Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
På bussen till jobbet sitter Liza och Daria tysta. Det väcker för mycket uppmärksamhet att tala ryska.
På bussen till jobbet sitter Liza och Daria tysta. Det väcker för mycket uppmärksamhet att tala ryska. Foto: Alexander Mahmoud
Sverige

”Att återvända till Ryssland är inget alternativ för mig”

I en tvårumslägenhet i en stad i Mellansverige lever 20-åriga Daria tillsammans med sin mamma och lillebror. 

De är registrerade hos polisen som försvunna sedan de hållit sig undan ett utvisningsbeslut.

DN har följt Daria och hennes familj som i fyra års tid levt utan tillstånd i Sverige. Samtidigt har de varje dag gått till skola och jobb och kämpat för att få vardagen att gå ihop.

Klockan 04.00 ringer mobilalarmet. 20-åriga Daria sover bredvid mamma Liza i en dubbelsäng. På andra sidan skynket som är uppsatt i mitten av rummet sover Darias 14-åriga lillebror Aleksander. Det är Liza som går upp först. 

Tio minuter senare lämnar Daria sängen. Under natten har hon fått ett sms från dagens första städkund – starttiden är tidigarelagd från nio till åtta. Hon kliver in i duschen. Sminkar sig, borstar håret. Dricker en kopp kaffe tillsammans med Liza i köket. På kylskåpet sitter ett papper med veckans dagar, under dem klossar i olika färger för varje ämne. Aleksander kommer att sova en timme till innan han beger sig till skolan. 

Klockan sex lämnar Liza och Daria lägenheten. Första färdmedlet på den två timmar långa resan mot dagens destination är buss. De sätter sig bredvid varandra. Tysta. Att tala ryska väcker uppmärksamhet, de lyssnar på musik i stället. 

Efter att ha levt snart fyra år i Sverige utan tillstånd är rutinen väl rotad, precis som rädslan för att bli upptäckt. 

Foto: Alexander Mahmoud

Familjen flydde till Sverige 2013, från en misshandlande pappa med mycket makt i samhället de bodde i. Så pass mycket makt att de kände sig tvungna att fly landet. Via sociala medier sökte Daria på vilket land som kunde tänkas ge bäst skydd åt människor i deras situation. Svaret kom från flera håll - Sverige. 

Det definitiva avslaget på asylansökan kom nästan ett år efter familjens ankomst till Sverige. Den första tiden samarbetade de med gränspolisen, gick dit en gång i månaden. Men Daria upplevde att tonen hos gränspolisen ändrades när de fick en ny handläggare - hon var arg och skrek. Familjen dök inte upp till nästa möte. 

Daria säger att det inte var något alternativ att återvända till Ryssland, tillbaka till rädslan för pappan de hade lyckats fly från. I stället började de organisera sitt liv i Sverige efter nya spelregler. 

Jag fick panik, men jag vet att man inte ska få det. Jag fortsatte städa hos honom i någon månad.

Familjen bodde trångt, dyrt och svart och alla tre började dela ut reklam för att klara hyran. Daria och Aleksander fortsatte att gå i skolan, men med påhittade namn och personnummer. Ingen av deras klasskamrater kände till deras situation. Fredagar, lördagar och söndagar delade de ut reklam tillsammans med mamma Liza. 

– Det var hemskt, folk var otrevliga. Aleksander bar en hel vagn full med tidningar. Han har fått problem med ryggen nu, det var nog något som gick sönder, säger Daria. 

Tredje året på gymnasiet började Daria plugga på distans för att kunna hjälpa sin mamma mer med hyran. Nu pratade Daria oklanderlig svenska och kunde sköta kontakter med kunder och arbetsgivare. Liza och Daria gick över till städjobb. Organiserade av företag eller privat. Alltid svart. Hemma hos jurister, reklamare, poliser. 

Daria berättar om hur hon en dag skickades ut på ett städjobb till en lägenhet strax utanför stadskärnan. Hon möttes av en trevlig man som bjöd henne på kaffe innan hon började arbeta.

