Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/asa-erlandsson-arbetsloshet-en-rod-trad-genom-allt-dodligt-vald/

Sverige

Åsa Erlandsson: Arbetslöshet en röd tråd genom allt dödligt våld

Åsa Erlandsson är journalist och författare och har bland annat skrivit boken ”Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan” om Sveriges blodigaste skoldåd. Foto: Lotta Härdelin

Alltför ofta avfärdas gärningsmän som begår olika typer av attentat som galningar och udda figurer. Det är ett misstag, anser författaren och journalisten Åsa Erlandsson som studerat flera grova brott på nära håll och skrivit en hyllad bok om skoldådet i Trollhättan 2015.

Vad tänker du om den aktuella debatten om skjutningar och gängkriminalitet?

– Just nu handlar det mycket om vad polisen och rättsväsendet kan göra. Det är jätteviktigt men något jag tycker kommer i skymundan är var de här fröna börjar gro? Vilket stöd en familj som har en ung pojke som hänger i fel kretsar faktiskt har.

Hur ska det stödet se ut?

– En nyckel är språket. Ett problem som kan uppstå när föräldrar inte pratar svenska är att barnen får tolkningsföreträde hemma, därför är en satsning på språkkunskaper helt grundläggande. Jag har följt med lokalpolisen i utsatta områden när de plockat upp tonåringar och skjutsat hem dem. De flesta föräldrar blir förstås tacksamma, men andra blir arga på polisen. Vi måste jobba för att inte få ett parallellsamhälle – för vad händer när polisen säger till ett barn att ”du ska inte umgås med de här männen, du ska inte befatta dig med droger” och föräldrarna inte är med på tåget? Allt börjar hemma.

Du har skrivit om förövare till flera olika grova våldsbrott – finns det några gemensamma nämnare mellan dem?

– Det som löper som en röd tråd genom allt dödligt våld, från hatbrott till gangstermord, är arbetslöshet. Avsaknaden av sysselsättning är den mest robusta och genomgående faktorn för den grova brottsligheten, oavsett om det beror på att gärningsmannen inte lyckas få ett jobb eller om han eller hon tjänar mer på det kriminella livet.

Ofrivillig ensamhet kan förgöra en människa.

Vad var det som fick Anton Lundin Pettersson, gärningsmannen bakom skoldådet i Trollhättan, att vilja mörda barn?

– Han radikaliserade sig själv hemma vid datorn och avhumaniserade vissa grupper av människor, i synnerhet muslimer, så att han kunde projicera allt ont på dem. Sedan valde han ut Kronans skola där nio av tio elever har utländsk härkomst, och gick till attack. Men på insidan var Anton en tryckkokare av personliga problem. Man ska vara försiktig med att spekulera kring diagnoser, men han borde ha utretts för neuropsykiatriska funktionshinder. Det gjordes aldrig. Dessutom led han av ofrivillig ensamhet, långvarig arbetslöshet, psykisk ohälsa, självmordstankar och att hans sexuella identitet inte var accepterad.

Vad kan vi lära av hans gärningar?

– Hur ofrivillig ensamhet kan förgöra en människa.

– I dag pratas det mycket om hur vi ska skydda oss mot någon som beväpnat sig, som att införa metalldetektorer på skolor, men då har det redan gått för långt. Jag vill backa bandet. Anton var fast i en livslång isolering. När jag djupdök i hans fall trodde jag att jag skulle möta människor som vittnade om hur de kämpade för att han skulle ha blivit sedd som barn. I stället var det som att omgivningen inte begrep att det fanns problem eftersom han var hel och ren, punktlig och skötte skolarbetet.

Åsa Erlandsson. Foto: Lotta Härdelin

Tror du att skolan eller Arbetsförmedlingen som han hade regelbunden kontakt med efter gymnasiet såg att det fanns något mer bakom fasaden?

– Jag fick känslan av att klasskamraterna såg mycket mer än vuxenvärlden. ”Anton sa fem ord på tre år, man fick dra ur honom allting”, som en klasskamrat uttryckte det. Men man får ju också vara ödmjuk för det svåra uppdraget att vara lärare. Anton gick i en klass med ganska många utåtagerande barn.

– Arbetsförmedlingen frågade hur han mådde och hur hans liv såg ut, och Anton gav bra, tillrättalagda svar. Men ingen gick längre in på djupet. Jag hittade ett personlighetstest som Anton gjorde på Arbetsförmedlingen där det lyser igenom hur han hade det. Etta på önskelistan var att få ett jobb, tvåa att få vänner.

Vad hade samhället kunnat göra?

– Barnläkare som jag pratat med säger att han helt uppenbart skulle ha utretts tidigt för att stödinsatser skulle ha kunnat sättas in. Då hade kanske hans liv tagit en annan riktning.

Något som jag funderat mycket på är vad alla vi andra kan göra.

– Men det svåra är att det är först efter ett attentat som man sitter på facit och inser att det faktiskt fanns varningstecken. De är mer eller mindre subtila och det är vanligtvis familjen och den närmsta omgivningen som har chans att uppfatta dem. Samtidigt är de minst benägna att slå larm.

– Något som jag funderat mycket på är vad alla vi andra kan göra. För ett år sedan var det ett skoldåd i Jönköping där gärningsmannen bara var tolv-tretton år. Han lade ut hela sin attentatsplanering i sina sociala medier, visade den ”Scream”-mask som han skulle maskera sig med och publicerade filmer som visade hur han ägnade sommarlovet åt att träna på att kasta kniv. Inläggen fick många kommentarer. Ändå uppgav både skolpersonal och polis att de inget visste, när det var för sent. Varför hade ingen slagit larm? När jag föreläser på skolor frågar jag alltid eleverna om någon pratat med dem om vad de ska göra om de ser oroväckande saker på nätet. Alla skakar på huvudet.

Ljus och blommor utanför skolan Kronan i Trollhättan. Foto: Adam Ihse/TT

Har skolattentatet i Trollhättan förändrat Sverige?

– Inte alls så mycket som det borde ha gjort, till stor del för att Anton har avfärdats som en ensam galning och en udda figur.

– Många skolor har dock ändrat rutiner kring besök och låst dörrarna. Det är ett långsamt skifte från det öppna samhälle som vi har värnat och jag tror att det kommer fortsätta.

Hur ser du på den utvecklingen?

– Den är sorglig, men begriplig. Det är ju samma sak med sjukhus och tidningsredaktioner, där det blivit vanligare med förstärkt fönsterglas, ordningsvakter och låsta dörrar. När jag började jobba som journalist en gång i tiden kunde en läsare gå rakt in på redaktionen och knacka en på axeln för att diskutera någonting. Det är helt otänkbart i dag.

Läs mer om attacken på skolan i Trollhättan