Annie Lööf: Människors frihet är viktigare än de svenska systemen

I tre månader har Centerpartiets partiordförande följt svensk politik från sidlinjen. Det är tre månader som totalt dominerats av flyktingkrisen. Steg för steg har Sverige gått i en restriktiv riktning för att nu lägga asylreglerna på EU:s miniminivå.

Dit vill inte Annie Lööf.

– Asylrätt och solidaritet är inte bara ord för finrummet när det är vackert väder. Det är ord som måste innebära något konkret när det väl gäller, säger hon.

När hon tar emot DN på arbetsrummet i riksdagen har hon precis skickat i väg en barnvagn med fullmatat barn på promenad. Centerledaren är halvvägs i sin föräldraledighet som ska vara fram till april.

Hon jobbar en hel del hemifrån, via telefonmöten, mejl och sms. Men detta blir den första intervjun sedan dotterns ankomst i början av september. Det är lite ovant.

– Man blir inte lika tvärsäker. När man gör intervjuer på löpande band har man ju fått frågorna ganska många gånger. Nu var det tre månader sedan sist. Det har hänt väldigt mycket sedan den 10 september, säger Annie Lööf.

Hur är din bild av flyktingkrisen?

– Jag skulle inte kalla det en flyktingkris utan en kostnads- och systemkris som Sverige står inför. Det antal som kommer nu har ju Sverige inte skådat på flera, flera decennier. Och det ställer våra system inför jättestora påfrestningar. Det som är lite sorgligt är att se när det politiska systemet delvis ger upp och ensidigt lägger förslag som stänger gränser eller portar människor vid Sveriges gränser.

Vad är problemet med att använda ordet flyktingkris?

– Det är ju inte människor som vi ska sätta en krisstämpel på. Åtgärderna ska ju inte sättas in mot de flyktingar som kommer. Åtgärder måste sättas in mot de system som nu inte klarar av trycket.

Du talade om när det politiska systemet ger upp. Tycker du att det är det som händer i Sverige nu?

– Jag har stor respekt för att man lägger förslag som man har gjort under hösten. Centerpartiet har ju varit med i en stor och bred flyktingöverenskommelse. Men jag är lite bekymrad när vi ser ett politiskt landskap i Sverige som väljer den enkla vägen, som ensidigt tar fasta på att bygga murar, stänga gränser och peka ut de människor som flyr hit som problem.

När regeringen i november sa ja till gränskontroller twittrade Annie Lööf att hon var ”förundrad” över det ”tragiska faktum” att alla andra partier ställde sig bakom beslutet (Vänsterpartiet svängde senare).

Hon hävdar att EU aldrig kan hindra människor från att fly från krig och förtryck.

– Vi har i DN sett ett exempel på en båt som har kommit över Östersjön. Människor som vill söka en trygghet och en fristad någonstans väljer ytterligare en båt. Först Medelhavet och sedan Östersjön. Tänk den förtvivlan som de människor känner som är på flykt när man tvingas ta ytterligare en färd i en sjöoduglig båt.

Nu säger regeringen att antalet asylsökande måste ned kraftigt. I vilken mån håller du med?

– Det system som vi har i dag har ju nästan nått sin gräns nu. Vi ser kommuner som på många håll jobbar till bristningsgränsen. Nu behöver vi se till att vi har en ordning på systemen. Att vi värnar asylrätten. Att vi sänker kostnaden för mottagandet. Att vi ser till att få jobbfokus i asylprocessen. Då skullevi öka kapaciteten och se till att fler människor får skydd. Men kanske inte ett lika bra högkvalitativt skydd som man har fått innan.

Så vad innebär det måste antalet asylsökande ned? Om jag ställer den frågan till dig. Kan du svara på den, ja eller nej?

– Med dagens system har vi nått en bristningsgräns. För Centerpartiets del vill vi förändra systemen och inte sätta upp gränser.

