Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Åsa Beckman: Dags att plocka fram det gamla sorgbandet

I veckan tog jag en kvällspromenad med en väninna som just mist sin mamma. ”Jag förstår inte vad jag ska göra”, sa hon när vi gick längs Årstaviken. ”Jag känner mig så ömtålig, men människor bara drumlar in i mig.” När en dam snäste åt henne i tunnelbanan klev min vän bara av och satte sig på en bänk och stortjöt.

Ni känner säkert igen det där. Hur svårt och påfrestande det kan vara att försöka reglera avståndet till andra under sådana där akuta perioder. Man behöver vara för sig själv, ta minsta rörelse i sin egen takt innan man på riktigt kan gå ut i den vanliga världen. Inte blir det lättare när vi umgås så mycket i sociala medier. Och orkar vi inte själva vara där är det andra som med ljusets hastighet sprider vad vi just varit med om. I sådana lägen blir det extra tydligt att vi lever i en extrem synlighetskultur – i allt från instagrammade middagsbord till våra bostäder med glasade fasader.

Psykologerna i rådgivningsspalterna menar att det är bättre att säga vad som helst än att inte säga någonting alls till någon som förlorat en anhörig. Och visst stämmer det. Men då glömmer man också alla de där människorna som reagerar otroligt konstigt när någon i omgivningen har det svårt. De där lystna som dras till den känslomässiga intensiteten. Eller de rädda som säger klumpiga saker för att deras egen ångest väckts. Världen är full av människor som inte kan hantera sina känslor så pass mycket att de kan förstå vad andra behöver.

När min mamma insjuknade i cancer fick hon ett brev från en avsändare som hon inte kände igen. Det visade sig komma från en kvinna som var patient på Folktandvården där hon jobbade. Kvinnan skrev att hon så ofta brukade se mamma i sin röda kappa på gågatan i småstaden där mina föräldrar bodde och att hon nu hört att mamma var döende.

Det var ett hemskt brev. Dels för att mamma redan var förlamad av sorg, men också för att det vid den tidpunkten var oklart hur det skulle gå. Ingen kunde säkert säga att hennes liv höll på att ta slut.

När man minst av allt orkar det får man plötsligt andra människors osorterade känslor i knäet. Muskel­värken man får i hela kroppen när någon man älskar gått bort är förstås en sorgkramp, men det är också en följd av alla de där påfrestande pareringarna.

Då tror jag att man skulle behöva ett gammalt hederligt sorgband. Under 70- och 80-talen försvann den gamla traditionen att markera sorg genom att sätta ett litet svart band på vänstra rock- eller kappuppslaget. När mamma några månader efter det där brevet gick bort tog jag fram hennes syskrin och sydde fast ett svart band på min vinterkappa. Det fick sitta där tills jag kände att det gick lite, lite lättare att röra mig där ute.

Jag tror att man ska återuppta sorgbandet i en tid då allt fler vet alltmer om oss, när gränsen till vårt privatliv blir allt enklare för andra att passera. En liten och diskret markering som bara säger att just nu vill jag att ni behandlar mig lite extra försiktigt.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.