Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-23 18:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-finns-det-nagot-andefattigare-an-perfektion/

Sverige

Bengt Ohlsson: Finns det något andefattigare än perfektion?

”Tastebreakers innehåller femtio låtar Spotify tror att du skulle gilla, från genrer och artister som du inte brukar lyssna på”, meddelar företaget. Foto: TT

KRÖNIKA. När jag får allt precis som jag vill blir jag uttråkad. Jag behöver omväxling, och det är precis så algoritmerna kommer att få över mig på deras sida.

Rätta artikel

Vad är en algoritm?

När jag förlorar mig i Wikipedias beskrivning väcks slumrande minnen från gymnasiets mattelektioner. Jag hade en suverän lärare. En av de bästa jag haft. Jag vet inte om han var reservofficer, men han hade den framtoningen. Korrekt ut i fingerspetsarna. Han talade dalmål, och varje mening avslutades med ett distinkt litet stön, som efter ett årtag. 

Nog pratade han om algoritmer?

”En algoritm är inom matematiken och datavetenskapen en begränsad uppsättning väldefinierade instruktioner för att lösa en uppgift, som från givna utgångstillstånd inom ett ändligt antal steg når ett sluttillstånd.”  

Nej, jag fattar ingenting nu heller. För oss glada kill- och tjejgissare är ”algoritmer” en ondsint funktion som kartlägger vårt beteende på nätet och sen säljer uppgifterna till slemma annonsörer. 

De omtalas ofta med avsmak, de arma algoritmerna. Det är, har man förstått, deras fel att strömningstjänsterna ideligen flåsar oss i nacken och säger: jag noterade att du kollat på serien X och lyssnat på låten Y. Då borde du också gilla... etcetera. 

Läs mer av och om Bengt Ohlsson

Och det är ju obehagligt. Det känns som om någon suttit gömd i ett kretskort bakom pekskärmen och tagit anteckningar medan man haft sin uppmärksamhet någon annanstans. Algoritmernas förslag väcker ett barnsligt trots. ”Så fan heller”, tänker man instinktivt. 

Och ändå: vad pinsamt ofta de har rätt. 

Som med vissa låtar jag har lyssnat på, om och om igen, och när jag erinrar mig hur vi möttes är det som att spåra en förälskelse. Alla tillfälligheter som klickade. Hur jag råkade höra något på Spotify, klickade på ”gå till radio”, och där var han: en ful snubbe i cowboyhatt som jag aldrig hade hört talas om, men nu blev han min bästa kompis. 

När året var nytt skickade Spotify ut en spellista med mina flitigast manglade låtar under förra året, och den bjöd inte på några överraskningar. 

Men en annan spellista hette ”Tastebreakers”. 

Ju mer fingerfärdiga och pricksäkra algoritmerna blir på att skräddarsy exakt vad vi gillar, desto tråkigare blir det. Jag har redan börjat märka tecknen.

Jag trodde genast att algoritmerna hade slagit kreativ knut på sig själva och ställt samman en lista på musik som jag borde avsky.

Jag blev eld och lågor. Ville falla algoritmerna om halsen. Blev egendomligt smickrad. Så ni har knåpat ihop en tvärtom-lista? Min musiksmaks nemesis? Hur fantasieggande låter inte det

Nu var det inte fullt så spännande. ”Tastebreakers innehåller femtio låtar Spotify tror att du skulle gilla, från genrer och artister som du inte brukar lyssna på”, meddelar företaget. 

Men min missuppfattning satte fantasin i rörelse. Och jag blir alltmer övertygad om att detta är framtiden. För ju mer fingerfärdiga och pricksäkra algoritmerna blir på att skräddarsy exakt vad vi gillar, desto tråkigare blir det. Jag har redan börjat märka tecknen. Långa körningar neråt kontinenten när jag inser att min super-duper, allra-bästa-spellista börjar äckla mig, och jag trycker förbi det ena mästerverket efter det andra. 

Läs mer av Bengt Ohlsson: ”Jag orkar inte med att män avkrävs känslor”

Självklart växer nyfikenheten på vad jag kan ha missat, när jag med algoritmernas pigga bistånd snott ihop den perfekta spellistan. För finns det något andefattigare än perfektion? 

Jag är säker: algoritmernas omvända vaskande, efter allt som vi garanterat hatar, kommer att bli en guldgruva. 

Och på samma sätt kommer det att bli med robotarna. De flesta av oss ryser vid tanken på att dela säng och vardag med en pojk- eller flickvänsrobot, vilket torde bero på att vi ser något själlöst framför oss; en varelse som med entonig stämma håller med om allt vi säger och uppfyller alla våra önskningar. 

Men läs Yuval Noah Hararis senaste teknikfradgande epos ”Homo Deus”, och du inser att algoritmerna snart har fått kläm på att en bra robot givetvis också måste dra igång ett gräl med jämna mellanrum. Och sen börjar de programmera in dem: ett och annat idiotgräl, gärna sprunget ur ett vinblarigt missförstånd, och så enstaka gräl av den ”djupare”, sorgsnare sorten. (Det känns som att du inte riktigt är här längre...) 

Och så vidare. Finjustering efter finjustering. Innan du vet ordet av kommer den förfärliga dagen när du har svårt att skilja din robot från något av dina köttsliga ex.