sjuksköterska varje inkommande patient, lugn som hetsig, trevlig som hotfull. 

Det var här Johanna Rentzis såg två män bäras in den 25 september 2016, efter att de hade blivit skjutna vid en skolgård i Fosie. En tredje skottskadad haltade in själv, en fjärde transporterades med ambulans. 

I februari det året hade andremannen i den kriminella grupperingen M-falangen skjutits till döds, vilket hade ruckat på hierarkierna i Malmös undre värld och lett till en upptrappning av det dödliga våldet: under 2016 skedde över 60 skjutningar i staden. 

Gängkonflikterna på Malmös gator avspeglades genast på sjukhuset, varför säkerhetsavdelningen beslutade att undersöka hur de olika avdelningarna upplevde situationen. 

Jasmina Karovic bläddrar nu i denna internrapport.  

– Åh, stackars Malmö, suckar Karovic medan hon läser upp vittnesmål från kollegorna på just hennes avdelning, akutmottagningen: 

...
Akutvårdsavdelningen, intervju 170213
- Det har hänt att anhörig har börjat slå sönder saker i anhörigrummet. 

- Patienter kan bli hotfulla om de är drogpåverkade och när personalen börjar ta av kläderna. Oftast beror det på att patienten gömt narkotika i till exempel sina underkläder. 
...

Niklas Fernö tar morgonens första blodprov, på en febersjuk telefonist från Svedala.
Niklas Fernö tar morgonens första blodprov, på en febersjuk telefonist från Svedala. Foto: Nicklas Thegerström

Niklas Fernö lägger sin hand mot patientens panna och ler. 

– Du känns lite varm?

– Jag hade feber i går. 

– Det har du i dag också. 

Mannen som ligger i sal 9 på den ortopediska avdelningen är en telefonist från Svedala vars lårbenshuvud har gått sönder. 

Det är mycket sällan patienterna själva som är problemet.

Niklas Fernö är sjuksköterska och avdelningens chef. Han spänner ett stasband kring patientens överarm och plockar fram en spruta för att ta morgonens första blodprov.

I korridoren utanför börjar ett ihållande larm att tjuta, vilket får sjuksköterskorna att rusa mot salen längst ner i korridoren, beredda att utföra livsuppehållande åtgärder. Där sitter i stället en nyopererad trädgårdsmästare som vill ha frukost och har råkat trycka på fel larmknapp.         

Huvudfokus på avdelningen är amputationer och skador i rygg och nacke – men även många som har blivit skjutna hamnar här. 

– Det är mycket sällan patienterna själva som är problemet, säger Niklas Fernö. De har just blivit skjutna och har annat att tänka på än att ha en attityd. De anhöriga kan däremot vara påfrestande. När våra regler krockar med deras förväntningar blir det lätt aggressivt.

Han drar sig till minnes när en sjuksköterska skulle lägga om en ung killes sår och hamnade i bråk med hans vänner, som vägrade att lämna rummet. Fernö, som själv tävlar i styrkesport på fritiden, kallades dit för att inskärpa att hans personal behövde arbetsro och att det faktiskt rörde sig om omsorg – smittorisken skulle minimeras om de anhöriga gick ut. 

– Känslan i rummet blev hätsk. Deras kroppsspråk förändrades, mimiken blev hotfull, någon undrade om jag visste vem han var. Helt ärligt, jag struntar fullständigt i vem du är, sa jag. Jag bryr mig bara om din vän, för han är vårt ansvar just nu. 

På fritiden tävlar avdelningschef Fernö i strongman, en disciplin inom styrkesport.
På fritiden tävlar avdelningschef Fernö i strongman, en disciplin inom styrkesport. Foto: Nicklas Thegerström

När de unga männen till sist var på väg ut ur salen gick en av dem lite bakom de andra. 

– Han kollade namnskylten på mitt bröst och tog fram sin mobil. "Är du den här Niklas?" frågade han och pekade ut min bostad på en adressajt. 

Avdelningschefen nickade bekräftande. Vad annat skulle han göra? 

– Vad bra, då vet vi det, svarade killen. Jaha. Så du hotar mig? Bara för att jag har bett dig gå ut ur rummet när vi ska lägga om ett sår på din kompis? 

Är Malmö representativt för Sverige?

Till viss del, enligt Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro. 

- Skjutningarna finns ju i alla stora städer numera, säger hon. Och på senare tid har det dödliga våldet även rört sig mot mellanstora städer, Borås och Västerås till exempel. 

