Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-31 10:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-det-ar-harligt-att-fosa-sina-egna-problem-at-sidan/

Sverige

Bengt Ohlsson: Det är härligt att fösa sina egna problem åt sidan

Nej, det är inte Bengt Ohlssons hus som brinner. Men han tror sig veta hur några av hans vänner skulle reagera om det var så.
Nej, det är inte Bengt Ohlssons hus som brinner. Men han tror sig veta hur några av hans vänner skulle reagera om det var så. Foto: TT

KRÖNIKA. Om mitt hus brinner ner tycker jag inte att det är konstigt om somliga kompisar känner en ilning av upprymdhet. Jag tolkar inte det som ett uttryck för att de vill mig illa. De kanske bara känner en primitiv lättnad över att branden inte drabbade just dem.

En kompis ringde för en tid sen och sa:

– Du har det verkligen tungt just nu.

Jag hejdade mig med telefonen mot örat, och sen kom jag ihåg: just det ja, det där som jag hade berättat för honom. Och möjligen det där. Jag hade inte kopplat ihop just de två grejerna. Och definitivt inte länkat ihop dem till en kedja som ledde till slutsatsen att jag verkligen hade det ”tungt just nu”. 

Tack för att du hjälpte mig med just det, tänkte jag lite syrligt. Vilket förstås var orättvist. Polaren i fråga hade ju bara ringt för att uttrycka sitt stöd och sina sympatier.

Eller?

Det hade ju funnits något i hans ord och tonfall som fick mig att stelna till, som inför en obehaglig lukt. Kanske var det lukten av lystenhet. 

Men än sen? Jag har annars – eller tror mig åtminstone ha – ett stort överseende med att vi människor är komplicerade varelser, och att det finns lager och impulser inom oss som pilar åt olika håll; ibland rakt motsatta. 

Om exempelvis mitt hus brinner ner tycker jag inte att det är särskilt konstigt om somliga kompisar känner en ilning av upprymdhet. Kanske bara en tiondels procent. Men ändå.

Jag tolkar inte deras upprymdhet som ett uttryck för att de vill mig illa, för det tror jag inte att de gör. De kanske bara känner en primitiv lättnad över att branden inte drabbade just dem; åtminstone inte den här gången. Eller också känner de en tacksamhet över att få ägna sin tid och uppmärksamhet åt någon annans bekymmer i stället för sina egna, som kan vara nog så svårlösta. De egna bekymren ter sig plötsligt futtiga och bagatellartade, eftersom det finns ett nerbrunnet hus att jämföra dem med. 

Det finns kort sagt massor av gott att hämta ur vännernas olycka.

Man kan med gott samvete fösa sina egna problem åt sidan, vilket är härligt, och ägna sig åt sin olycksdrabbade kompis, vilket också är härligt eftersom man känner sig som en fin människa och man känner sig behövd och bekräftad som vän, för det är minsann inte alla som släpps in i det här rummet. 

Dessutom kan man nu fylla tystnaden runt sitt medelåldriga middagsbord med funderingar om hur han ska lösa det här, och hur mycket han kan få ut på försäkringen; ja, plötsligt finns det tusen saker att prata om. 

Det finns kort sagt massor av gott att hämta ur vännernas olycka. 

Jag ser det inte som något bevis för mänsklighetens ruttenhet eller så, utan möjligen för dess, ja, mänsklighet. 

Jag vet inte varför jag tog så illa vid mig av just den här sympatiyttringen. Men den dröjde sig kvar som ett fult, flottigt fingeravtryck på vår vänskap. Jag började rentav ifrågasätta den. Och det är som talesättet lyder: den som söker, han finner. Vandrar man bakåt i minnet genom en vänskap i jakt på vissa illavarslande tecken, då hittar man dem förstås också. 

Vänskapen är känsligare än en brevvåg. Minsta obalans ger utslag.

Och det kändes som sagt orättvist. Jag har också vänner som väljer att inte låtsas om ”tunga” saker man råkar ut för. De pratar om väder och vind, om skvaller och HBO-serier och rör sig i yviga cirklar runt det ”tunga” och jag antar att de förväntar sig att man är tacksam för att de inte snokar och rotar i ens elände, utan låter en prata om det tunga när man själv är redo. 

Vilket låter inkännande och hänsynsfullt. Och samtidigt bekvämt, eftersom de överlåter hela ansvaret för samtalet på den drabbade. 

Den här sortens vänner kan också dra på sig mitt misshag. Det händer att jag stoppar ner telefonen efter att ha pratat med dem och tänker: vad ska jag med den där personen till egentligen? Om ”Succession” och vintermörkret kan jag ju prata med vem som helst. Han eller hon vet ju att jag har det ”tungt” med ditten eller datten. Varför vill de inte hjälpa mig?

Ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att när den där kompisen ringde ville jag inte alls höra att jag har det tungt just nu. Jag ville bara att han skulle säga att det där fixar sig, ska du se. 

Men hur skulle han kunna veta att det var just det jag ville höra? 

Vänskapen är känsligare än en brevvåg. Minsta obalans ger utslag. Minsta skevhet och dunkelhet märks, eftersom vi känner varandra så pass väl. Egentligen är det märkligt att vi alls vågar ge oss in i den.