Centerpartiet vill bland annat att ensamkommande barn i övre tonåren ska få bo ihop med vuxna asylsökande, i stället för att som i dag placeras i så kallade HBV-hem med bemanning dygnet runt.

Partiet vill också att asylsökande ska kunna fixa bostad själva, med vissa undantag. Trots att det handlar om människor som absolut inte kan svenska, som kanske helt saknar kontakter i Sverige och kan vara utmattade av flyktens strapatser.

– Har man flytt från Syrien, Afghanistan eller Irak har man en oerhört stark inneboende känsla av att kunna klara sig själv. Den här svenska idén om att vi bara kan ta emot folk så länge det passar vår egen svenska modell och så länge vi kan erbjuda den standard som vi själva tycker är bra och begriplig, den tror jag inte att människor som flyr för sina liv ser som nödvändig. Man kan nog acceptera en betydligt lägre standard, säger Annie Lööf.

Ni vill också att folk ska kunna jobba från dag ett. Men de här okvalificerade jobben i vilken mån finns de?

– Sverige måste skapa fler tjänstejobb. Vi behöver öppna upp arbetsmarknaden. Nu har vi ju en sexpartiöverenskommelse om att vidga rutavdraget till fler tjänster, där även regeringen nu ser värdet av en breddad tjänstesektor.

Kritikerna menar att er strategi skulle skapa större klassklyftor och ökade spänningar i samhället. Folk skulle få ta flera jobb för att försörja sig. Svarta jobb. Löpa risk för att bli utnyttjade på arbetsmarknaden.

– Jag blir upprörd när vänstersidan hävdar att det viktigaste är att försvara den svenska socialdemokratiska modellen. Den viktigaste delen för mig när vi talar om solidaritet, den handlar om att människor ska få skydd när de flyr undan krig, terror och förtryck. Att de också får tjäna sitt eget uppehälle och en lön så de kan betala sin hyra och få möjligheten att komma in i samhället och sätta sina barn i förskola och skola.

– Men är det så att man menar att vi inte ska förändra någonting, att vi inte ska tillåta en större lönespridning, att vi inte ska tillåta fler tjänstejobb, ja, då har vi sagt att de svenska systemen är långt mycket viktigare än människors rätt till frihet och trygghet.

Men med en ökad lönespridning, blir det inte större klassklyftor och större spänningar i vårt samhälle?

– Jag tycker att det är ganska stora spänningar i vårt samhälle i dag. Vi ser stadsdelar som nästan är som ett laglöst land där kvinnors rättigheter är i stort sett obefintliga. Det skrämmer mig något enormt att det finns en sådan grogrund för radikalisering. Vi ser också en ökad polarisering och ett ”vi och dom”-tänkande mellan vissa så att säga infödda svenskar och nyanlända. De mordbränder som vi ser på flyktingförläggningar är kanske det tydligaste tecknet.

Är du orolig för rasismen i Sverige?

– Jag är orolig för den ökade polariseringen. Jag tror att många med mig är väldigt oroliga för den situation som nu finns. Då kan partier som har en väldigt enkel agenda och målar världen i svart eller vitt frodas.

Så hur tolkar du stödet för Sverigedemokraterna?

– Svenska folket är definitivt inte mer rasistiskt eller främlingsfientligt nu. Det finns en hård kärna bland SD:s väljare, men de allra flesta vill nog skicka en signal till andra etablerade partier: Ge oss ett svar. Visa ledarskap. Visa framtidstro. Peka med hela handen. Det är i ett samhälle där man saknar det politiska ledarskapet som populistiska partier växer sig starka.

Jag brukar ringa Maud ibland. Det finns vissa frågor som bara partiledare kan bolla. Om ledarskiftet på centerstämman i Åre 2011.

Då talar vi om ledarskapet före september 2014. Du var med och skrev i en debattartikel nyligen att Sverige under många år undvikit de nödvändiga reformerna på bostads- och arbetsmarknaden. Du var näringsminister i tre år. Vilket är ditt ansvar?

