Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-19 04:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/anna-lena-lauren-nar-min-dotter-och-jag-gralar-ar-vi-lika-forutsagbara-som-ett-gammalt-stravsamt-par/

Sverige

Anna-Lena Laurén: När min dotter och jag grälar är vi lika förutsägbara som ett gammalt strävsamt par

Foto: Henrik Holmberg/TT

Jag blev förälder av en slump. Barnet var inte planerat och fadern var inte trakterad.

Det finns ingenting som har lärt mig så mycket om livets realiteter som den här processen, inte heller om livets innersta mysterier, dess djupaste glädje och gåtfullhet.

När min DN-kollega Amina Manzoor skrev en kolumn om att hon inte ville ha barn väckte det stor uppmärksamhet. Frivillig barnlöshet uppfattas fortfarande som något provocerande. Varför är rationellt sett svårt att förstå. Vi har redan en överbefolkad jord.

Vissa verkar uppfatta det som att de frivilligt barnlösa också väljer bort allt som betraktas som ”jobbigt” med ungar. Ett liv utan att behöva sitta vid sandlådor eller torka välta mjölkglas uppfattas som på något sätt oförtjänt bekvämt.

Också den premissen är konstig. Om man själv har valt detta liv är det ju ens egen sak. Dessutom är det inte jobbigt att ha barn. Oftast är det är roligt, väldigt roligt.

Jag gick ordentligt på alla kontroller medan jag var gravid. Den erfarna personalen på rådgivningen (BVC i Finland) gav mig så mycket information att jag skippade förlossningskurserna. När babyn skulle födas fick jag två sprutor epidural. Barnet var ute efter sju timmar. Jag älskar verkligen läkarvetenskapen. 

Jag visste ingenting om hur man sköter en baby. Det gjorde inget. Man går på BVC, man frågar sin mamma, sina släktingar, sina vänner. Man bär sitt barn i famnen, en varm liten klimp som piper och snusar och väcker ovationer.

Man sover inte mycket och går omkring i ett konstigt halvdås, naturligtvis är det jobbigt, men det går ju över.

Man får ta ett liv där det ibland ingår att skämma ut sig offentligt

Amningen gick lite si och så och när babyn var tre månader spottade hon ut bröstvårtan och sade tack, men det här räcker så bra. Det tyckte jag med och sedan drack hon modersmjölksersättning och åt samma mat som vi andra, i finfördelad form. Jag struntade i amningsfanatikerna. Det finns väldigt mycket man kan strunta i som förälder.

När hon började på dagis bestod inkörningsperioden av en förmiddag. Personalen sade att ju snabbare föräldrarna sticker desto lättare brukar det gå för barnet. Dagiset var på finska, ett språk som mitt barn inte förstod ett ord av. Personalen sade: Det kommer att gå bra. Det gick hur bra som helst.

Jag har aldrig tyckt att det är svårt att uppfostra ett barn. En annan sak är att resultatet inte alltid blir exakt som man skulle vilja. Att man möter motstånd. Skrik och konflikter. Man får ta ett liv där det ibland ingår att skämma ut sig offentligt. 

Ett av mina starkaste minnen som barn är när jag blev biten av min mosters opålitliga dalmatinerhanne. Hon hade sagt att jag inte fick klappa hunden. Jag klappade honom i alla fall och blev biten i kinden. Min moster skällde ut mig – hon hade ju sagt att jag inte fick gå nära hunden. 

Sedan dess har jag aldrig varit rädd för hundar. Det är tack vare min moster. Hon hade varit tydlig från början, den som gjorde fel var jag själv.

Det är mycket, mycket enklare för ett barn att förstå hur det lönar sig att agera om inte vuxna fördunklar det för barnet genom att inte säga som det är. 

Ibottnen av ens kärlek för sitt barn ligger en djup vördnad

Förhållandet till min dotters pappa lugnade sig efter några år. Jag fick lära mig att ibland gör man bara bäst i att släppa saker, människor måste få tid att vänja sig vid nya situationer själva. 

Att vara ensamstående förälder är roligt. När min dotter och jag grälar är vi lika förutsägbara som ett gammalt strävsamt par. Hos sin pappa och sina bröder har hon ett helt eget sammanhang, egna saker de gör tillsammans, som hon älskar och ser fram emot.

Det är det som är det gåtfulla med ett barn. När det kommer så kommer det, man kan bara ta emot det och älska det, och i bottnen av ens kärlek för sitt barn ligger en djup vördnad över hur det här ens var möjligt.

Något sådant kan inte reduceras till en plikt, beredskap att klara ”jobbigheter” i livet. Det är ens eget val, bara ens eget. Både att leva med barn och utan.

Läs fler texter av DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén