Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Astrid Lind, 94: Underbart att man får vara så gammal

”Jag känner mig pigg”, säger Astrid Lind.
”Jag känner mig pigg”, säger Astrid Lind. Other: Peter Claesson

Forskarna har börjat tala om en ny generation äldre som lever ett gott liv på äldre dagar, trots krämpor och sjukdomar. ”Mindful”-äldre kallas de ibland. Vi ringde upp Astrid Lind, 94 år, för att prata om vad som sätter guldkant på tillvaron.

Astrid Lind fyller 94 år i augusti. Hon är en av flera som är med i ett forskningsprojekt om åldrande vid Göteborgs universitet. Det heter ”Att blomstra trots skörbarhet - hälsa och motståndskraft bland svenska 90+ åringar”.

Trots ett ökat fokus på förbättrad livskvalitet så finns det ingen allmänt accepterad definition av vad det betyder att ”åldras framgångsrikt”. Tidigare tyckte man att det handlade om att vara fri från sjukdomar och funktionshinder.

I den här aktuella studien av personer som är 90 år och äldre har man sett att många, trots flera sjukdomar, skattar sin livskvalitet högt. I stället för att bara mäta de äldres fysiska värden, låter man dem därför själva berätta hur de mår och vad de tycker är viktigt för deras livskvalitet.

– De här riktigt gamla skattar ofta sin hälsa som god. Även om de kanske har flera kroniska sjukdomar så är de tillfreds med vardagen, säger Hanna Falk, som är en av forskarna i projektet.

Nyckeln till att de är så pass gamla och välmående är ofta att de har en ”mindful” inställning, menar hon.

– De uppskattar det som händer i stunden, här och nu. De oroar sig inte för det som ska komma och de ältar inte heller det som har varit så mycket.

Läs mer: Ändrad livsstil ökar dina chanser att bli riktigt gammal

Vi ringde upp Astrid Lind, 94 år, som är med i projektet. Hon svarar när hon precis har druckit sitt eftermiddagskaffe och ätit en smörgås.

Foto: Peter Claesson

På morgonen har hon varit hos tandläkaren och gjort en rotfyllning, berättar hon.

– Det var min dotter som hjälpte mig dit. Hon ställde bilen på parkeringsplatsen och sedan körde hon mig i rullstolen. Det var väldigt praktiskt, säger Astrid Lind.

Hur känns det att fylla 94 år?

– Åh, det gör jag inte förrän den tredje augusti, om allt går bra. Det är underbart att man får vara så gammal, och jag känner mig pigg.

I somras fick Astrid Lind plötsligt tarmvred och hon opererades akut på natten. Efter operationen blev hon väldigt trött. Hon var tvungen att bli skjutsad i rullstol under en period innan hon kunde återgå till rullator.

– Det kom så plötsligt. Men jag fick mycket morfin. Det gjorde att jag inte kände att det gjorde så ont. Jag fick sjukgymnastik och det gjorde att jag hämtade mig så småningom. Tack och lov.

Hur har det varit med hälsan sedan dess?

– Jag har ju en sjukgymnast som gör att jag kan gå med rullator. Det är bra helt enkelt.

Astrid Lind bor i en bostadsrätt som hon skaffade tillsammans med sin man Thomas för femton år sedan. Sedan han dog för några år sedan bor hon ensam. Men hon får hjälp flera gånger om dagen.

– Det är en underbar lägenhet med utsikt över vattnet. Om jag får hjälp så kan jag komma ut på balkongen. Det är så skönt, säger Astrid Lind.

Hon har två döttrar som är födda 1954 respektive 1958.

– De bor i närheten som väl är. Nu har ena dottern varit här i dag, och den andra ska komma en stund. Vi träffas inte varje dag, men ringer ofta.

Hon har tre barnbarn och ett barnbarnsbarn.

– De bor i Stockholm, tyvärr. Barnbarnsbarnet är bara åtta månader, så hon kan inte prata om man ringer. Hon kryper och jollrar, säger Astrid Lind och skrattar.