– Jag har ett stort ansvar tillsammans med mina allianskolleger. Vi borde ha gjort många fler reformer på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Vi drev ju på. Men det fanns inte ett tillräckligt stort stöd i det svenska politiska klimatet för att sänka trösklarna på arbetsmarknaden eller se till så att bostadsmarknaden liberaliseras.

Vad var bromsklossen?

– När vi satt i regering hade Sverige inte det stora tryck på förändring som det är nu. Och sedan är det ingen hemlighet att det fanns flera partier i Alliansen som drog i nödbromsen.

Ur det perspektivet, vad tycker du om att Fredrik Reinfeldt gick ut i valrörelsen och uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan, när ni inte kommit längre i politiken?

– Jag är väldigt stolt över att ha tillhört en regering som stod upp för öppenheten. Öppenheten är det som har byggt Sverige starkt under alla tider. Att som Fredrik gå ut i en valrörelse och säga dessa ord var oerhört modigt.

Men skulle man inte ha haft reformer på plats eller åtminstone med sig när man kommer med en sådan uppmaning?

– Det Fredrik gjorde där var att signalera att vi kommer att stå inför nya tider. Under de kommande åren kommer vi att ha en oerhört stor folkvandring. Då är det en politisk skyldighet att gå ut och tala om detta. Men det är också en politisk skyldighet att komma med konkreta reformer. Det hade Centerpartiet i valrörelsen och det har vi nu.

Då återvänder jag till frågan: Om man genomför det som ni vill, finns det då en gräns för hur många Sverige kan ta emot?

– Jag är helt främmande för att sätta en gräns, en volymgräns, en antalsgräns. Dels är det inte möjligt i enlighet med de konventioner vi har. Alla människor som kommer till Sverige har rätt att söka asyl. Dels tycker jag att det är viktigare att fokusera på att förändra systemen och se till att de människor som kommer hit kommer in i samhället. Det är klart att det finns en gräns för kostnaden inom alla politikområden, det är därför som vi föreslår kostnadsminskningar för att kunna öka kapaciteten.

Centerpartiet går sin egen väg i de här frågorna, hur kommer det sig?

– Centerpartiet står ju pall. Vi står för det vi gick till val på. Vi står där många stod för bara någon vecka sedan. Vi ska vara medvetna om att det stora skiftet i svensk politik är att alla andra har flyttat på sig. Jag tror och hoppas att svenska folket premierar politiker och partier som har en agenda med realistiska och jordnära förslag som gör skillnad. Det är väldigt lätt att gå ut och säga att vi ska hindra folk vid gränsen.

Du har valt en svårare väg än till exempel Moderaterna?

– Ja, eller regeringen. Det är regeringen som har lagt propositionerna.

Men även en del av dina allianskolleger har lagt förslag som är inriktade på gränserna?

– Jag tycker att det är olyckligt att man ensidigt fokuserar på att kraftigt minska antalet som kommer hit när vi i stället borde värna asylrätten och se till att kostnaderna för mottagandet minskar kraftigt och få in jobbfokus i processen. Att bara stänga gränsen och ha fokus på nationen Sverige är inte rätt i det här läget.

Här har andra allianspartier valt en annan linje. Vad innebär det för era möjligheter att komma överens?

– Ingenting. Vi kommer att regera igen efter nästa val, det är jag övertygad om. Migrationspolitiken är bara en av många frågor. Och det är också en styrka som allians att tycka lite olika. När vi sedan kommer till makten, då kommer vi att förhandla som vi gjorde varje vecka under de åtta år vi satt i regeringsställning. Så det är jag inte alls bekymrad över.

Men du har själv talat om att det är en väldigt allvarlig situation, en stor kris. Och nu låter det som om det inte skulle bli ett problem när ni sedan ska mötas i förhandlingar.

– Jag har suttit och förhandlat för Centerpartiet i regeringsställning i tre år. Det har varit mycket tuffa förhandlingar.

Kan du peka på vad i denna kris som är alliansgemensamt?