– När jag började städa såg jag ett papper ligga framme där det stod att han jobbade för gränspolisen. Jag fick panik, men jag vet att man inte ska få det. Jag fortsatte städa hos honom i någon månad, säger Daria.

De flesta bilderna på Darias instagramkonto är foton på henne själv, dansande eller poserande. Många är tillsammans med mamma Liza. På den senast utlagda bilden tar de en selfie med en julgranskula i förgrunden. Festklädda. Daria ler med armen om Lizas rygg och handen på hennes axel. Hashtag: #homesweethome.  

På fritiden brukar Daria och hennes mamma Liza prova kläder, även om de inte har råd att köpa något.
På fritiden brukar Daria och hennes mamma Liza prova kläder, även om de inte har råd att köpa något. Foto: Alexander Mahmoud

Nästa är en närbild på Darias ansikte med ett annat tätt intill. Det är Darias pojkvän, 23-åriga Sergei. Han är från Ukraina och kom till Sverige på ett turistvisum. Här jobbar han svart för ett byggföretag. Daria och Sergei träffades via en gemensam vän under förra årets nyårsfirande. Nu är de förlovade och inställda på att gifta sig och bilda familj. 

– För mig är det jättesvårt att hitta rätt person. Det är svårt i vår värld. Att hitta någon som man litar på, som kan ta hand om dig, säger Daria. 

Varför är det så svårt i er värld?

Daria suckar.

– Unga människor festar, går ut varje fredag. Vi kan inte göra det. Vi måste spara pengar och kan inte visa något för vakterna. Och tänk om någon skulle kolla visum eller något.

Klockan åtta står Daria och Liza vid porten till det första huset de ska städa. Daria kallar det för ett ”vanligt rött hus” med två våningar. De blir insläppta och byter om – jeans, t-shirt och tofflor. Stoppar på sig så många trasor de kan i kläderna för att de ska slippa slösa tid på att springa fram och tillbaka. Klockan 12 är huset städat. Daria och Liza får 480 kronor att dela på.

Det är 30 minuter till nästa arbetsplats, en flyttstädning. Det tar fem timmar att få klart. Det är skönt, flyttstädningar tar inte sällan upp till tio timmar annars. Både Daria och Liza är förkylda, de är trötta och har ont i kroppen. Klockan halv sex sätter de sig på bussen, åker tillbaka. De har tillsammans tjänat 1280 kronor under dagen. 

Vi har ont varje dag. Och särskilt när man är förkyld och jobbar.

Det är alltid tunt med arbete i januari. Andra månader kan de ha jobb mellan åtta på morgonen och nio på kvällen. Då är det inga problem att klara hyran på 10 000, tre busskort och drygt 1000 kronor till mat. Nu frågar de sina kunder om de har bekanta som behöver städhjälp. Kanske behöver någon hjälp med matlagning? De frågar också sina vänner i liknande situation som de själva om de har kunder de inte hinner med. 

– Jag tycker om att jobba. Jag blir inte så trött. Men när vi började jobba med städning fick vi båda ont i ryggen, jag vet inte varför, säger Daria. 

Hon känner längs korsryggen.

– Vi har ont varje dag. Och särskilt när man är förkyld och jobbar. 

Daria berättar att hon förra året jobbade för ett städföretag, där hon så småningom även fick göra vissa kontorsuppgifter. 

– Det var säkert omkring 90 som jobbade där. 85 jobbade svart.

Hur vet du det?

– Jag hade listor med alla som jobbade på datorn när jag skulle ordna på kontoret.

Hon säger att hon fick sparken efter att hon sjukanmält sig. Det var förra sommaren och sedan dess jobbar hon och hennes mamma bara hos privata kunder. 

Även om det var uteslutet att återvända till Ryssland var det inte självklart hur familjen skulle göra efter att de bestämt sig för att inte följa utvisningsbeslutet. De började höra sig för, bland annat hos en vän i Sverige som levde gömd. 

– Vi frågade henne hur det kändes, hur det var att gå ut, om hon var rädd. Hon sa att hon inte var rädd. Att det mest var svårt i början.

Man jobbar bara för att betala för lägenheten och mat, inget mer. Man kan inte resa någonstans. Man är rädd för allt.

