Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Åsa Beckman: De framgångsrikas självkänsla smittar alla stockholmare

När jag var strax över tjugo åkte jag upp och hälsade på i den lilla ångermanländska by som jag kommer ifrån. Den ligger i Ådalen, en gudomligt vacker trakt som den nya tiden gått hårt åt. Nedlagda industrier, hög arbetslöshet och tomma skyltfönster i de en gång så levande tätorterna.

Jag bodde hos en barndomsvän och när vi tittade på tv en kväll slumpade det sig så att alla som passerade förbi i rutan under någon halvtimme var personer som jag hade någon sorts relation till hemma i Stockholm. En politiker som bodde i min trappuppgång, en företagsledare som handlade på min Ica-affär och en författare som brukade skriva för den ideella tidskrift jag precis börjat jobba med.

Min kompis och jag satt där i soffan. Vi, som på så många sätt var så lika, som hade gått på samma lekis, lärt oss simma i älven, väntat på bussen tidiga vintermorgnar, såg olika saker. För henne ingick människorna som levde nere i Stockholm bara i en avlägsen och bortvänd offentlighet.

För mig var de, trots att jag inte alls kände dem, på något sätt bekanta, ja, närapå familjära.

I veckan såg jag Mattias Anderssons pjäs ”The mental states of Sweden” på Dramaten, som bygger på intervjuer med människor runt om i Sverige. En rad kända skådespelare gestaltar deras vittnesmål under en tre timmar lång föreställning. En kvinna berättar att hon en gång åkte ner till Stockholm. Jag såg så många kändisar! säger hon förtjust. Och så pekar hon på Björn Granath och säger: Vad hände med Madickens pappa? Och fortsätter med Alexandra Rapaport: Vad hände med Tsatsikis mamma?

I myllret av berättelser som framförs på scenen finns en stor som handlar om hur allt fler män­niskor känner sig allt längre från den plats där makten finns. Där beslut tas, saker skapas och inflytande förtätas. Om ett land som allt mer dras isär.

Det är därför den där tv-kvällen i Ådalen dyker upp i minnet. Jag anade då hur man i kroppen, rent mentalt, påverkas av att bo på en plats där du ser personer som på ett eller annat sätt är offentliga. De som är uppvuxna i Stockholm underskattar den energin. Det kan hända att de sitter bredvid en för dagen lite snuvig Mikael Damberg på tunnelbanan eller plötsligt får se att Percy Barnevik tycks ha köpt ny vintermössa.

Sedan kan man verkligen säga att storstäder just är stora och att det finns tusentals som känner sig exakt lika långt från maktens centrum som i Ådalen, men likväl: identi­fikationsmöjligheten finns där.

Man ser att man kan förändras. Att man kan bli någon annan. Att man kan tänka stort. Göra stort. Gå långt. Det spelar mindre roll om det är en illusion. Som bekant är det själva tron som är det viktiga.

Kanske är det denna osynliga självkänsla som stockholmare ofta på ett irriterande sätt har med sig när de rör sig ut över landet. När de släntrar genom Sälen och pratar högt är det för att deras kroppar vet hur det är att gå över Strömbron och titta ut över Slottet, Riksdagen och Operan. Bara genom att se det rundade riksdagshuset utifrån känner vi oss förmodligen närmare de beslut som fattas där.

Sedan får vi bara fråga oss om det därmed också gör oss mer lojala med dem.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.