DN har kartlagt siffrorna: 2017 sköts 43 personer ihjäl och 135 skadades i mer än 300 skjutningar i Sverige. Det är mer än dubbelt så många som för fem år sedan.

Rädslan för att verkligen bli skadad är större nu, i och med att vi får in fler patienter med tillgång till vapen.

Men det är också viktigt, menar Ribeiro, att påpeka att de flesta hoten inte kommer från skottskadade och deras anhöriga - särskilt inte utanför storstäderna. 

- Den vanliga svenska pappan i 40-årsåldern som blir arg när hans dotter inte får hjälp, känslan när personalen behöver meddela att det inte finns tillräckligt med vårdplatser. I den där vardagliga stressen finns en helt annan hotbild, nog så viktig.

Antalet fall där anställda inom kommun och landsting har beviljats ersättning till följd av hot och våld har inte ökat under de senaste tre åren. Detta enligt AFA, som sköter kollektivavtalade försäkringar. 

Men Sineva Ribeiro menar att oron hos medlemmarna numera är av ett allvarligare slag. 

- Rädslan för att verkligen bli skadad är större, i och med att vi får in fler patienter med tillgång till vapen. 

- Där har vi ett jättestort ansvar, säger Agneta Jöhnk, arbetsgivaransvarig på Sveriges kommuner och landsting. Varje anställd måste känna sig trygg att anmäla ett hot. 

Sjukvården är allt mer angelägen för väljarna. 

I flera opinionsundersökningar har vård och omsorg rent av gått om invandring och integration som den viktigaste valfrågan 2018. 

Politikerna känner förstås vindarna.

I höstas stormade en stor grupp anhöriga polisens avspärrningar utanför Karolinska sjukhuset i Stockholm – i radions P1 Morgon svarade Moderaternas Tomas Tobé med att utlova skärpta straff för hot mot sjukvårdspersonal. Precis det har regeringen redan föreslagit, kontrade miljöpartisten Annika Hirvonen Falk. 

Regeringen har nämligen breddat den så kallade blåljusutredningen – från början handlade den om att skärpa straffen för hot och våld mot poliser och brandmän, nu innefattar den också vårdpersonal. Utredningen har tidigarelagts och ett delbetänkande kommer att presenteras i nästa vecka.

Rejäla straffskalor och en rad nya brottsrubriceringar, utlovar Socialdemokraternas justitieminister Morgan Johansson till SVT. 

De som hotar personalen ska portas från sjukhusen, föreslår Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor i Aftonbladet. 

Minimistraffet för våld mot tjänsteman borde omedelbart höjas till sex månaders fängelse, skriver Liberalernas Jan Björklund på DN Debatt. 

Sverigedemokraterna – som inför valet nylanserar sig som "Sveriges sjukvårdsparti" – vill inrätta säkerhetsklassade vårdplatser för så kallade riskpatienter. På detta vis ska brottstyngda människor avskiljas från övriga. 

 ...

Intensivvårdsavdelningen, intervju 161219

- Ta bort namnbrickan är det första man gör innan passet om den typen av patient vårdas på avdelningen. 

- Oro för hot och våld på kvällstid. Väntar in varandra när man har jobbat på kvällen och går då tillsammans till p-hus, cykel eller buss. 

 ...

Avdelningschef Niklas Fernö bor i ett nybyggt radhus ihop med sin fru.

När han en dag gick till förrådet och rotade berättade han aldrig att det var för att han hade blivit hotad på jobbet. 

– Min fru skulle ha blivit alldeles för rädd om hon fick veta, säger han. Hon är fritidspedagog liksom, tar hand om små barn. På sjukhuset är vi en stor grupp, här hemma är det bara jag och hon. 

Avdelningschefen berättade inte för sin fru varför han rotade fram ett basebollträ i aluminium - numera vet hon att han har blivit hotad på jobbet.
Avdelningschefen berättade inte för sin fru varför han rotade fram ett basebollträ i aluminium - numera vet hon att han har blivit hotad på jobbet. Foto: Nicklas Thegerström

Han sitter i parets säng på övervåningen, sträcker sig efter det basebollträ i aluminium som han letade fram, det ligger numera under sängen. 

– Just när de så konkret visade att de visste var jag bodde... det blir väldigt verkligt. Du ser en människa i ögonen som hotar dig, de rör sig alla i en miljö där åtminstone en av deras kompisar har blivit skjuten. Det är en helt orimlig arbetsmiljö. 

Han stryker handen genom skägget, funderar på den större bilden. 

