Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 01:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/asa-beckman-ni-som-jobbar-inom-varden-vi-kommer-aldrig-att-glomma-er/

Sverige

Åsa Beckman: Ni som jobbar inom vården – vi kommer aldrig att glömma er!

”De som arbetar inom vården vet en sak: att vi är våra kroppar”, skriver Åsa Beckman. (Bild från Infektionsmottagningen på Karolinska sjukhuset mars 2020)
”De som arbetar inom vården vet en sak: att vi är våra kroppar”, skriver Åsa Beckman. (Bild från Infektionsmottagningen på Karolinska sjukhuset mars 2020) Foto: Jonas Lindkvist/DN/TT

De sköterskor och läkare som nu i coronatider jobbar tunga pass på överfulla avdelningar förstår något som vi andra helst vill glömma. ”De vet att alla kroppar förr eller senare blir svaga och behövande”, skriver DN:s Åsa Beckman. 

I den lilla ångermanländska byskola som jag gick i, med bara 25 elever, hade vi ingen fast skolsköterska. Ett par gånger per år kom i stället syster Irene på besök med en stor läkarväska för att mäta, väga och vaccinera oss. Hon var barsk, hade kortklippt grått hår, bar brosch med rött kors på sitt stadiga bröst och luktade desinfektionsmedel.

Man var rädd för henne. 

När vi skulle vaccineras för stelkramp hade hennes ankomst föregåtts av några dagars upptrissade rykten och berättelser om hur stor just den här sprutan var. Jag var helt gråtfärdig av skräck när jag väntade i kön av barn i gymnastiksalen. Syster Irene märkte det. När det var min tur böjde hon sig fram och viskade med plötsligt öm röst: ”Lilla Åsa, du kommer att klara det här.” 

Vilket jag också gjorde.

Syster Irene hjälpte mig över

Under de här coronaveckorna har jag tänkt så mycket på alla de omvårdande personer som man under en livstid möter i olika undersökningsrum och sjuksalar. Alla de som oförtrutet stöttar och tröstar, lugnar och ingjuter mod, som sätter kanyler, opererar och syr, söver och övervakar, som byter dropp och bäddar om.

De här personerna finns för oss i livets mest avgörande situationer. Även de gånger då ingen hjälp finns att få gör de slutet enklare och mjukare. Och för anhöriga som just förlorat en älskad människa i dödens slukhål gör de ofta de första förtvivlade timmarna lite, lite mer uthärdliga.  

Jag glömmer aldrig den bastanta sköterska som höll om mig när jag bröt ihop i ett väntrum på ett ögonsjukhus.

Själv kommer jag ihåg den späda och kloka sköterska som satt i soffan i vårt vardagsrum och förberedde mig, pappa och mina syskon på hur vi skulle kunna hjälpa mamma att dö hemma. Eller barnmorskan i ljus page som baddade min panna under min förlossning. Eller den bastanta sköterska som höll om mig när jag bröt ihop i ett väntrum på ett ögonsjukhus. Alla hjälpte de mig över. 

I artiklar och krönikor den senaste tiden har det sagts att vi i kriser inser vad som egentligen är viktigt. Det är helt sant. Men jag är säker på att den insikten ändå är mer konstant för människor som arbetar inom vården.  

De vet nämligen en sak: att vi är våra kroppar. Alla vi andra, som befinner oss på andra platser i samhället, kan bortse från kroppens sårbarhet. Och kanske är det till och med nödvändigt att glömma det för att tänka djärvt, handla våghalsigt och gå ut i världen som oövervinnerlig och dödsföraktande. Men den som dagligen arbetar med sjuka människor vet att alla kroppar förr eller senare blir svaga och behövande. 

Ty allt börjar och slutar med kroppen.  

Inte konstigt att många av oss får ett speciellt förhållande till de som fanns där när vi behövde. För en tid sedan såg jag den läkare som gjort så mycket för min egen familj. Jag brukar träffa henne i vit läkarrock på ett sjukhus, nu gick hon över Sankt Eriksplan och småpratade med ett barn som hoppsade vid hennes sida. Jag blev helt varm inombords. För henne är jag bara en av många, för mig har hon varit allt. 

Så ni som just nu drar på er skyddskläder och går in i långa och tunga pass på överfulla vårdavdelningar, som under de närmaste veckorna eller månaderna försöker hjälpa oss alla över – ni ska veta att vi aldrig kommer att glömma er. 

Läs fler krönikor av Åsa Beckman, tillexempel ”Säg det nu – i morgon kan personen vara borta”.