Har du några jämnåriga vänner?

– De har tyvärr gått bort, säger Astrid Lind, och berättar om några av dem.

Hon berättar också om en gammal väninna som hon uppskattar mycket och som bor i Stockholm. Astrid är född och uppväxt i Stockholm och de brukar prata gamla minnen från skoltiden när de ringer varandra.

– Vi hör så dåligt båda två så det är inte alltid det går så bra att prata i telefon. Men vi ringer i alla fall, säger Astrid Lind.

Hur är det då med hälsan? Astrid Lind berättar att hon känner sig ”rätt så pigg”, och att hon äter flera olika mediciner. På morgonen får hon hjälp av hemtjänsten att komma upp ur sängen och göra i ordning frukosten. Sedan läser hon Göteborgs-Posten.

– När den kommit i brevlådan så sitter jag med den halva dagen.

Vid tolv halv ett kommer någon som Astrid har anställt privat och som hjälper henne med lunchen. Hon hjälper också till med städningen om det behövs.

Foto: Peter Claesson

Foto: Peter Claesson

På eftermiddagen, vid fyra halv fem, är det dags för kaffe och en smörgås. Därefter blir det ingen mer mat. I stället kan det bli en chokladbit när hon vid halv sju-tiden sätter sig framför tv:n för att se favoritprogrammen ”Go'kväll” eller ”Fråga doktorn”.

– Sedan kommer någon och hjälper mig att lägga mig, vid halv tio-tiden. Det är fantastiskt med all hjälp som jag får, de är så rara och trevliga. Trots att jag inte gör något särskilt så går dagarna väldigt fort.

På torsdagarna och fredagarna får hon hjälp av hemtjänsten att komma ut på en promenad med rullator.

Vad är livskvalitet för dig?

– Det finns så mycket bra på tv. Jag tittar nästan bara på ettan. Det är alltid uppiggande. Sedan har jag väldigt trevliga grannar som bor häromkring och som jag pratar med ibland. Nu i jul var det en sammankomst i bostadsrättsföreningen. Då frågade någon om jag ville vara med. Det var väldigt trevligt, uppiggande.

– Man behöver inte ha så mycket i den här åldern. Det räcker att man har sina barnbarns barn.

Motionerar du något?

– Nej, förut gick vi på gymnastik tre gånger i veckan, jag och min man. Men sedan han gick bort så har det inte blivit något. Efter tarmvredet har jag gått med rullatorn. Det är väldigt skönt.

Hur viktigt tycker du det är med minnet?

– Det är hemskt viktigt. Ju äldre jag blir, desto mer minns jag verkar det som. När jag ligger och funderar så kommer jag ihåg mer och mer om min barndom, säger Astrid Lind och berättar om några minnen från barndomen i Stockholm.

Hon växte upp i Brännkyrka församling i Stockholm men familjen flyttade några gånger. Hon gick i realskola där hon lärde sig engelska, tyska och franska. Sedan började hon arbeta på ett försäkringsbolag.

Foto: Peter Claesson

Foto: Peter Claesson

1951 gifte hon sig med sin man Thomas som hade gått på Chalmers i Göteborg. De träffades i Stockholm eftersom han inte hade hittat något jobb i Göteborg. De flyttade också några gånger eftersom det var ont om arbete för ingenjörer. I maj 1954 fick de sitt första barn.

– På den tiden var det sambeskattning som gjorde att man kunde vara hemma med gott samvete. Det var skönt.

Hur ser du på framtiden, har du några planer?

– Ja, man tar ett år i sänder. Man får vara tacksam så länge man kan hänga med. Jag har en väninna som heter Dagny som är 105 år. Det är fantastiskt.

Hur är det att bli så gammal, tror du?

– Ja, om ens barn och barnbarn är kvar och friska och krya. Och man är så pigg att man kan prata med dem i telefonen.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.