– Fokus på integration och på att sänka trösklar för boende och jobb. Att få ett bättre mottagande, där har vi en stor enighet. Det finns en enighet i de flesta allianspartier hur man ser på barnfamiljer som flyr, där KD, L och C tycker lika.

I vilken mån kan du påverka de andra borgerliga partierna om till exempel gränskontroller?

– Det är regeringens ansvar att sätta agendan och göra förändringar. Vi är i opposition. Vi utvecklar nu våra idéer både gemensamt och var för sig. På migrationsområdet skiljer det en del. Där har de andra har valt en något annorlunda väg än vad Alliansen tidigare har stått upp för. Men i många andra frågor tycker vi lika.

Om ni hade suttit i regering, hade det inte varit du som hade stått där som Miljöpartiets Åsa Romson med gråten i halsen?

– Nej. Alliansens samarbete bygger på att alla ska bidra och alla ska vinna på allianssamarbetet. Det lyckades vi med under åtta år.

Det som händer nu har det ökat behovet av blocköverskridande överenskommelser?

– Vi har ju gjort en rad uppgörelser. Vi har en försvarsuppgörelse, en betygsuppgörelse, en migrationsuppgörelse. Vi sitter nu och är väldigt konstruktiva i samtal på energiområdet. Det är viktigt att ta ansvar för blocköverskridande överenskommelser. Centerpartiet har det i blodet. Vi vet att det är nödvändigt. Men sedan finns det också frågor där man behöver behålla sin unika position som parti. Det är i frågor om jobb, landsbygd, skatter, småföretag.

Men när ni gör upp över blockgränsen är det viktigt att hela Alliansen är med?

– Jag vill behålla Alliansen och det borgerliga samarbetet. När vi går till regering så gör vi det som en samlad konstellation.

Det låter som att svaret i huvudsak är: Ja, helst allihop.

– Ja, jag tycker att ingången ska vara det. Sedan kan det vara så att alla partier inte är med på allting.

Vad tycker du då om att Folkpartiet öppnar för olika slags samtal med Socialdemokraterna på egen hand, nu senast skatterna?

– Det får stå för Liberalerna.

Liberalerna heter det ju. Jag klarar inte det.

– Hahaha. Tur att det är skrivet!

Vad tycker du om Liberalernas namnbyte?

– Det viktigaste är inte vad man heter utan vilken politik man för.

Är de mer liberala än Centerpartiet?

– Jag ser inget värde i att tävla i det. Jag är väldigt trygg i min gröna socialliberalism.

Blir det svårare för er att kalla er liberaler nu?

– Nej.

Inte alls?

– Nej. Jag tror att man kan se ganska tydligt vad som skiljer Folkpartiet och Centerpartiet åt. Men också vad som förenar. Vi tillhör ju samma europeiska parti och samma globala parti.

Liberalerna verkar ha haft väldigt roligt när de bytte namn i alla fall.

– Jag har fortfarande inte lärt mig. Jag hoppar fortfarande till när det står ”L”. Men det kan ju gå fort. När jag bytte mitt efternamn så gjorde jag det mitt i partiledarvalet. Då var det många som sa ”men du kan ju inte byta, ditt varumärke är ju Annie Johansson”. Men det satte sig väldigt snabbt. Och likadant kan det ju faktiskt vara för Folkpartiet. Att det är lite svårt de första veckorna. Men sedan kommer det nog att sitta ganska naturligt. Kanske.

Är det lite oroväckande för er med Liberalernas flirtande över blockgränsen?

– L har all rätt att ha sin strategi i detta. Min och Centerpartiets strategi är att hålla ihop inom Alliansen. Jag är helt övertygad om att ska vi ha en annan regering än en socialdemokratisk regering så krävs det att de borgerliga samarbetar och att vi också idéutvecklas.

Vill ni följa med på skattesamtalen?

