Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-24 01:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/anna-lena-lauren-friidrottens-stora-bultande-hjarta-tilltalar-det-innersta-i-mig/

Sverige

Anna-Lena Laurén: Friidrottens stora bultande hjärta tilltalar det innersta i mig

Angelica Bengtsson bröt staven i stavhoppsfinalen under friidrotts-VM i Doha. Foto: Nick Didlick/AP

Året var 1984 och det var morgonnatten mellan den 4 och 5 augusti. Gryningsljuset försökte tränga in i vårt vardagsrum. Men mina föräldrar hade täckt för alla fönster med filtar.

– Nu ska vi titta på Calle Lewis, sade mamma när hon väckte oss.

Vi satte oss i soffan, sömniga och högtidliga. I rutan dök stjärnan upp. Hans vackra rörelser, hans mjuka aktion, hans fruktansvärda accelerering. 

Som vanligt var Carl Lewis sen i starten. Men efter 30 meter växlade han upp och sedan bara flöt han ifrån alla andra med överjordisk lätthet och grace. 

– Calle är den elegantaste löparen! utropade mina föräldrar när han tog guld på 100 meter i OS i Los Angeles.

(Han kallades aldrig för något annat än Calle i vår familj.)

Varför fascinerar friidrotten? Hur kunde den få mina ordentliga föräldrar att väcka oss mitt i natten för att vi inte skulle missa när Calle sprang?

Påståendet att idrott och politik inte hör ihop är inte sant. Idrotten och vårt sätt att förhålla oss till den är i själva verket inte bara en spegelbild av politik, utan också av våra innersta känslor. 

Vi älskade underhuggarna. Vi hade hatobjekt, som den dopade Katrin Krabbe. Ben Johnson, som slog Carl Lewis första gången redan 1985, ogillade vi mest av alla. Han hade petat vår Calle från tronen och dessutom sprang han fult. När han åkte fast för doping var vi upprörda, men också nöjda. (Då det många år senare visade sig att även Lewis hade tagit otillåtna medel – visserligen inte lika starka som Johnson – kände jag mig ytterst snopen.)

På 1980-talet var Finland ett monokulturellt land. I friidrotts-VM och OS kunde man följa med och heja på löpare från de västindiska öarna, Etiopien och USA. De var så vackra och så eleganta, en fläkt av världen. 

Däremot hejade vi aldrig på någon från östblocket. Pappa var antisovjetisk och blev alltid på mycket dåligt humör när en sovjetisk idrottare stod på prispallen. När nationalsången började spelas gick han ut. (Han kom småspringande tillbaka så fort prisutdelningen var över.) 

Vi levde på spjutfinalerna, då som nu de enda tillfällena när Finland hade medaljchans. När Tapio Korjus skulle kasta sitt sista kast i Seoul 1988 gick min pappa också ut. Det är ett kast jag aldrig glömmer, det gick högt och fruktansvärt långt och när kommentatorn vrålade ”KULTAAAAAAAA!!!” (GULD) kom min pappa skenande. Han hade ändå hållit sig inom hörhåll.

Med åren har friidrotten (liksom övrig idrott) för mig blivit en feministisk arena. Jag har svårt att tänka mig bättre förebilder för unga tjejer än kvinnor som springer, hoppar, kastar saker, ger sitt allt, segrar och misslyckas. Kvinnor som är bekväma i sina egna kroppar, som tar ut det yttersta i dem.

Den som vill ha en kvinnlig förebild behöver bara gå in på Youtube och söka fram damernas final på 4 x 100 meter i Paris-VM 2003. Det franska hoppet Christine Arron hade misslyckats gruvligt i 100 meters-finalen, och nu var hon ankare i stafetten. Mot sig hade hon amerikanska Torri Edwards, som hade besegrat henne på 100 meter. Men när Arron fick stafettpinnen hade Edwards inte en chans. Den späda lilla tjejen sprang hem guld till Frankrike med en segervilja som fyllde hela Stade de France. Stafetter inte är som andra grenar.

Ibland tappar jag förstås tron på idrotten. Dopningsskandalerna, fusket, det korrupta IAAF som ger friidrotts-VM till ett land där kvinnor är omyndigförklarade och gästarbetare behandlas som slavar. Beslutet att straffa Caster Semenya för en egenskap hon fått av naturen.

Men sedan knäcker Angelica Bengtsson staven, hittar inte sin reservstav, lyckas återfå den i sista stund och klarar 4.80. Och jag blir än en gång påmind om att jag älskar friidrott av samma orsak som jag älskar god litteratur. 

Den berör det innersta i mig och man vet aldrig på förhand hur det ska gå.