Daria, Liza och Aleksander tog beslutet att stanna i Sverige och hålla sig undan polis och myndigheter. 

– Det var svårt i början. Bara att gå från ett ställe till ett annat inne i stan. Man kände sig så här, säger Daria och andas in, spärrar upp ögonen och tittar sig omkring. 

Hur länge tror du att du orkar leva så här?

– Jag är redan trött. Man jobbar bara för att betala för lägenheten och mat, inget mer. Man kan inte resa någonstans. Man är rädd för allt. Det är orättvist.

Daria och hennes familj är registrerade hos polisen som efterlysta, försvunna, eftersom de inte följt utvisningsbeslutet. Ett sådant gäller i fyra år innan ärendet preskriberas. I maj kan Daria och hennes familj söka asyl igen, vilket hon funderat på men kommit fram till att inte göra.

– Det är inget alternativ att söka asyl. Det är inte krig eller sjukdom i Ryssland. Jag måste gifta mig eller hitta jobb. 

Daria säger att hon och mamma Liza är mer som systrar än mor och dotter. De jobbar, lagar mat och sover tillsammans.
Daria säger att hon och mamma Liza är mer som systrar än mor och dotter. De jobbar, lagar mat och sover tillsammans. Foto: Alexander Mahmoud

Hon redogör för vilka möjligheter som finns, pratar mycket och snabbt. För att få arbetstillstånd måste hon först lämna landet och ska hon gifta sig med en svensk måste hon först vänta i Ryssland. Det finns ingen given lösning. 

Daria känner till lagen och läser svenska nyheter. Hon följer debatten och vet att många betonar att den som fått ett avslag måste lämna landet. 

– Det är en bra lag för dåliga människor som säljer droger och vapen och sånt. De måste skickas tillbaka. Men andra måste kunna leva, säger Daria. 

Vilka ska få stanna?

– Människor med familj, som kan hjälpa till i Sverige med något. Arbete kanske eller utbildning.  

Daria och Liza är tillbaka i lägenheten klockan halv åtta. Trötta. Daria är hes. De ordnar middag - potatismos med kyckling. Det är dagens enda måltid. De vill inte stressa kunderna genom att ta en matpaus på eget initiativ.

– Jag vet att det är dumt, men det blir så. Några av våra kunder fixar mat, men inte svenskarna, de fixar aldrig mat, säger Daria. 

”Jag tog ansvar för min mamma och min lillebrorsa. I vår familj säger alla att jag är man. Att jag tar ansvar och fixar allt. Det är så. Jag bestämmer allt, hur vi ska jobba till exempel. Mamma säger ’jag förstår, det blir bra’,” säger Daria.
”Jag tog ansvar för min mamma och min lillebrorsa. I vår familj säger alla att jag är man. Att jag tar ansvar och fixar allt. Det är så. Jag bestämmer allt, hur vi ska jobba till exempel. Mamma säger ’jag förstår, det blir bra’,” säger Daria. Foto: Alexander Mahmoud

En plastgran med glitter och pynt kastar ljus in i det lilla köket. De pratar om dagen, Aleksander berättar om sin skola. Liza och Daria skämtar, Daria imiterar någon de träffat under dagen. Snart är det dags att gå till sängs. Morgondagens första kund väntar på dem klockan 08.00. 

Daria, Liza och Aleksander heter egentligen något annat.

Läs mer: Tusentals försvinner varje år efter besked om utvisning

Om De försvunna

I ett antal nedslag följer DN personer som fått utvisningsbeslut i Sverige, men av olika anledningar inte följt det.

Ett utvisningsbeslut preskriberas normalt efter fyra år.

Vuxna personer som vistas utan tillstånd i landet har rätt till primärsjukvård, barn har rätt till samma vård som svenska medborgare och de har även rätt att gå i skola. I vissa kommuner har personer som vistas utan tillstånd i landet möjlighet till visst ekonomiskt bistånd.

Sedan juni 2016 kan den som fått ett utvisningsbeslut inte längre få dagsersättning eller boende från Migrationsverket.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.