– Jag vet inte om samhället vill höra detta. Ibland känns det som att alla vill tro att allt bara tuffar på. Men det har skett en förskjutning i synen på vården, jag har sett den bara på mina sex år på sjukhuset. Man ser inte människan bakom rocken, utan bara förväntar sig saker. Man utgår ifrån att vi ska bära alla andra på våra axlar, och att vi kan utstå även det här. Man tar sjukvården så oerhört mycket för given.

...

Ortopediavdelningen, intervju 161128

- Personalen känner en ständig stress över att vårda dessa patienter vilket minskar den empatiska förmågan, vilket kan gå ut över de andra patienterna. 

- Man försöker fördela skottskadorna på olika plan då man inte vet vilken relation de, eller deras närstående, har till varandra. 
...

Jasmina Karovic trycker fram nästa patient. 

Fram till luckan kommer en ung kvinna som blöder från lillfingret, hon har skurit sig på en trasig glasform i vasken, pojkvännen bredvid är uppjagad. Sjuksköterskan drar på sig plasthandskarna och droppar koksalt i såret, koncentrerad och samlad. 

Jasmina Karovic gör sig redo för ännu en natt på akutvårdsavdelningen.
Jasmina Karovic gör sig redo för ännu en natt på akutvårdsavdelningen. Foto: Nicklas Thegerström

När Jasmina Karovic fortfarande var barnmorska ryckte hon in vid det provisoriska sjukhuset i västra Sarajevo och behandlade granatskador och svåra blödningar på de som blivit skjutna. Hennes lillebror var bara 24 år när han mördades i det förbannade kriget och den bedrövelse och sorg Jasmina Karovic då försattes i vill hon aldrig mer komma i närheten av. 

Sedan dess är det viktigt för henne att yrket är just ett jobb, inget annat.  

Ibland går det bra och en patient överlever, ibland inte. 

Oavsett vad gäller det att hålla vakt på gränserna in mot känslorna. 

Det är därför de skottskadade patienterna är så svåra. De ruckar på gränserna för Jasmina Karovics yrkesroll. 

– Jag kommer ihåg för något år sedan, säger hon. En kille hade dött, så kom hans mamma hit. Hon grät och allt. Bara att höra henne... När en mamma skriker ut sin sorg och bara vill träffa sin döda son... Jag försöker att slå undan mina känslor, men det är svårt. 

I den så kallade luckan, receptionen i akutens väntrum, finns såväl överfallslarm som patrullerande väktare.
I den så kallade luckan, receptionen i akutens väntrum, finns såväl överfallslarm som patrullerande väktare. Foto: Nicklas Thegerström

Hon tejpar fast förbandet kring sin patients lillfinger, såret behöver inte sys, pojkvännen är lättad. 

De skottskadade är i regel unga, alltför unga, det blir ju att Karovic tänker på sina egna barn, det är oundvikligt.  

– Oavsett vad den skadade killen har gjort, oavsett vad som har hänt. Det är ditt barn, din familj. Tänk om det skulle hända något med mina barn. Det går inte att föreställa sig.     

När Johanna Rentzis och hennes mamma kom ut från sjukhuset den där kvällen i september hade polisen tömt akutens innergård och spärrat av området med kravallstaket. Inne på gården var nu bara poliser, bakom staketet upprivna anhöriga, ytterligare en bit bort stod Johanna Rentzis bil parkerad. 

– Mamma hade min lilla son i famnen, polisen skrek åt henne: "Gå nu! Gå, gå, gå!" När jag stängde bakluckan och det small till blev jag rädd att någon skulle tro att det var ett skott. Och så iväg, snabbt som fan. När vi hade kommit en bit bort stannade vi, både jag och mamma var helt skakiga. 

Johanna Rentzis fortsatte att följa situationen genom tidningarnas rapporter. En knapp vecka efter att höstblåsorna i sonens svalg hade läkt berättade Sydsvenskan om att den nationella insatsstyrkan, polisens antiterrorenhet, kallats in till sjukhuset. 

Vi kände att det började balla ur fullständigt inne i stan.

En undersköterska från intensivvårdsavdelningen var på väg till röntgenavdelningen när han stötte på ett par unga män – de befann sig i en hiss avsedd att transportera sjuksängar, uppträdde vilset, ur en ficka stack kolven på en pistol upp. 

Polisen misstänkte att de beväpnade männen hade tagit sig in på sjukhuset för att skydda sin kamrat från ytterligare attacker, nationella insatsstyrkan kallades in för att säkra byggnaderna. 