– Vi säger inte nej till några samtal med regeringen. Vi har kommit varje gång som regeringen eller statsministern har kallat. Vi har till exempel föreslagit en blocköverskridande överenskommelse på bostadsmarknaden där vi tittar på skatter för att äga sin bostad och köpa sin bostad.

Men ser du några möjligheter för Alliansen och regeringen att komma överens om skatterna?

– Nej, i dag skiljer det alldeles för mycket. Stefan Löfven gick ju till val på att kraftigt höja skatten på människors arbete och för landets alla småföretagare.

Jag gråter inte över att Decemberöverens­kommelsen har fallit.

Vad tänkte du när Decemberöverenskommelsen föll?

– Jag gråter inte över att Decemberöverenskommelsen har fallit. Däremot var den nästan överspelad då. Det som vi hade fått betala, det hade vi fått betala under vårens budgetomröstning. Det som återstod var ju att S hade åtagit sig att lägga ned sina röster i kommande statsministeromröstning i nästa val. Det är historiskt. Det har de aldrig någonsin gjort. Det hade möjliggjort en minoritetsregering från Alliansens sida.

Kanske blir det en lugnare jul för toppolitikerna i år. Men även en föräldraledig partiledare måste sköta vissa bestyr i advent.

På tisdag ska Annie Lööf ta klivet ut på den politiska scenen och hålla sitt traditionella jultal. På skrivbordet tronar en hög med gröna julkort som måste signeras.

”Göran Hägglund ser lite ut som en stolt pappa.” Om mötet med USA:s president Barack Obama i september 2013.

Ovanför kontorsstolen hänger en bild där Annie Lööf hälsar på USA:s president Obama.

– Den här bilden har för mig kommit att symbolisera möjligheter och att få sina drömmar besannade. Jag brukar ta upp den när jag talar om ledarskap. När jag var yngre och bodde hemma i Småland och gick på gymnasiet kunde man ju säga att det kunde vara ett mål att skaka hand med USA:s president.

Sa du det?

– Nej, det gjorde jag kanske inte. Det skulle kunna vara ett mål som skulle kännas lite otroligt.

Göran Hägglund har ett väldigt speciellt leende på bilden.

– Jag tycker att det gör hela bilden. Jag vill inte förringa vare sig Obama eller mig, men Göran Hägglund ser lite pillemarisk ut där. Han ser lite ut som en stolt pappa när han står och tittar.

Det var i september 2011 som Maud Olofsson bokstavligen lämnade över stafettpinnen till Annie Lööf på partistämman i Åre. ”Alliansens moder” ersattes av ”Alliansens dotter”. Som nybliven partiledare valde Annie Lööf att tala klarspråk om problem med det borgerliga samarbetet. I sitt första tal i Almedalen hävdade hon att ”projektets glöd” hade falnat.

– Det var ju så. Och det var många med mig som tyckte det. Många i Sverige upplevde att vi inte presenterade några nya idéer. Vi administrerade mer, säger hon.

Ett halvår senare blev det glöd. Alliansledarna grillade korv hemma hos Annie Lööf i Maramö.

– Det var ju en kvart av ett helt dygn som vi tillbringade hemma på min gård i Maramö. Alliansmötet har fått oförtjänt dåligt rykte för att man förknippar det med korvgrillningen. Där väl lite som Fredrik Reinfeldt skrev i sin bok. Både jag och han var inne i ett negativt spinn. Då spelar det liksom ingen roll vad man än gör, säger hon.

”Det var ju en kvart av ett helt dygn.” Om korvgrillningen med alliansledarna hemma i Maramö. Foto: Lina Alriksson

Centerpartiet kom in i en negativ spiral i samband med idéprogramsstriden, och den visade sig vara svår att bryta. I januari 2014 hamnade Centerpartiet på bottennoteringen 3,1 procent i DN/Ipsos.

– Det var oerhört tufft att vakna upp till svarta rubriker, till nya opinionsmätningar. Samtidigt visste jag att vi hade en plan när jag tog över. Jag fick en uppgift när jag blev partiledare, och det var att göra Centerpartiet tydligare i svensk politik, och till det så satte vi ett antal delmål. Och jag visste att vi måste hålla i detta. Och vi höll i.

