Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 07:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/asa-beckman-nu-forstar-jag-hur-mycket-en-valfylld-kalender-skyddat-fran-ovissheten/

Sverige

Åsa Beckman: Coronavåren visar hur en välfylld kalender skyddat från livets ovisshet

”I vanliga fall har vi vetat hur denna maj och juni skulle ha sett. Vi har kunnat planera och kaosminimera”, skriver Åsa Beckman.
”I vanliga fall har vi vetat hur denna maj och juni skulle ha sett. Vi har kunnat planera och kaosminimera”, skriver Åsa Beckman. Foto: MA8 / Alamy Stock Photo

I Sverige har vi levt med social distansering i några veckor och har till skillnad från många andra europeiska grannar kunnat vistas utomhus. Varför är det ändå så påfrestande? ”Vi har i våra vadderade liv kunnat glömma att ovisshet är ett grundvillkor för mänskligheten”, skriver DN:s Åsa Beckman. 

I helgen var jag för första gången på mycket länge i mitt fritidshus för att äntligen få fixa i trädgården. (Jag ska genast säga att jag tog mig dit med så kallad karantänstransport – egen bil plus inhandlad mat). Fram till 50-årsåldern kunde jag inte ens få en yuccapalm att överleva, men nu kan jag ägna timmar och dagar åt att rensa, plantera och klippa. Hur står du ut, brukar min odlingsointresserade syster säga, det kommer ju hela tiden nytt ogräs. Men det är precis det som känns så tryggt.

Ändå tror jag aldrig att det gjort mig så gott att kliva in i trädgårdens cykliska tid som den här gången. Just nu blommar ormöga. Sedan kommer pionerna, stäppsalvian, nävorna, riddarsporrarna och höstfloxen.  

I början av coronakrisen skrev ärkebiskopen Antje Jackelén en artikel i DN Kultur som handlade om hur vår förmåga att leva i osäkerhet prövas under den här våren. ”När allt löper på som vanligt i välordnade banor ställs låga krav på vår andliga motståndskraft”, menade hon. I den samhällskris vi nu befinner oss kan vi lära oss något som vi har nytta av när pandemin är över: ”Den som har lärt sig att leva med stor ovisshet har lärt sig det största”.

Den ovissheten är ingen räkmacka. Den skapar en sorts lågintensiv oro som är helt dränerande. Vissa timmar tycker jag allt känns ungefär som vanligt, andra dagar känner jag mig skör och identitetslös. Man tappar på ett spöklikt sätt kontakten med den man var för bara några veckor sedan. När jag messar med vänner från soffan om kvällarna verkar alla ha det på samma sätt, vi byter bara av varandra i vågdalarna.  

Och det är ju mycket riktigt ovisst just nu. Man vet inte om man själv eller ens närmaste kommer att insjukna och hur pass illa det i så fall blir. Och för alla dem som i dag har anhöriga som ligger på IVA är ju oron och ovissheten en fruktansvärd realitet. 

Vi kan planera och kaosminimera. Vi hade vetat var vi skulle befinna oss på semestern

Men alla befinner sig inte där. Så vad är det som gör att denna ovisshet får många att tappa fotfästet så pass snabbt? Som gör att vi efter bara tio veckor, då vi ändå kunnat röra oss friare utomhus än våra europeiska grannar, blir nästan chockerande olyckliga? 

Jag tror att ovissheten säger något om hur visshet blivit en sådan självklarhet i ett västerländskt medelklassliv. Vi kan planera och kaosminimera. Vi lever inte i byar som kan raderas av naturkatastrofer eller i flyktingläger där livet står på vänt. I vanliga fall hade många svenskar med ordnade liv vetat hur maj och juni skulle se ut, med studentmottagningar, skolavslutningar och bröllop. Vi hade vetat var vi skulle befinna oss på semestern. Många av oss hade också höstplanerna klara, gärna med en utlandsresa i november ”för att stå ut”.  

Att ovisshet egentligen är ett grundvillkor för mänskligheten är något vi kunnat glömma i våra vadderade liv.  

Så det gäller väl att försöka vila i att vi just nu lär oss något viktigt, tänker jag halvtappert när jag klipper ner förra årets förtorkade höstanemoner. Ja, precis som Jackelén sa: ”Den som har lärt sig att leva med stor ovisshet har lärt sig det största”. Och om den här erfarenheten gör att fler inser att vi efter pandemin måste förstärka vården och sociala skyddsnät för att göra det i grunden ovissa och ömtåliga livet drägligare för alla så har det ändå kommit något gott ur den här jävla skitvåren.     

Läs fler krönikor av Åsa Beckman, bland annat hur tv-serien ”Unorthodox visar att ett par jeans kan innehålla mer frihet än man kan tro och om hur vi aldrig kommer att glömma de som jobbar i vården under coronakrisen