Hos patienter inlagda för ryggbesvär och magåkommor väckte maskerade poliser med dragna vapen förstås såväl rädsla som frågor. 

Johanna Rentzis suckar. 

– Att insatsstyrkan ska behöva komma till ett sjukhus, att inte ens det är en fristad längre. Det var en av anledningarna till att vi flyttade ut hit faktiskt, vi kände att det började balla ur fullständigt inne i stan. 

Johanna Rentzis och hennes man har flyttat till Vellinge med sina två söner.
Johanna Rentzis och hennes man har flyttat till Vellinge med sina två söner. Foto: Nicklas Thegerström

Reportern & fotografen

Måns Mosesson är reporter med fokus på samhällsfrågor, belönad med Stora journalistpriset för reportaget Rädda Sverige, om Sverigedemokraternas väljare. Det senaste året har han bland annat porträtterat journalisten Kim Wall och undersökt hur en fejknyhet om Sverige spreds från en källare i Makedonien.

Nicklas Thegerström är fotograf och har under hösten bland annat följt civilminister Ardalan Shekarabi, Sverigedemokraternas fördjupade samarbete med sina nordiska systerpartier och porträtterat realitystjärnan Joakim Lundell.

Fakta.

I en undersökning publicerad i tidningen ”Framtidens karriär – sjuksköterska” i oktober 2017 har drygt 600 sjuksköterskor i Sverige svarat på frågorna:

1. Är hot eller våld mot personal inom hälso- och sjukvården ett problem? 82 procent svarade ja.

2. Har du som sjuksköterska varit utsatt för hot eller våld i din yrkesutövning? 65 procent svarade ja.

Kring Johanna Rentzis ben springer sönerna, den yngste är nu två år och skrattar medan han trasslar in sig allt mer i hundens koppel. 

De är på promenad i ett morgonfuktigt Vellinge, ska mata fåren nere vid åkern.  

– Här ute är bara ett lugn, säger Johanna Rentzis. Vi har fina grannar och nära till en bra förskola. Vi kan släppa ut våra barn utan problem, här kan de vara fria.

...

Kirurgiavdelningen, intervju 161213

- När dörren är låst står man utanför och sparkar på dörren och vill bli insläppt. 

- Arbetsmiljön kopplat till hot och våld gör att folk slutar och är en tung anledning.

... 

Hon kommer hem om morgnarna, medan mannen fortfarande sover, sätter på någon tv-serie, "The Magicians" eller "The Shannara Chronicles", häxor och demoner, fantasivärldar. 

Det är Jasmina Karovics sätt att låta tankarna sköljas av.

– Ibland blir jag så arg. Tyvärr är det oftast barn till utlänningar som gör dåliga saker på sjukhuset. Så jag blir bara... ja, men snälla. Det här är ett lugnt land, en lugn stad, fint. Man kan skaffa sig ett jobb och liv, i Sverige finns alla möjligheter. Så går man vid sidan om och gör dumheter. 

De har absolut ingen uppfostran, det känns som att man kan bli skadad för ett enda felaktigt ord.

Det var bara ett par veckor sedan Jasmina såg den senaste skottskadan komma in – en kriminellt belastad 22-åring som en torsdagskväll sköts i närheten av ett konditori i Gullviksborg, han hade livshotande skador. 

Ibland känns det som att det var lugnare i Bosnien, där hade de stridande åtminstone en annan inställning.

– De hade alltid respekt för oss. Både för sjuksköterskor och läkare – man skulle aldrig ha sagt något dåligt till oss. Här är vi deras värsta fiender. De har absolut ingen uppfostran, det känns som att man kan bli skadad för ett enda felaktigt ord. Men hallå, vi är bara sjukvårdspersonal. 

Jasmina Karovic sträcker sig för att trycka fram nästa patient. 

Fram till luckan kommer en kvinna som har upptäckt mask i sin avföring. 

...

Artikelserien ”De som bär Sverige”

DN kommer i en rad artiklar att skildra människorna som arbetar med att vårda, skydda och förhindra brott i olika delar av Sverige.

Del 1, ovan: Sjuksköterskorna i Malmö. När gängkriget på Malmös gator trappas upp märks det på stadens sjukhus, där anhöriga till ­skottskadade hotar personalen.

Del 2: Poliserna runt Västerås. När en polis i Västerås får sin villa sönderskjuten lämnas kollegorna i andra delar av Västmanland blottade.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.