Vad var det som du lärde dig på den här tiden?

– Att hålla huvudet kallt. Att ha en plan. Att följa den. Att visa ledarskap. Att stå kvar och stå pall när det blåser. Det var faktiskt Carl Bildt som skrev det till mig när det var som tuffast. ”Stå kvar, det folk minns när det blåst över, det är det som finns kvar.”

Det låter som om detta är något som du har med dig i höstens kris. Att stå kvar där man stod.

– Det är oftast tufft i det korta perspektivet. Men långsiktigt tror jag att väljare respekterar och uppskattar politiska ledare som står kvar oavsett hur vinden blåser.

Det var EU-valet i slutet av maj förra året som blev vändpunkten för Centerpartiet och Annie Lööfs ledarskap. Hon minns hur nervös hon var under rösträkningen på valvakan.

– Då satt jag i ett rum själv och följde detta och skrev några punkter till tal för om det skulle gå bra eller om det skulle gå dåligt. Jag är ju en riktig vinnarskalle så jag skrev inte så många punkter för om det skulle gå dåligt. Jag försökte förbereda ett tal där vi hade gått fram. Vilket vi också gjorde. Vi gjorde en enorm uppryckning sista veckan.

Här var jag glad Om vändpunkten vid EU-valet i maj förra året.

I de förtroendemätningar som kommit i höst hamnar du högt eller högst av partiledarna. Hur kan det komma sig?

– Jag är väldigt glad över att få det höga förtroendet. Jag vet också att jag har jobbat väldigt hårt för att få de här siffrorna. Jag vet hur det känns när man har mycket lägre. Jag tror att människor uppskattar att jag står pall oavsett hur vinden blåser.

Vem leder Alliansen – du eller M-ledaren Anna Kinberg Batra?

– Vi är fyra alliansledare och det har det alltid varit. Alliansen bygger på att fyra partiet samarbetar.

Vem leder oppositionen?

– Det gör Anna Kinberg Batra som är ledare för det största oppositionspartiet.

Har du lättare att nå ut som oppositionspolitiker?

– Nej, jag tror snarare att man växer med erfarenhet. Jag tror att svenska folket har hunnit lära känna mig under de drygt fyra år som jag har varit partiledare.

Det är inte samma höga siffror för Centerpartiet som för dig. Vad beror det på?

– Jag är väldigt glad över att vi ligger över vårt valresultat. Så brukar det inte se ut för Centerpartiet i mellanvalsperioder. Men vår stora utmaning under de kommande åren handlar ju om att också öka procentuellt och att allt fler ska få upp ögonen för oss.

Man skulle också kunna säga att det är övriga partiledare som misslyckats. Förtroendet för toppolitiker är lågt.

– I SOM-mätningarna finns ett stort förtroende för riksdag och regering. Men vi ser också att misstroendet mot etablissemanget ökar, om än i mindre grad. Ett exempel är att Sverigedemokraterna ökar. Jag tror att svenska folket vill se ett större politiskt ledarskap. Att våga visa riktning och våga ta kurs.

Du saknar ett politiskt ledarskap?

– Ja, att faktiskt våga ta tuffa reformer. Någonting som har slagit mig nu när jag följt detta som föräldraledig är att väldigt många byter åsikter och ibland går det jättefort och de gör det med bara någon veckas mellanrum. Jag tror inte att det skapar förtroende. Jag tror att man måste bottna i sina värderingar så att människor känner igen oss som politiker.

Har det varit en fördel för dig att kunna ta ett steg bakåt i höst?

– Nej, jag är ju en person som gillar att ta ansvar och vara precis där det bränner till. Så för mig har det varit lite frustrerande att inte vara där jag som partiledare helst vill vara. Men jag har ju varit där jag som mamma helst vill vara.

– Det är det mest häftiga som jag har varit med om, att bli mamma.